Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Halvbibel - onsdag 28/5

1 Sam 14, Joh 17:1-26

1 Sam 14

1Och det hände en dag att Jonatan, Sauls son, sa till ynglingen som bar hans rustning [hans vapenbärare]: "Kom och låt oss gå över till filistéernas förläggning där på andra sidan." Men han berättade inte det för sin far.
     2Och Saul dröjde i utkanten av Giva under granatäppelträden som är i Migron [betyder: "hög klippa"; låg nära Giva], och folket som var med honom var omkring 600 män, 3och Achija, Achitovs son, Ichavods bror, Pinchas son, Elis son, Herrens (Jahvehs) präst i Shilo [där tabernaklet stod] som bar en efod [den heliga prästvästen, se 2 Mos 28:6-14]. Och folket visste inte att Jonatan hade gått.
     4Och i passet, där Jonatan hade tänkt gå över till filistéernas förläggning, var det en brant stenig klippa på den ena sidan och en brant stenig klippa på den andra sidan, och namnet på den ena var Botsets och namnet på den andra var Sene. [Botsets betyder gnistrande eller "överträffar vitt" och Sene betyder "taggig".] 5Den ena reste sig i norr mot Michmas och den andra reste sig i söder framför Geva [här används den maskulina formen av Giva, se 1 Sam 13:3].
     6Och Jonatan sa till ynglingen som bar hans rustning: "Kom och låt oss gå över till dessa oomskurnas förläggning [1 Mos 17:9-14], kanhända ska Herren (Jahveh) göra det för oss, eftersom det inte finns något hinder för Herren (Jahveh) att rädda genom många eller genom få."
     7Och han som bar rustningen sa till honom: "Gör allt som är i ditt hjärta, vänd dig (vart du vill), jag är med dig efter ditt hjärta."
     8Och Jonatan sa: "Se, vi ska gå över till männen och vi ska visa oss för dem. 9Om de säger så här till oss: "Dröj till dess vi kommer till er [och dödar er], då ska vi stå still på en plats och inte gå upp till dem. 10Men om de säger så här: "Kom upp till oss [så vi kan strida], då ska vi gå upp, för Herren (Jahveh) har gett dem i vår hand, och detta ska vara tecknet för oss."
     11Och båda två visade sig själva för filistéernas förläggning och filistéerna sa: "Se, hebréerna kommer ut ur hålorna där de har gömt sig själva." 12Och männen i förläggningen talade med Jonatan och hans vapenbärare och sa: "Kom upp till oss och vi ska visa er något."
    Då sa Jonatan till sin vapenbärare: "Kom upp efter mig för Herren (Jahveh) har gett dem i Israels hand."
     13Och Jonatan klättrade upp på sina händer och sina fötter och hans vapenbärare efter honom, och de föll framför Jonatan och hans vapenbärare slog dem efter honom. 14Och den första slakten som Jonatan och hans vapenbärare gjorde var omkring 20 män, inom en halv plogfåras längd på ett plogland (tunnland).

[Exakt storleken på ett plogland är okänt, men troligtvis är det så stor yta som ett par oxar hann plöja på en dag. Ordet som används är hebr. tsemed som betyder spann/ok, se även 1 Sam 11:7; Jes 5:10; 21:9. Området uppskattas till omkring 0,5 hektar, vilket motsvarar den gamla nordiska ytenheten tunnland (som motsvarar den åkeryta som besåddes med en tunna utsäde). Sträckan här är en halv plogfåras längd, vilket rör sig om storleksordningen 35 meter om det är ett kvadratiskt fält på 70x70 meter.]

15Och det blev ett skälvande i lägret på fältet och bland folket, förläggningen och utposterna darrade också, och jorden bävade, så växte det till en skräck från Gud (Elohim).
     16Och Sauls väktare i Givat-Benjamin tittade, och se skarorna smälte (var i upplösning) och de gick hit och dit. [Ordet för "var i upplösning" är ordagrant ordet för att smälta och beskriver en förändring som inte går att stå emot. Människorna skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen.] 17Och Saul sa till folket [armén] som var med honom: "Räkna och se vem som har lämnat oss." Och när de hade räknat kom det fram att Jonatan och hans vapenbärare inte var där.
     18Och Saul sa till Achija: "För hit Guds (Elohims) ark." För Guds (Elohims) ark var vid den tiden hos Israels söner. 19Och det hände när Saul talade till prästen att tumultet som var i filistéernas läger fortsatte och förvärrades, och Saul sa till prästen: "Dra undan din hand."
     20Och Saul och folket som var hos honom samlades tillsammans och kom till striden, och se, varje mans svärd var emot hans granne och där var ett mycket stort nederlag. 21Och hebréerna som tidigare varit med filistéerna och dragit upp med dem till lägret runtom, även de vände (bytte sida) och var med israeliterna som var med Saul och Jonatan. 22Och alla Israels män som hade gömt sig själva i Efraims bergsbygd, när de hörde att filistéerna flydde förföljde även de dem i striden. 23Och Herren (Jahveh) räddade Israel den dagen och striden fortsatte så långt som till Beit-Aven.

Saul gör ännu ett misstag
24Och Israels män var plågade [utmattade, hårt pressade] den dagen men Saul bönföll folket och sa: "Förbannad (helt förgjord – hebr. arar) är den man som äter någon mat innan kvällen och jag har hämnats på mina fiender." Så ingen av folket smakade någon mat.
     25Och hela folket kom till skogen, och där fanns honung på marken. 26Och när folket [armén] kom till skogen såg de en flod av honung, men ingen man förde sin hand till munnen, för folket var rädda för eden (förbannelsen). 27Men Jonatan hörde inte när hans far band folket med eden, och han sträckte fram staven som var i hans hand och doppade den i honungskakan och förde den till sin mun och hans ögon blev klara. 28Och en man från folket svarade och sa: "Din far har bundit folket med en ed och sagt: Förbannad är den man som äter mat idag, och folket är svagt."
     29Och Jonatan sa: "Min far har dragit olycka (skapat stora problem) för landet, jag ber er, mina ögon har blivit klara när jag smakade lite av denna honung. 30Hur mycket mer om folket hade kunnat äta fritt idag av det tillspillogivna från deras fiender som de hittar? Hade det då inte blivit en mycket större slakt bland filistéerna?"
     31Och de slog filistéerna den dagen från Michmas till Ajalon och folket var mycket utmattat. 32Och folket klädde sig i det tillspillogivna och tog får och oxar och kalvar och slaktade dem på marken och folket åt det med blodet. [Att äta ett slaktat djur med sitt blod var strängt förbjudet (1 Mos 9:4; 3 Mos 17:10-14; Apg 15:20, 29), men här gör hungern att folket inte bryr sig om att låta blodet rinna ut ur djuret innan de äter det.] 33Och de berättade för Saul och sa: "Se, folket syndar mot Herren (Jahveh) när de äter [köttet] med blodet." [1 Mos 9:4; 3 Mos 3:17; 5 Mos 12:23] Och han sa: "Ni har handlat förrädiskt. Rulla på en gång (ordagrant: idag) fram en stor sten till mig." [Så djuren kunde slaktas och blodet rinna ner på marken.] 34Då sa Saul: "Gå ut bland folket och säg till dem: 'Var och en, kom med din oxe och ditt får och slakta dem här och ät. Men synda inte mot Herren (Jahveh) genom att äta blod.' " Så hela folket förde med sig sin oxe den natten och slaktade dem där. [Förbudet mot att äta kött med blod är också kopplat med förbud mot blodsoffer för att frambringa andar, en sed som finns beskriven i flera hettitiska texter, se 3 Mos 19:26; 17:11-12.] 35Sedan byggde Saul ett altare till Herren (Jahveh). Detta var det första altaret som han byggde till Herren (Jahveh).
     36Och Saul sa: "Låt oss gå ner efter filistéerna i natt [när det blivit mörkt] och tillspilloge dem tills morgonen ljusnar (fram till gryningen), och låt oss inte lämna en man av dem."
    Och de sa: "Gör det som är gott i dina ögon."
    Och prästen sa: "Låt oss komma nära hit till Gud (Elohim)." [Det är troligt att prästen använde Urim och Tummim för att avgöra Guds vilja, se 2 Mos 28:30; 3 Mos 8:8.]
     37Så Saul frågade om Guds (Elohims) råd: "Ska jag gå ner efter filistéerna? Ska du ge dem i Israels hand?" Men han svarade honom inte den dagen.
     38Då sa Saul: "Dra er hit alla folkets ledare, och vet och se hur denna synd har gått till idag. 39För Herren (Jahveh) lever, som räddar Israel, om det är genom Jonatan min son, ska han döden dö." Men där var inte en man bland folket som svarade honom.
     40Så han sa till hela Israel: "Var ni på en sida och jag och min son Jonatan ska vara på den andra sidan." Och folket sa till Saul: "Gör det som är gott i dina ögon."
     41Och Saul sa till Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): "Tillkännage det rena." Och lotten föll på Saul och Jonatan men folket undkom. 42Och Saul sa: "Kasta lott mellan mig och Jonatan min son." Och lotten föll på Jonatan.
     43Och Saul sa till Jonatan: "Berätta för mig vad du har gjort." Så Jonatan berättade och sa: "Jag smakade verkligen lite honung med spetsen på min stav som var i min hand. Här är jag (jag tar ansvar – hebr. hineni). Jag ska dö."
     44Saul svarade: "Gud (Elohim) ska göra så och mer därtill, du ska säkerligen döden dö Jonatan."
     45Men folket sa till Saul: "Ska Jonatan dö? Vem har gett denna stora seger till Israel? Bort med det, Herren (Jahveh) lever, inte ett hårstrå ska falla från hans huvud till marken, för han har stridit tillsammans med Gud (Elohim) idag."
     46Då gav Saul upp att förfölja filistéerna och filistéerna gick till sin egen plats.
     47Då Saul hade erövrat kungamakten över Israel, stred han mot alla sina fiender på alla sidor, mot Moab och mot Ammons söner och mot Edom och mot Tsovas kungar och mot filistéerna. Och varthelst han vände sig själv slog han dem. 48Han [Saul] agerade tappert och slog amalekiterna och befriade Israel ur handen på dem som hade tillspillogivit dem.

Sauls familj
49Och detta är Sauls söner: Jonatan och Ishvi och Malki-Shua, och hans två döttrar var dessa, namnet på den förstfödda Merav och namnet på den yngre Michal. 50Och namnet på Sauls hustru var Achinoam, Achimats dotter, och namnet på härföraren över armén var Avner, Ners son, Sauls farbror. 51Och Kish var Sauls far och Ner, Avners far, var son till Aviel.
     52Och det var svåra strider mot filistéerna alla Sauls dagar. Och alla mäktiga män (stridsmän – män i sina bästa år – fulla av egen styrka och kraft – hebr. gever) och alla tappra män (starka, mäktiga stridsmän, soldater – hebr. chajil) som Saul såg, tog han till sig [till sin armé, se 1 Sam 8:11].

Joh 17:1-26

Jesus ber att Fadern ska förhärliga honom
1[Jesus är i Jerusalem, de har stannat till på vägen mot Getsemane där han strax kommer att tillfångatas, se Joh 18:1. Han brister ut i bön för sitt eget uppdrag, lärjungarna och alla troende. Det finns likheter med den prästerliga välsignelsen, se 4 Mos 6:22-27:

• Välsignar och bevarar, se vers 1, 11, 15.
• Låter sitt ansikte lysa och är nådefull, se vers 17, 21.
• Vänder sitt ansikte och ger frid, se vers 24, 26.]

När Jesus hade sagt detta, lyfte han upp sina ögon mot himlen och sa [bedjande]:
"Fader, stunden har kommit (tiden är inne). Förhärliga (ära, upphöj) din Son, så att din Son kan förhärliga (ära, upphöja) dig. 2Du har gett honom auktoritet (makt) över hela mänskligheten (allt kött), [förhärliga nu Sonen] så att han kan ge evigt liv till alla som du har gett honom.

3Detta är det eviga livet:
att känna (ha en personlig relation med) dig,
    den ende sanne (verklige) Guden,
och honom som du har sänt, Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
4Jag förhärligade (upphöjde, ärade) dig på jorden, genom att slutföra det uppdrag (arbete, verk) som du gav till mig. 5Och nu, Fader, förhärliga mig intill (bredvid) dig med den härlighet jag ständigt hade hos dig innan världen (universum) fanns till.

[Jesus ber för sina lärjungar:]

6Jag har uppenbarat (manifesterat) ditt namn (din karaktär, dig själv) för de människor du har gett mig. De var dina och du gav dem till mig och de har hållit (lytt) ditt ord. 7Nu har de förstått (fått en kunskap baserad på personlig erfarenhet) att allt du gett mig kommer från dig, 8eftersom jag gett dem de ord du gav mig. [Gr. rhema – specifika ord levandegjorda av den helige Ande.] De har tagit emot orden och i sanning förstått att jag kommit från dig, och de har trott att du har sänt mig.
     9Jag ber för dem, jag ber inte för världen, utan för dem som du [min Far] har gett mig, för de tillhör dig. 10Allting jag har är ditt, och allt du har är mitt, och jag har blivit förhärligad i (genom) dem. 11Jag är nu inte längre kvar i världen, men de är fortfarande i världen. När jag kommer till dig, helige Fader, skydda (bevara) dem i ditt namn, dem som du har gett till mig, så att de kan vara ett, på samma sätt som vi är ett. 12Medan jag var tillsammans med dem i världen bevarade (skyddade) jag dem i ditt namn [i kunskap och tillbedjan till dig]. De som du gett till mig bevarade (skyddade) jag, och ingen av dem gick förlorad utom fördärvets man [Judas Iskariot], för att Skriften skulle gå i uppfyllelse [Ps 109:8].

13Nu kommer jag till dig. Men jag säger dessa saker [ber den här bönen] medan jag ännu är i världen, för att de ska ha min fullkomliga (ett tillstånd av ständigt överflödande) glädje i sig. 14Jag har gett dem ditt ord och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, på samma sätt som inte heller jag är av världen. 15Jag ber inte att du ska ta dem ur (lyfta upp dem från) världen, utan att du väljer att skydda (bevara) dem från den onde [djävulen och ondska]. 16De är inte av världen, på samma sätt som inte heller jag är av världen. 17Avskilj dem (rena, helga, gör dem heliga) genom din sanning; ditt ord är sanning. 18På samma sätt som du har sänt mig (på ett uppdrag) till världen, så har jag också sänt dem (på ett uppdrag) till världen. 19För deras skull avskiljer (renar, helgar) jag mig, så att de kan välja att bli avskilda (renade, helgade) i sanning.

20[Jesus ber för alla som tror på honom:]

Men jag ber inte bara för dem, utan för alla som kommer att tro på mig genom deras ord (undervisning), 21att de alla väljer att bli ett, på samma sätt som du, Fader, är i mig och jag i dig. Jag ber att de också väljer att vara ett i oss, för att världen ska kunna välja att tro (lita på) att du har sänt mig. 22Och den härlighet (ära) som du har gett mig, den har jag gett till dem, så att de ska vara ett precis som vi är ett: 23Jag i dem och du i mig,
    för att de ska bli ett och [välja att] bli fullkomligt förenade,
    så att världen kan [välja att] förstå (få en kunskap baserad på personlig erfarenhet) att du har sänt mig, och att du älskat dem,
    på samma [osjälviska, utgivande] sätt som du har älskat mig.

24Fader, jag vill att de som du gett mig också ska vara där jag är, så att de kan välja att se min härlighet (ära, glans) som du har gett mig, för du har älskat mig [osjälviskt och utgivande] före världens nedkastande [gr. pro kosmos katabole – dvs. före syndafallet då Guds ordnade världssystem raserades]. 25Rättfärdige Fader, även om världen inte har lärt känna dig (fått en kunskap baserad på personlig erfarenhet av dig), känner jag dig, och de [alla de som tror] har förstått att du har sänt mig (på ett uppdrag). 26Jag har förklarat (uppenbarat) ditt namn (din karaktär, dig själv) för dem, och kommer att fortsätta att göra dig känd, så att de kan välja att ha den kärlek som du älskat mig med inom sig och jag själv kan vara i dem."





Igår

Planer

Stäng  


Halvbibel - Andra delen (första delen 2019)