Psalmen är en bön om hjälp på nödens dag. Inom judendomen beds den dagligen för att påminna om förlusten av det andra templet. Den används också som en bön när en kvinna ska föda. Psalmen inleds med sju böner som alla börjar på "Må" och mynnar ut i en bön om seger och förbön för kungen redo att gå ut i krig.
     Psalm 20 och 21 hör ihop. Psalm 20 är bönen innan striden och Ps 21 är tacksägelsen för segern som har vunnits. Uttrycket "nödens dag", i vers 2, syftar ofta i profetiska sammanhang på den sista tiden och Jesu återkomst (Apg 2:16-39; Heb 1:2). Här finns även en koppling till en ny födelse, se Joh 3:3. Profetiskt beskriver psalmen hur Jesus besegrar Satan och befriar sitt folk från mörkrets här, se Heb 2:14-15; Kol 1:13. Det skulle kunna vara den bön som Jesus uppmanade lärjungarna att be i Getsemane när han var i djup ångest på sin väg till korset, se Matt 26:38.

Författare: David

Struktur: Psalmen är välstrukturerad med totalt 70 hebreiska ord, något som gjort att den ofta förknippats med de 70 åren i exil (Jer 29:10). Psalmen kretsar kring ordet svara (vers 2, 7 och 10). Den inleds med att folket ber för sin kung inför förestående krigsdrabbning (vers 2-6). Kungen svarar i vers 7. Till sist svarar folket i kör i vers 8-10. David alternerar mellan pronomenen "vi" och "jag", se vers 6, 7, 8-10.

1. Folkets bön, vers 2-6
2. Kungens svar, vers 7-9
3. Avslutande bön, vers 10

Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.]

En psalm [sång ackompanjerad på strängar] av David.

²Må Herren (Jahveh) svara dig på nödens dag [den sista striden, Herrens dag],
    må namnet av Jakobs Gud (Elohim) beskydda dig [högt upp på en ouppnåelig plats].
³Må han sända hjälp (en hjälpare – hebr. ezer) från det heliga [helgedomen],
    och stödja (upprätthålla, hjälpa) dig från Sion [poetisk bild på Jerusalem, platsen för Guds närvaro].
⁴Må han komma ihåg (lägga märke till) alla dina offer,
    och med välbehag ta emot ditt brännoffer [blodsoffer].

Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

⁵Må han ge dig efter ditt hjärta [ditt hjärtas innersta önskningar],
    och fullborda (uppfylla) hela din plan (ditt rådslag) [låta allt lyckas].
⁶Må vi jubla (ropa i triumferande glädje) över din frälsning [sjunga högt om din seger],
    och höja segerbaner (triumfera; marschera i segertåg) i vår Guds (Elohims) namn.
Må Herren (Jahveh) uppfylla (fullborda) alla dina önskningar (böner, planer – hebr. mishalah). [Ovanligt ord, kommer från verbet fråga, be och önska (hebr. shaal), se även Ps 37:4.]

⁷[Nu skiftar pronomenet från "vi" till "jag", för att sedan återgå till "vi" och "oss" i vers 8-10.]

Nu vet jag att Herren (Jahveh) räddar sin smorde (utvalde, kung) [Messias].
    Han kommer att svara honom från sin heliga himmel [himlarnas helgedom – sitt himmelska tronrum],
    genom sin högra hands mäktiga frälsningsgärningar (väldiga styrka/kraft) [stordåd och segrar].

⁸Vissa (somliga) [har sin förtröstan] i vagnar och andra (somliga) i hästar [det har dessa som inte känner Gud],
    men vi [Guds folk har satt vårt hopp] i Herrens (Jahvehs), i vår Guds (Elohims), namn
    – det åberopar vi (kommer vi ihåg; berömmer vi oss av; prisar vi).

[Hebreiska konstruktionen är ovanlig där meningens enda verb "åberopa" (hebr. zachar) är placerat sist. Ordet har en rik innebörd av att komma ihåg, uppmärksamma, tänka på, nämna, hänvisa till och berömma sig av något. Frånvaron av ett verb i versens inledning förstärker också tomheten och det lönlösa i att prisa sin egna militära förmåga jämfört med att påminna sig om Guds mäktiga ingripanden och räddningsaktioner bland dem som sätter sitt hopp till honom.]

⁹De [fienden], de sjunker ner (kollapsar) och faller (har böjt sig ner och fallit),
    men vi [Guds folk], vi reser (har rest) oss och förblir stående (står raka/upprättade) [och kan vittna].

¹⁰Herre (Jahveh), rädda [ge seger åt] konungen!
    Må han svara oss den dag vi ropar (när vi höjer vår röst i bön).
    [Med en förvissning om att Herren kommer att segra.]

[En del ser den första delen som fristående: "Herre, fräls." Nästa rad blir då en bön att konungen ska svara på bönen. Utifrån sammanhanget knyter dock denna vers an till både vers 7 och 2. Konungen här hör ihop med "sin smorde" i vers 7. Ordet dag (hebr. jom) används två gånger i psalmen, här i sista versen och i inledningen, se vers 2. Nödens dag blir här i avslutningen till bönesvarets dag.]

Tillbaka upp

---

Joh 14:15-31

     ¹⁵Om ni älskar mig [osjälviskt utgivande], så kommer ni att hålla mina bud. ¹⁶Jag ska be (fråga; innerligt och ivrigt begära) [utifrån positionen till] Fadern och han ska ge er en annan (likadan) Hjälpare (Advokat, Rådgivare – gr. parakletos), så att han [kan syfta både på Fadern och Anden] kan vara med er för alltid (i tidsåldern) – ¹⁷sanningens Ande, som världen inte kan ta emot (välkomna), eftersom den [världen] varken ser eller känner (har en kunskap baserad på personlig erfarenhet av) honom [Hjälparen]. Men ni känner (har en nära personlig erfarenhet av) honom, eftersom han förblir med (bredvid) er och ska vara i er.
     ¹⁸Jag ska inte lämna er faderlösa (oskyddade, utan undervisning, hjälplösa), jag ska komma till er. ¹⁹Ännu en liten tid [syftar troligtvis på de återstående timmarna fram till döden på korset], och världen ser mig inte mer [därefter], men ni ska se (förstå och uppfatta) mig. [Redan samma dag som Jesus uppstår kommer han att visa sig för lärjungarna, se Joh 20:19.] Eftersom jag lever ska ni också leva. [1 Kor 15:20-21] ²⁰På den dagen [troligtvis uppståndelsen, se Joh 20:21-22] ska ni förstå (ha en kunskap baserad på en personlig erfarenhet) att jag är i min Fader, och ni är i mig och jag är i er.
     ²¹Den som har mina budord och håller dem [den som bär dem i sitt hjärta och därför ser till att följa dem], han är den som [verkligen] älskar mig [osjälviskt och utgivande]. Och den som älskar mig ska (kommer att) bli älskad av min Fader, och jag ska älska honom och visa mig själv [personligen uppenbara mig] för honom."

[De två verben gr. echon (har, äger; håller fast vid; bär på) och teron (håller, bevarar, beaktar; vaktar, vakar över), visar att det inte handlar om att bara kunna recitera budord, utan förstärker att det handlar om lydnad och ett helöverlåtet liv efter Guds vilja, se även vers 15.]

Judas undrar hur de men inte världen ska se Jesus
²²[Jesu svar till Filippus att världen inte skulle se honom, men att de skulle göra det, se Joh 14:19, förbryllade lärjungarna. Nu kommer den fjärde frågan sedan Petrus började diskussionen i Joh 13:36. Hela detta kapitel visar hur det rådde en öppen gemenskap kring Jesus där lärjungarna inte var rädda att ställa frågor.]

Judas, inte Iskariot [som lämnat dem (Joh 13:30), utan troligtvis Judas Taddeus, se Matt 10:3], sa till honom: "Herre, vad har hänt som gör att du ska visa (uppenbara) dig för oss men inte för världen?"
     ²³Jesus svarade honom: "Om någon älskar mig så håller han mitt ord (min undervisning) och min Fader ska älska honom, och vi ska komma till honom och bo (ta vår boning, låta vårt hem bli) i honom. ²⁴Den som inte älskar mig håller inte mina ord. Ordet ni hör är inte mitt, det kommer från min Fader som har sänt mig. ²⁵Detta har jag sagt er medan jag fortfarande är kvar hos er. ²⁶Men Hjälparen (Advokaten, Rådgivaren), den helige Ande – som Fadern ska sända i mitt namn – han ska lära er allt, och han ska påminna er om allt jag har sagt er.

[Det grekiska ordet för "allt", pas, används två gånger i sin pluralform i denna vers, panta, och fokuserar på alla detaljer och aspekter både i undervisningen och i det vi behöver påminnas om. Den helige Ande är kallad att i uppmuntran, förmaning och tröst bistå Guds barn. Han finns vid vår sida här på jorden och för vår talan – han ber och vädjar för oss efter Faderns vilja, se Rom 8:26-27. Johannes förklarar att Jesus nu samtidigt utför denna tjänst i himlen för oss inför Fadern, se 1 Joh 2:1.]

²⁷Frid (ro, stillhet, vila – fullständig harmoni) lämnar (sänder, överlåter) jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte så [sådan frid] som världen ger. [Jesus talade arameiska med sina lärjungar. Det arameiska och hebreiska ordet för frid, shalom, är rikt på innebörd, såsom harmoni, hälsa, fullhet, trygghet och välgång. Det är en önskan om frid som judar fortfarande använder som hälsnings- och avskedsord. Världen kan inte erbjuda denna frid; Guds frid tar bort all rädsla och fruktan för döden och framtiden.] Låt inte ert hjärta oroas (uppröras, ängslas) eller förfäras (tappa modet, skygga tillbaka) [2 Tim 1:7]. ²⁸Ni har hört att jag sa till er: 'Jag går bort, men jag kommer tillbaka till er.' Om ni [verkligen] älskade mig skulle ni redan glatt er över att jag går till Fadern, för Fadern är större än jag.
     ²⁹Nu har jag sagt detta till er innan det sker, för att ni ska tro (lita, luta er mot mig), när det sker. ³⁰Jag kan inte prata med er så länge till, för denna världens furste är på väg. I mig finns inget som tillhör honom (han har ingen makt över mig), ³¹men för att världen ska förstå (personligen erfara) att jag osjälviskt utgivande älskar Fadern, kommer jag att göra det min Far i himlen har befallt mig. Låt oss stå upp och gå härifrån."

Tillbaka upp