Domarboken avslutas med två fristående berättelser (Dom 17-18 och Dom 19-21). Båda inleds på samma sätt: "Och det hände" (hebr. vajehi), se Dom 19:1. I varje berättelse finns ett konstaterande: "På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt." (vers 6 och Dom 21:25). Den första delen upprepas också i Dom 18:1 och Dom 19:1 och är en inramning av hela denna moraliskt mörka period i Israels historia. Här förstår vi att det inte är en jordisk kung som åsyftas, folket hade ratat Herren som sin kung, se 1 Sam 8:7. Ingen kronologisk tidsordning ges, men några iakttagelser kan göras:

I den första berättelsen i kapitel 17-18 finns detaljer som knyter an till den sjunde domaren Simson (1 100 silver, se Dom 17:2; 16:5 och hans hemstad Tsorah, se Dom 18:2; 13:2). Simson är själva crescendot på det förräderi som daniterna påbörjat tidigare när de övergett Josuas uppdrag och flyttat norrut. Händelsen utspelar sig troligtvis innan Simson är domare.

I den andra berättelsen i kapitel 19-21 är den enda person som namnges prästen Pinchas, vars far är Elazar, som var samtida med Josua (Dom 20:28; Jos 14:1). Detta kopplar berättelsen till tiden just efter intåget i landet.

Även i ett kiastiskt mönster, som ofta finns i denna bok, skulle det vara naturligt att berättelsen stegar sig tillbaka i tiden på detta sätt, med först en berättelse som ger bakgrunden till Simson, och sedan tiden just vid intåget på Josuas tid.

En avgud i ett hem
¹[Den första berättelsen återberättar hur Moses egna barnbarn och ättlingar sätter upp ett helt system av avgudadyrkan i Dan. Berättelsen har sju episoder, där de tre sista hör ihop och blir bara värre och värre. Den första husguden sätts upp av en individ, medan den andra sätts upp av en hel stam!]

Och det hände sig att det fanns en man i Efraims bergsbygd vars namn var Mika (hebr. Michajho) [betyder: ´Vem är som Jahveh?´].

[Efraims bergsbygd sträckte sig från Betel, norr om Jerusalem, upp till Jisreelslätten. Här låg Shilo där tabernaklet stod. Namnet Mika stavas Michajho i vers 1 och 4, senare i vers 5 och resten av kapitlet används den kortare hebreiska formen Micha. Båda namnen betyder "Vem är som Jahveh?" I berättelsen nämns om 1 100 silver, samma summa som var och en av de filisteiska kungarna erbjöd Delila för att förråda Simson, se Dom 16:5.]

²Och han sa till sin mor: "De 1 100 silvermynt som togs från dig och du svor en förbannelse [över den som stulit; ovanliga hebr. ala används här], och även sa i mina öron (han hörde hennes ed). Se, silvret är med mig, det var jag som tog [stal] det."
    Hans mor svarade: "Välsignad är min son till Herren (Jahveh)." [Det är märkligt att hon välsignar sin son som just erkänt att han stulit.]

³Han lämnade tillbaka de 1 100 silvermynten till sin mor.
    Och hans mor sa: "Avskilt, jag avskiljer [ordet qodesh upprepas två gånger] silvret till Herren (Jahveh) från min hand till min son, till att göra en bildstod [sten eller trä, som fick ett lager av silver] och en gjuten avbild, och nu ger jag tillbaka det (silvret) till dig."
     ⁴Och han gav tillbaka silvret till sin mor. Och hans mor tog 200 silver och gav dem till smeden och han gjorde en bildstod och en gjuten avbild, och den var i Mikas (hebr. Michajhos) hus. [Kvinnan verkar inte se något problem med att bryta mot Guds bud i 2 Mos 20:4-5; 5 Mos 5:8-9; 27:15. Här finns en likhet med Ananias och Safira, se Apg 5:1-11.]
     ⁵Och mannen Mika (hebr. Michah; betyder: "vem är som Gud") hade ett gudshus och han gjorde en efod [prästerlig klädnad, se 2 Mos 28:4-6] och [några] husgudar (figuriner – hebr. terafim) och han ordinerade (lät fylla handen av) en av sina egna söner, som blev hans präst.

[Att fylla en hand är en del av den ritual som gjordes för att avskilja någon till präst. Se även 4 Mos 3:10; 16:17; 5 Mos 21:5; Heb 5:4. Mikas mor återkommer inte mer i berättelsen och många frågor återstår. Var är Mikas far? Vad gjorde kvinnan med de återstående 900 silvermynten?]

⁶På den tiden (i dessa dagar) fanns det ingen kung i Israel.
Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.

Leviterna dras in
⁷Och det fanns en yngling från Betlehem i Juda, från Juda familj, och han var levit och han vistades där.

[Hur kunde en levit (person från Levi stam) komma från Juda stam? Anledningen kan vara att man adopterade leviter till sina familjer för att kunna ha en "egen" präst. Några exempel på det ges här i Domarboken, se vers 11 och Dom 18:19.]

⁸Och mannen gick från staden, från Betlehem i Juda, till att vistas varhelst han kunde finna. [Frasen är tvetydig, letade han efter mat, en plats att bosätta sig på, ett arbete eller en plats som Gud skulle visa honom?] Och han kom till Efraims bergsbygd till Mikas hus, till att forma hans väg. [Sista frasen är också ovanlig]
     ⁹Mika frågade honom: "Från var kommer du?"
    Han svarade honom: "Jag är en levit från Betlehem i Juda och jag går till att vistas varhelst jag kan finna (en plats att vistas på)."
     ¹⁰Och Mika (hebr. Micha) sa till honom: "Bo hos mig och bli för mig en far och en präst, och jag, jag ska ge till dig tio silver till dagarna och dyrbara kläder och ditt levebröd (din överlevnad – hebr. michja)." Och leviten gick (in till honom). ¹¹Och leviten var nöjd till (med) att bo hos mannen, och ynglingen blev till (för) honom som en av hans söner. ¹²Och Mika ordinerade leviten (lät fylla hans hand) och ynglingen blev en präst åt honom och han var i Mikas hus. ¹³Och Mika sa: "Nu vet jag att Herren (Jahveh) vill göra gott mot mig, eftersom jag har en levit till präst."

Tillbaka upp

---

Joh 6:22-42

Brödet från himlen
²²Nästa dag förstod allt folket, som fortfarande var kvar på andra sidan sjön, att det inte funnits mer än en liten båt där, och att Jesus inte hade gått i den tillsammans med sina lärjungar, utan att de gett sig av själva. ²³Andra små båtar hade kommit från Tiberias och lagt till nära det ställe där de ätit brödet efter att Herren hade uttalat tacksägelsen. ²⁴När nu folket förstod att varken Jesus eller hans lärjungar var där, klev de i båtarna och kom till Kapernaum för att leta efter Jesus. ²⁵När de fann honom där på andra sidan sjön [på västra sidan i staden Kapernaum] frågade de honom: "Rabbi, när kom du hit?"
     ²⁶Jesus svarade dem: "Jag säger er sanningen (amen, amen): Ni letar inte efter mig därför att ni sett tecken (mirakler), utan för att ni fick äta [fritt] av bröden tills ni blev mätta. ²⁷Sluta sträva efter (producera, arbeta för) den mat som förgås [det som är temporärt], arbeta i stället för den mat som alltid består och ger evigt liv och som Människosonen ska ge er. På honom har Gud Fadern satt sitt sigill (auktoritet, godkännande)."
     ²⁸De frågade honom: "Vad ska vi göra (hur ska vi leva) för att utföra Guds gärningar (verk, tjäna honom)?" [Människan frågar sig vad hon "ska göra", man vill försöka förtjäna sin rättfärdighet.]
     ²⁹Jesus svarade och sa till dem: "Detta är Guds gärning [som Gud begär, eller det verk han gör], att ni tror på (förlitar er, lutar er mot) den som han har sänt."
     ³⁰Då sa de till honom: "Vilket tecken (mirakel) ska du visa så att vi kan förstå (se) och tro (förlita oss på, luta oss mot dig)? Vilken [spektakulär övernaturlig] gärning kan du göra? ³¹Våra förfäder åt manna i öknen, som Skriften säger: Han gav dem bröd från himlen att äta." [Dagen innan hade man hyllat honom som Messias och tänkte med våld göra honom till konung på grund av brödundret, se Joh 6:14-15. Nu när Jesus inte var den de tänkte sig, räcker inte det undret, eller något av alla de andra tecken som han gjort, som bevis.]

    

Brödundret illustrerar på ett praktiskt sätt att Jesus är livets bröd.

³²Jesus svarade dem: "Jag säger er sanningen (amen, amen): Det var inte Mose som gav er brödet från himlen. Det är min Fader som ger er det sanna brödet från himlen. ³³För Guds bröd är han som kommer ner från himlen och ger världen liv."
     ³⁴Då sa de till honom: "Herre, ge oss alltid det brödet."
     ³⁵Jesus svarade dem: "Jag är livets bröd [brödet som mättar med Guds överflödande och äkta liv]. Den som kommer (går) till mig ska aldrig (nej, aldrig) [behöver absolut inte] hungra, och den som tror (litar, förtröstar) på mig ska aldrig (nej, aldrig) någonsin törsta. ³⁶Men jag har sagt till er: Ni har sett mig och tror ändå inte. ³⁷Alla som min Fader ger (anförtror) mig kommer till mig, och den som kommer till mig ska jag aldrig (nej, aldrig) kasta ut (driva bort, från familjen). ³⁸För jag har kommit ner från himlen, inte för mina egna syften utan för att göra hans vilja som har sänt mig (att utföra hans plan och syften).
     ³⁹Detta är nu hans vilja som har sänt mig, att jag inte ska förlora någon av alla dem som han gett mig, utan jag ska ge dem nytt liv (resa upp dem) på den yttersta (sista) dagen. ⁴⁰För detta är min Faders vilja (plan, syfte), att alla som ser (kontinuerligt undersöker, erfar) Sonen och tror på honom ska ha evigt liv. Honom [alla dem som tror på Jesus som Guds Son och ser honom som sin frälsare och räddare] ska jag låta uppstå på den yttersta (sista) dagen."

[Samma löfte att uppstå på den yttersta dagen återkommer i vers 54. Det antyder att frasen "äta och dricka Jesu blod" där, har en parallell i "se och tro" här i vers 40.]

⁴¹Nu började judarna [de judar som var emot honom] att mumla (viska, klaga i låg ton) därför att han sagt: "Jag är brödet som kom ner från himlen."
     ⁴²De sa: "Är det inte Jesus, Josefs son? Vi känner ju både hans far och mor? Hur kan han då säga att han har kommit ner från himlen?"

Tillbaka upp