"Så säger Jefta: Israel tog inte landet från Moab och inte Ammons söners land.

[Nu följer en lång utläggning där Jefta visar att han känner väl till Israels historia. Han klargör att Ammons söner aldrig har blivit intagna av Israel. Tvärtom är det tre länder som Gud säger att Israel inte ska strida emot eftersom de är deras bröder. Dessa är Ammon och Moab som är ättlingar till Lot (Abrahams brorson) samt Edom som är ättlingar till Esau (Jakobs bror). Det som Jefta nu redogör för från vers 16 till 26 är hur Israel har vandrat i öknen och inte rört dessa tre länder, men hur däremot amoréerna för länge sedan har tagit det område som Ammon nu gör anspråk på och hur Israel tog det från amoréerna och därmed har laglig rätt till detta område, se 4 Mos 21:21-26.]

¹⁶Men när de kom ut från Egypten vandrade Israel genom öknen till Vasshavet (hebr. jam sof) [Röda havet] och kom till Kadesh, ¹⁷och Israel sände budbärare till Edom och sa: 'Låt mig, jag ber dig, gå genom ditt land,' [4 Mos 20:14-17] men Edoms kung lyssnade inte. Och på samma sätt sände han till Moabs kung men han ville inte och Israel vistades i Kadesh.
     ¹⁸Och de vandrade genom öknen och gick runt (tog en omväg runt) Edoms land och Moabs land och kom till östra sidan om Moab och de slog läger på den andra sidan om Arnon. Men de kom inte innanför Moabs gränser för Arnon var Moabs gräns. [Floden Arnon rinner genom Wadi el-Mojib och mynnar ut i Döda havets sydöstra del.]
     ¹⁹Och Israel sände budbärare till Sichon, amoréernas kung, Cheshbons kung och Israel sa till honom: 'Låt oss passera, vi ber dig, genom ditt land till min plats.' ²⁰Men Sichon litade inte på Israel till att passera hans gränser och Sichon samlade ihop hela sitt folk och slog läger i Jatsa och de stred mot Israel.
     ²¹Och Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), gav Sichon och hela hans folk i Israels hand och de slog dem. Så besatte Israel hela amoréernas land, landets invånare. ²²Och de besatte alla amoréernas gränser från Arnon till Jabbok och från öknen till Jordan.
     ²³Och nu har Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), fördrivit amoréerna framför sitt folk Israel, skulle du då besätta det? ²⁴Ska du nu ta i besittning det som Kemosh, din gud, har gett dig att besätta? Vemhelst Herren vår Gud (Jahveh Elohim) har förflyttat framför oss, dem ska vi besätta. ²⁵Och är du nu bättre än Balak, Tsippors son, Moabs kung? Tvistade han någon gång med Israel eller stred han mot dem? ²⁶Medan Israel bodde i Cheshbon och i dess städer och i Aroer och dess städer och i alla städer utefter sidan av Arnon i 300 år, varför återtog du dem inte under den perioden? ²⁷Därför har jag inte syndat mot dig, utan du har gjort fel mot mig som strider mot mig. Må Herren (Jahveh), Domaren, döma idag mellan Israels söner och Ammons söner."

Men Ammons söners kung lyssnade inte till orden som Jefta sände till honom [via budbärarna].

Löftet
²⁹Då kom Herrens (Jahvehs) Ande över Jefta och han gick över Gilead och Manasse och passerade över Gileads Mitspeh och från Gileads Mitspeh över till Ammons söner. ³⁰Och Jefta svor en ed till Herren (Jahveh) och sa: "Om du verkligen ger Ammons söner i min hand, ³¹då ska det ske att vadhelst som kommer genom dörren till mitt hus för att möta mig när jag återvänder i shalom (frid, fred) från Ammons söner, det ska vara Herrens (Jahvehs) och jag ska offra det som brännoffer."

[Ordet vadhelst (hebr. vehaja) kan beskriva ett föremål, ett djur eller en person. Hebreiskan gör ingen skillnad på om det är ett föremål eller något levande. Dock kan inte ett dött ting möta honom i dörren, så Jefta måste syfta på antingen ett djur eller en person. Det finns även begränsningar i vad som kan offras, t.ex. kan inte ett orent djur som en hund offras till Herren (Jahveh). Tanken på människooffer var inte ovanlig bland omkringliggande folks religioner (5 Mos 18:10) och något som Abraham prövas med (1 Mos 22:1-2). Ordet brännoffer används hundratals gånger i GT och alltid om ett offer som offras på ett altare. Om man däremot tolkar offret bildligt skulle det kunna handla om att helga den första person som mötte honom till tjänst i tabernaklet, på liknande sätt som Hannah helgar Samuel, se 1 Sam 1:11, och om det var ett djur skulle det offras. Jefta var en man av tro och omnämns bland andra män och kvinnor som visade stark tro (Heb 11:32-33), något som pekar på att det han gjorde var rätt.]

Herren ger seger över ammoniterna
³²Och Jefta gick över till Ammons söner för att strida mot dem och Herren (Jahveh) gav dem i hans hand. ³³Och han slog dem från Aroer till dess man kommer till Minnit, 20 städer, och till Avel-Keramim, med en mycket stor slakt. Så blev Ammons söner besegrade inför Israels söner.

Löftet uppfylls med sorg
³⁴Och Jefta kom till Mitspah till sitt hus och se, hans dotter kom ut och mötte honom med tamburiner och med dans och hon var hans enda barn, förutom henne hade han ingen son och ingen dotter. ³⁵Och det skedde när han såg henne att han rev sönder sina kläder och sa: "Ack (åh nej), min dotter! Du gör mig helt förkrossad (du har fört mig ner på djupaste botten, helt på knä – hebr. kara kara) och dragit olycka över mig (har gjort mig drabbad). Jag öppnade min mun till Herren (Jahveh) och kan inte backa (ta tillbaka det jag sagt)." [4 Mos 30:3]
     ³⁶Och hon sa till honom: "Min far, du har öppnat din mun till Herren (Jahveh), gör med mig efter det som har kommit ut ur din mun, eftersom Herren (Jahveh) har tagit hämnd åt dig på dina fiender Ammons söner." ³⁷Och hon sa till sin far: "Låt detta bli gjort med mig. Lämna mig ensam i två månader så att jag kan lämna och gå ner på bergen och begråta min oskuld, jag och mina vänner."
     ³⁸Och han sa: "Gå." Och han sände iväg henne i två månader och hon lämnade, hon och hennes vänner, och begrät sin oskuld på bergen. ³⁹Och det skedde när de två månaderna var slut att hon kom tillbaka till sin far [Jefta] som gjorde med henne efter eden som han avlagt. Och hon hade inte känt någon man.
    Och det blev en sedvänja i Israel ⁴⁰att Israels döttrar gick ut årligen för att sörja gileaditen Jeftas dotter fyra dagar om året.

Tillbaka upp

---

Joh 3:22-4:3

Johannes Döparen upphöjer Jesus

Jesus och lärjungarna vandrar i Judéen efter påskfirandet i Jerusalem. Johannes Döparen fortsätter att döpa i trakten kring Ainon.

²²[Jesus och lärjungarna har varit i Jerusalem under påsken, se Joh 2:23. I föregående stycke beskrevs mötet med Nikodemus som skedde där, se vers 1-21. Efter påsken vandrar Jesus och lärjungarna runt i Judeen.]

Sedan gick Jesus och hans lärjungar till den judiska landsbygden [Judeen], där han blev kvar (tillbringade tid) med dem och döpte. ²³Johannes [Döparen] döpte också i Ainon, nära Salim [halvvägs mellan Galileen och Döda havet], för där fanns mycket vatten. Människor kom ständigt dit för att döpa sig. ²⁴Johannes hade nämligen ännu inte blivit kastad i fängelse. [Matt 14:3-4; Mark 1:14; Luk 3:19-20]
     ²⁵Nu (därför) uppstod en diskussion mellan Johannes lärjungar och en jude om den ceremoniella reningen. ²⁶De kom till Johannes och sa: "Rabbi, mannen som var hos dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om, han döper och alla flockas kring honom."

²⁷Johannes [Döparen] svarade: "En människa kan inte ta emot någonting, om det inte ges honom från himlen. ²⁸Ni kan själva intyga att jag har sagt, jag är inte den Smorde (Messias), men jag är sänd framför (före, som en banbrytare för) honom. ²⁹Den som har bruden är brudgummen, men brudgummens vän [Johannes Döparen] som står där och hör honom, gläder sig stort (ordagrant 'med lycka') när han hör brudgummens röst. Detta är min glädje som nu har blivit fulländad. ³⁰Det är nödvändigt att han måste bli större (viktigare, växa sig stor), medan jag blir mindre."

Ett mikveh-bad från Jesu tid nära tempelplatsens södra ingång. Besökaren gick ned längs med ena kanten, doppade sig helt och gick sedan upp på den andra sidan. I bakgrunden syns den sydligaste delen av Västra muren.

³¹[Den sista delen, vers 31-36, kan vara en fortsättning på Johannes Döparens svar eller en sammanfattande kommentar av evangelisten med slutsatserna från berättelserna om Nikodemus och Johannes Döparen.]

Han som kommer från ovan är över alla (är störst, har högsta rang), den som kommer från jorden tillhör jorden, och talar från jorden (talar från ett världsligt perspektiv, i jordiska termer). Han som är från himlen är över alla. ³²Vad han har sett och hört vittnar han om, ändå tar ingen emot vad han säger (hans vittnesbörd). [Människor i allmänhet förkastade Jesu budskap.] ³³Men den som tar emot hans vittnesbörd bekräftar att Gud är sann (älskar sanningen och talar alltid sanning, kan inte ljuga). ³⁴För den som Gud har sänt talar ord från Gud [gr. rhema, specifika ord levandegjorda av den helige Ande], Gud ger inte honom sin Ande i ett begränsat mått [utan överflödande, obegränsat].
     ³⁵Fadern älskar Sonen och har gett allt i hans hand (auktoritet). ³⁶Den som tror på (lutar sig mot, förlitar sig på) Sonen har evigt liv [äger redan nu Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet]. Men den som är olydig (vägrar att hörsamma) [aldrig vill låta sig övertygas om att efterfölja] Sonen kommer inte (aldrig; inte heller) att se (uppleva) livet, utan Guds vrede (bestämda upprördhet; motstånd) förblir över honom.

Jesus lämnar Judeen

Det romerska vägnätet var väl utbyggt under Jesu tid. Judar valde ofta att gå den längre vägen via Jordandalen för att undvika att passera Samarien när man vandrade mellan Jerusalem och Galileen.

¹När Herren [Jesus] nu fick reda på (blev medveten om) att fariséerna hade hört [nåtts av nyheten] att han vann och döpte fler lärjungar än Johannes [Döparen] – ²men det var inte Jesus själv som döpte utan hans lärjungar – ³lämnade han Judeen och återvände till Galileen.

Tillbaka upp