Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Halvbibel - lördag 3/5

Dom 10, Joh 3:1-21

Dom 10

Tola
1Och efter Avimelech steg Tola [betyder mask eller scharlakansröd], Poas son, upp till att rädda Israel, Dodos son, en man från Issachar, och han bodde i Shamir i Efraims bergsbygd. 2Och han dömde Israel i 23 år och dog och blev begravd i Shamir.

[Efraims bergsbygd sträckte sig från Betel, norr om Jerusalem, upp till Jisreelslätten. Shamir kan syfta på regionen Samariens huvudstad som också har namnet Samarien.]

Jair
3Och efter honom steg Jair upp, gileaditen, och han dömde Israel i 22 år. 4Och han hade
    30 söner [jfr Dom 12:14]
    som red på 30 åsneföl [en kung i fredliga syften red på en åsna, se 2 Sam 16:2; Sak 9:9-10]
    och de hade 30 städer
som kallas Chavot-Jair [Jairs tältbyar] till denna dag och finns i Gileads land [öster om Galileiska sjön]. 5Och Jair dog och han begravdes i Qamon. [Ännu inte identifierad plats i Gilead, namnet betyder "upprest".]

[Domarbokens huvudinnehåll kretsar kring sju berättelser som följer mönstret: avfall, förtryck, bön och till sist befrielse. Tre gånger avbryts dock mönstret med en kort beskrivning av sex andra män som var ledare i Israel. Den förste var Shamgar som beskrevs i en vers (Dom 3:31). De resterande fem (Tola, Jair, Ivtsan, Elon och Abdon) nämns i två grupper som ramar in berättelsen om den sjätte domaren Jefta (Dom 10:6-12:7). De två första (Tola och Jair) nämns i vers 1-5 och de tre sista (Ivtsan, Elon och Abdon) i Dom 12:8-15.
    Denna litterära konstruktion med inramningen av fem "mindre domare" förstärker berättelsen om Jefta. Namnet Tola betyder scharlakansröd (troligtvis var han väldigt rödaktig när han föddes och fick det namnet), men ordet kan också ha betydelsen obetydlig som en mask, se Ps 22:7. Tillsammans med den korta beskrivningen på en rad förstärks hans obetydlighet. Jefta ramas sedan in av Jair och Ivtsan som båda hade 30 söner (Dom 10:4; 12:9). Det blir en tydlig kontrast till Jefta som bara hade en dotter, se Dom 11:34.]

Jefta – den sjätte domaren


Avfall
6Och Israels söner gjorde igen det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon och tjänade [nu räknas sju avgudar upp:]
    baalerna
    och ashtarot (stjärnorna) och
    Arams gudar [som var Chadad, Mot, Anat och Rimmon]
    och Sidons gudar
    och Moabs gudar [Kemosh, se 4 Mos 21:29]
    och Ammons söners gudar [Molok, se 1 Kung 11:7]
    och filistéernas gudar [Dagon, se Dom 16:23]
och de övergav Herren (Jahveh) och tjänade honom inte.

7Och Herrens (Jahvehs) vrede upptändes mot Israel och han gav dem i filistéernas hand och i Ammons söners hand. 8Och de förtryckte [ovanligt ord, används bara här och i 2 Mos 15:6] och krossade Israels söner det året – [under totalt] 18 år [förtryckte de] alla Israels söner som var bortom Jordan i amoréernas land som är i Gilead. 9Och Ammons söner gick över Jordan för att strida mot Juda och mot Benjamin och mot Efraims hus så att Israel kom i mycket nöd. 10Och Israels söner ropade till Herren (Jahveh) och sa: "Vi har syndat mot dig i det vi har övergett vår Gud (Elohim) och har tjänat baalerna."

[Detta är första och enda gången i boken som israeliternas bön om hjälp beskrivs i detalj. I svaret som följer saknas ett verb, det är underförstått räddat eller frälst. I uppräkningen som följer räknas sju fiender, på samma sätt som i vers 6.]

11Och Herren (Jahveh) sa till Israels söner:
"Har inte [jag räddat/frälst er från dessa sju länder/folk:]
    från Egypten (hebr. Mitsrajim; betyder bokstavligt belägring, inträngdhet) [2 Mos 1-14]
    och från amoréen [4 Mos 21:3]
    och från Ammons söner [genom Shamgar, se Dom 3:12]
    och från filistéerna
     12och sidonierna
    och amalekiterna [2 Mos 17:8]
    och moaniterna [här förväntas midiniterna]
när de förtryckte er, och ni ropade till mig och jag räddade er från deras hand. [1 Krön 4:41; 2 Krön 20:1; 26:7]

13Men ni har övergett mig och tjänat andra gudar. Därför ska jag inte vidare rädda er. 14Gå och ropa till gudarna som ni har valt, låt dem rädda er i er tid av nöd."
15Och Israels söner sa till Herren (Jahveh): "Vi har syndat, gör mot oss allt som är gott i dina ögon, men rädda oss, vi ber dig, denna dag." 16Och de tog bort de främmande gudarna ibland sig och tjänade Herren (Jahveh), och hans själ var bedrövad för Israels möda.

Hot från ammoniterna
17Och Ammons söner samlades och slog läger i Gilead. Och Israels söner samlade sig och slog läger i Mitspah. [Det finns flera platser som kallas Mitspah i Bibeln, detta är troligtvis samma plats i Gilead (ännu inte identifierad) där Jakob och Laban slöt sitt avtal, se 1 Mos 31:49.] 18Och folket sa till varandra, Gileads furstar: "Den man som börjar striden med Ammons söner, han ska bli till huvud (ledare) för alla Gileads invånare."

Joh 3:1-21

Jesus samtalar med Nikodemus
1Bland fariséerna [i Jerusalem där Jesus och lärjungarna befann sig] fanns en man som hette Nikodemus, en ledare bland judarna. [Hans namn betyder ordagrant "en som segrar". Han var en av de 71 medlemmarna i Stora rådet, Sanhedrin, som var det högsta juridiska beslutsfattande organet bland judarna.] 2På natten kom han till Jesus.

[Kanske kom han på natten för att inte bli sedd tillsammans med Jesus, eller så var det för att få mer tid med Jesus. Det kan även bildligt tala om att han var bekymrad, dvs. "i en mörk stund". Inom judendomen är natten också förknippad med reflektion och kunskap, se Ps 19:3. Vi vet att detta samtal måste ha berört Nikodemus. Han är senare med och tar hand om Jesu kropp, se Joh 19:38-42. En lärjunge tillbringade all tid med sin lärare, så Jesu lärjungar var troligen också med. Samtalet måste ha etsat sig fast i den unge Johannes minne eftersom han tar med det här i sitt evangelium.]

Är du mer än en god lärare?
Nikodemus [inleder dialogen med Jesus och] sa: "Rabbi (min lärare), vi vet (har förstått eftersom vi sett allt du gjort) att du är sänd från Gud som en lärare, för ingen kan göra dessa tecken (under, mirakler) som du gör, om inte Gud är med honom."

3[Nikodemus använde frasen "vi" men] Jesus svarade honom [och blir personlig]:
"Jag säger dig [Nikodemus] sanningen (amen, amen):

Om en människa inte är född på nytt (från ovan)
    kan hon inte se (ha en klar förståelse av) Guds rike."
Hur blir man född på nytt?
4Nikodemus svarade: "Hur kan någon (ordagrant: ´en människa´) födas när han är gammal (gråhårig)? Han kan väl inte komma in i sin mors mage och födas igen, eller hur [det är ju omöjligt]?"

5Jesus svarade:
"Jag säger dig sanningen (amen, amen): Om inte en människa har blivit född av vatten och (det vill säga) Ande (vind), kan hon inte komma in i Guds rike.

[Ibland har 'vatten' tolkats som en referens till vattendopet eller den naturliga födseln, men det är inte troligt. I samtalet med Nikodemus väger Skriftens egna definitioner av 'vatten och Ande' tungt. Jesus tillrättavisar Nikodemus just för att han inte ser de sambanden, se vers 10. Vatten och Ande används synonymt i Jes 44:3. Samma parallell finns även i Hes 36:25-27 där vattnet också symboliserar en andlig förnyelse – Gud ska tvätta Israels folk rena och ge dem ett nytt hjärta och fylla dem med sin Ande. I nästa kapitel finns kopplingen mellan Ande och vind, se Hes 37:9. Det stämmer överens med parallellerna i vers 3, 7 och 8. I nästa kapitel används vatten också som en bild på andligt liv, se Joh 4:13.]

6Det som är fött av kött (mänsklig natur) är kött, och det som är fött av Anden är ande. 7Var inte förvånad (börja inte spekulera på ett omoget sätt) över att jag [bokstavligen] sa: 'Ni alla [du Nikodemus, ni fariséer och judar, ja, alla människor] måste födas på nytt (från ovan).' 8Vinden (Anden) blåser vart den vill och du hör dess sus (röst, ton), men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. På samma sätt är det med alla som är födda av Anden."

[Det grekiska ordet pneuma betyder både vind och ande. Jesus använder ordets dubbla betydelse i en liknelse där ett naturligt fenomen illustrerar en andlig verklighet. På samma sätt som vi inte kan se eller kontrollera vinden, kan vi ändå se dess verkningar och höra den. Nikodemus verkade ha tolkat det Jesus sa på ett rent fysiskt plan.]
Hur kan detta ske?
9Nikodemus svarade genom att fråga: "Hur kan allt detta ske?"

10Jesus svarade och sa:
"Du är en [högt uppsatt] Israels lärare och förstår inte (har ingen personlig erfarenhet av) detta?

[Nikodemus, som var en av de främsta lärarna i Skriften, borde känt till och förstått profetiorna, se 5 Mos 10:16; 30:6; Hes 36:26; Ps 51:12.]
11Jag säger dig [Nikodemus] sanningen (amen, amen):
Vi talar om det vi vet (har en klar förståelse av)
    och vi vittnar om det vi sett (och prövat),
men ändå tar ni [judiska ledare] inte emot våra bevis (vittnesbörd).

[I detta svar växlar svaret från 'jag' till 'vi' för att sedan gå tillbaka till 'mig' i nästa vers. Utifrån sammanhanget kan 'vi' syfta på 'jag och profeterna', 'jag och den helige Ande', 'jag och lärjungarna här' eller kanske refererar det till 'vi lärare' se vers 1 och 10. Oavsett syftningen är det Jesus som vet, ser och vittnar!]
Gud gav sin Son till världen
12[Vers 12-18 formar en kiasm. Ordet tro återkommer flera gånger och ramar in hela stycket, se vers 12 och 18. Frasen 'var och en som tror' används som en inre ram i vers 15 och 16b kring huvudbudskapet i vers 16a. I den andra nivån nämns Människosonen och 'sin son', se vers 14 och 17. Mycket talar för att Jesu samtal med Nikodemus avslutas i vers 15 och att det från vers 16 är Johannes sammanfattande kommentarer.]

Om ni inte tror (förtröstar) när jag har talat (berättat) om det jordiska [dvs. de saker som hänt här och nu],
    hur ska (kommer) ni [då kunna] tro när jag talar (skulle berätta) om det himmelska [de ting som sker i himlen]?
13Ingen har [någonsin] stigit upp till (in i) himlen,
    förutom han som steg ner från (utifrån) himlen – Människosonen.
    [En del handskrifter tillägger: 'som är i himlen', dvs. som har sitt hem i himlen.]

Under israeliternas ökenvandring kom det ormar i lägret. Mose reste en påle med en orm gjord av koppar och var och en som såg upp på den blev helad från ormarnas bett, se 4 Mos 21:8-9.

14Och precis som Mose höjde (lyfte) upp ormen i öknen (ödemarken) [på en påle, se 4 Mos 21:8-9],
så (på samma sätt) är det nödvändigt att Människosonen blir upphöjd (upplyft) [på ett kors; till himlen],
15för att var och en som tror (litar, förtröstar) på honom
ska ha (skulle äga) evigt liv."

[Försoningen på korset illustreras med en för Nikodemus välkänd händelse i slutet på israeliternas ökenvandring – kopparormen. Tidigare generationer hade klagat, men här används ett starkare ord för att klaga när folket säger att de är trötta på "denna värdelösa mat" som Gud gett dem. De gör uppror och ifrågasätter varför Gud och Mose har fört dem från Egypten för att dö i öknen. Israeliternas beskydd försvinner och giftiga ormar dyker upp i lägret, se 4 Mos 21:5-6. När Jesus undervisar om bön i Luk 11:11, tar han just en liknelse om att inte ens en ond far skulle ge sin son en orm om han ber om en fisk. Israeliterna ville inte längre ha med Gud att göra, och han svarade på deras bön. Kopplingen till den gamle ormen, Satan själv, blir tydlig i de ormar som letar sig in i tältlägret och dödar folket. Den som väljer bort Gud får i stället Satan till herre. Israeliterna erkänner dock sin synd. Mose reser upp kopparormen och var och en som ser på den blir helad, se 4 Mos 21:7-9. I samtalet med Nikodemus liknas synden vid dessa giftormar. Synden finns inte bara omkring oss, den har också bitit oss alla. På samma sätt som kopparormen fästes upp i öknen, gjordes Jesus till synd när han hängde på korset. Den som ser upp på honom i tro blir frälst, se Joh 6:40.]
16För så (på samma sätt) älskade [så högt värdesatte] Gud världen
att han utgav sin ende Son (ordagrant: att han gav Sonen – den Enfödde),
för att var och en som tror (litar, förtröstar) på honom
inte ska gå under (inte skulle gå förlorad), utan ha (skulle äga) evigt liv.
17För inte sände Gud sin Son till (in i) världen för att [han skulle] döma (separera) världen,
utan för att världen skulle bli frälst (räddad, befriad, helad, bevarad, trygg) genom honom.
18Den som tror (litar, förtröstar) på honom är inte dömd (separerad, förkastad),
men den som inte tror har redan blivit dömd,
eftersom han inte har trott på Guds ende (enfödde) Sons namn.

[Vers 16, som ofta kallas "Lilla Bibeln", säger inte att alla människor får evigt liv, "därför att Gud är så god". Den säger i stället att Gud är så god att han gjorde en ofattbar uppoffring för att rädda oss ur en hopplös situation, där vi annars måste förgås. Domen vilar redan över den fallna världen. Gud sände inte sin Son för att döma världen utan för att frälsa den. Den som tror på honom kommer aldrig under någon dom. Men den som inte tror är alltjämt kvar under domen som vilar över världen. När Jesus kommer sker det en ofrånkomlig uppdelning. Det är den som är domen. Grekiskan har samma ord (gr. krino) för "dom" och "särskiljande". Här skiljs vägarna. Somliga kommer till ljuset, andra flyr in i mörkret. Jesus kommer en dag tillbaka för att regera och döma världen, se Matt 25:31-33.]

Ljuset har kommit
19[I följande stycke, vers 19-21, återkommer tre liknande fraser med "ljuset" och verbet "komma" som ramar in och förstärker budskapet. Ljuset har kommit och människan har fått ett val: att komma till ljuset eller att inte komma till det.]

Detta är grunden (orsaken) till domen:
    Ljuset har kommit till världen,
men människorna älskade mörkret mer än ljuset
    eftersom deras handlingar var onda (förgiftade, destruktiva).
20För alla som gör onda handlingar (vanemässigt lever i ondska) hatar (avskyr) ljuset,
    de kommer inte till ljuset
för där kommer deras gärningar (aktiviteter, sätt att leva) att avslöjas.
21Men den som handlar efter sanningen (har valt att ständigt leva i sanningen),
    kommer till ljuset,
för att det ska bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud (gudomliga, gjorda med Guds hjälp).





Igår

Planer

Stäng  


Halvbibel - Andra delen (första delen 2019)