Parallell - lördag 2/5
Ps 106-107
Psalm 106 – Guds trofasthet genom historienDetta är den sista psalmen i den fjärde boken. Psalm 105 och 106 hör ihop och båda reflekterar över Israels historia, dock med lite olika perspektiv. Föregående fokuserar på de positiva delarna och patriarkerna Abraham, Isak och Jakob, medan denna mer på syndens konsekvenser som exilen – då israeliterna blivit förskingrade bland nationerna.
Författare: Okänd
Struktur:
Introduktion – uppmaning att prisa, vers 1-5
1. Israels synd och Guds trofasthet i Egypten, vers 6-12
2. Israels synd och Guds trofasthet i öknen och på Horeb, vers 13-23
3. Israels synd och Guds trofasthet från Horeb till landet, vers 24-33
4. Israels synd och Guds trofasthet i landet, vers 34-46
Avslutande vädjan och lovprisning, vers 47
Introduktion – uppmaning att prisa Herren
1Prisa Herren (lova Jah – hebr. hallelu jah)!
Tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] Herren (Jahveh), för han är god,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek). [1 Krön 16:34; Ps 107:1; 118:1; 136:1]
2Vem kan förklara Herrens (Jahvehs) mäktiga gärningar
eller låta all hans lovprisning bli hörd?
3Rikt välsignad (salig, mycket lycklig) är den som håller rätten [gör och skyddar det som är rätt],
som alltid gör det rättfärdiga.
4Kom ihåg mig, Herre (Jahveh), när du ger ditt folk nåd (hebr. ratson),
tänk på mig när du ger frälsning,
5så att jag får se framgången hos dina utvalda,
så att jag får glädja mig i ditt folks (hebr. goj) glädje,
så att jag får lovprisa med ditt arv (alla de som tillhör Herren).
1. Israels synd och Guds trofasthet i Egypten
6Vi har syndat med våra fäder [på samma sätt som de],
vi har handlat orättfärdigt, vi har agerat ondskefullt.
7Våra fäder i Egypten uppmärksammade inte dina under,
de glömde din rikliga nåd (kärleksfulla omsorg; trofasthet),
de var upproriska vid havet, ja vid Vasshavet (hebr. jam sof) [Röda havet]. [Ps 78:13; 2 Mos 14-15]
8Likväl frälste (räddade) han dem för sitt namns skull,
för att han skulle göra sin mäktiga kraft känd.
9Han tillrättavisade Vasshavet och det torkade upp;
han ledde dem genom djupen liksom genom öknen.
10Han frälste dem från hans hand som hatade dem;
han återlöste (beskriver en frivillig handling) dem från deras fiendes hand.
11Vattnet övertäckte deras åklagare [en beskrivning av farao och hans armé som utplånades fullständigt],
inte en enda av dem undkom.
12Sedan trodde de (Israels barn) hans ord,
de sjöng hans lov.
2. Israels synd och Guds trofasthet i öknen och på Horeb
13Men de glömde snabbt vad han gjort,
de inväntade inte hans råd och vägledning,
14utan svävade ut i ohämmad lusta i öknen
och prövade Gud (El) i vildmarken. [4 Mos 11]
15Han gav dem vad de begärde
men lät samtidigt deras själ (person – hebr. nefesh) bli mager.
[Deras fysiska begär efter mat, frosseri, tillfredsställdes men på bekostnad av själens behov. Gud ville vara deras tillfredsställelse både fysiskt och själsligt, se 4 Mos 11:33-35]
16De var avundsjuka på Mose i lägret
och på Aron, Guds (Jahvehs) helige.
17Jorden öppnade sig och slukade Datan
och övertäckte Avirams avdelning. [4 Mos 16]
18En eld tändes i deras avdelning,
flamman brände upp de svaga.
19De gjorde en kalv i Horeb (hebr. Chorev) [annat namn på Sinai berg, se Ps 68:18]
och tillbad en gjuten avgud. [2 Mos 32; 5 Mos 9:7-17]
20På det viset bytte de ut sin ära
mot bilden av en oxe som äter gräs.
21De glömde bort Gud (El) deras frälsare
som gjort stora ting för dem i Egypten, 22förunderliga ting i Hams land
[annat namn på Egypten efter Noas son Cham (Ham) vars ättlingar bosatt sig i Afrika],
fruktansvärda ting vid Vasshavet.
23Därför sa han [Gud] att han skulle förgöra dem.
Om inte Mose, hans utvalde,
hade ställt sig framför honom i gapet
för att avvända hans vrede, skulle han ha förgjort dem. [2 Mos 32:30-33:23; 4 Mos 9:18-21]
3. Israels synd och Guds trofasthet från Horeb till landet
24Dessutom föraktade de det åtråvärda landet [Israel],
de trodde inte på hans ord. [4 Mos 14:1-12]
25De knotade i sina tält [5 Mos 1:27; 1 Kor 10:10],
de lyssnade inte till Herrens (Jahvehs) röst.
26Därför gav han dem sin ed
att han skulle förgöra dem i öknen
27och skingra deras ättlingar bland hednafolken
och sprida ut dem i länderna [vilket skedde i exilen]. [4 Mos 14:27-35]
28De gick i ok med Baal från Peor
och åt offer från döda ting.
[De åt förmodligen sådant som var offrat till avgudar, vilka här bokstavligt omnämns som döda ting, då de bara är skurna beläten.]
29På det sättet retade och provocerade de honom med sina gärningar
och en farsot bröt ut ibland dem.
30Men Pinchas stod upp och ingrep
så att farsoten stoppades. [4 Mos 25:6-9]
31Det tillräknades honom som rättfärdighet,
från generation till generation för evigt. [4 Mos 25:10-13; Mal 2:4-6]
32Vid Merivas vatten framkallade de hans vrede [Ps 81:7; 95:8]
och Mose fick bekymmer på grund av dem.
33De förbittrade hans ande
och han talade förhastat med sina läppar. [4 Mos 20:10-11]
4. Israels synd och Guds trofasthet i landet
34De förgjorde inte folken [olika fiender som krigade mot Israel under ökenvandringen]
såsom Herren (Jahveh) hade sagt till (befallt) dem att göra.
35Tvärtom beblandade de sig med de hednafolken
och lärde sig deras sätt [vanor och kulturyttringar, framför allt avgudadyrkan].
36De tjänade deras avgudar,
som blev en snara för dem.
37De till och med offrade sina söner
och döttrar till demonerna.
[Alla slags gudar/avgudar utom Gud är manifestationer av olika demoner, se 3 Mos 18:21; 5 Mos 12:31; 2 Kung 16:1; 21:6; 23:10; Jer 7:31; Hes 16:20-21; 20:31; 1 Kor 10:20]
38De utgöt oskyldigt blod,
blodet av deras söner och döttrar,
som de offrade till Kanaans avgudar [Jer 19:4],
så landet blev ohelgat (orenat) genom blodet.
39Så skändade de sig själva med sina handlingar,
de prostituerade sig själva (var otrogna mot Gud) med sina gärningar.
40Därför upptändes Herrens (Jahvehs) brinnande vrede mot sitt folk
och han hatade sin arvedel.
41Han utlämnade dem till hednafolken [alla länder dit de blev kringspridda]
och de som hatade dem [judarna] regerade över dem.
42Deras fiender förtryckte dem
och de kuvades under deras händer.
43Många gånger räddade han dem (ryckte han upp dem)
men de fortsatte avsiktligt med sitt uppror
och sjönk därför allt djupare i sin synd.
44Trots det såg han till deras nöd
när han hörde deras rop (på hjälp).
45Han kom ihåg förbundet som han slutit med dem
och ångrade sig (kände en sorg och agerade) i enlighet med sin överflödande (rika) nåd (omsorgsfulla kärlek).
[Ordet för att "ångra" (hebr. nacham) innebär inte att Gud ångrar sitt första beslut i betydelsen "inser att det var fel". Betydelsen är både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Gud känner sorg över att människan föll i synd, men det finns hopp och tröst och räddning!]
46Han gav dem medömkan (lät dem finna barmhärtighet, medkännande nåd)
inför alla som tagit dem till fånga.
Avslutande vädjan och lovprisning
47Fräls oss, Herre (Jahveh), vår Gud (Elohim),
och samla oss från hednafolken [dit de blivit utspridda]
så att vi får tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] ditt heliga namn
och triumfera i din lovprisning.
48Välsignad är Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim)
från evighet till evighet,
låt alla människor säga:
Amen! Prisa Herren (lova Jah – hebr. hallelu jah)!
FEMTE BOKEN (Psalm 107-150)
Den femte boken i Psaltaren består av 44 psalmer, Psalm 107-150.
Psalm 107 – Guds godhet
1
Psalmen är en av de längre i Psaltaren. Den innehåller upprepade uppmaningar till tacksägelse över att Gud i sin godhet och nåd samlat sitt folk som varit långt borta. Psalmisten lär oss att bön fungerar i alla situationer: i den torraste öken, i fångenskap, på sjukbädden eller mitt på ett stormande hav.
Författare: Okänd
Struktur: Centralt finns fyra sektioner med flera gemensamma återkommande fraser. Vers 6 återges snarlikt i vers 13, 19 och 28. Vers 8 återges exakt i vers 15, 21 och 31. De fyra delarna följer ett liknande mönster med introduktion, bön, beskrivning av befrielsen och avslutande tacksägelse.
Inledande uppmaning till tacksägelse, vers 1-3
1 – Vilsna ökenvandrare, vers 4-9
2 – Fångar som blivit fria, vers 10-16
3 – Sjuka som blivit helade, vers 17-22
4 – Sjömän som räddats, vers 23-32
Gud förser, vers 33-42
En sista uppmaning, vers 43
I den hebreiska texten finns ett inverterat nun (׆) i marginalen på sju verser, se vers 21-26 och vers 40. Det var något med dessa verser som gjorde att skrivarna som kopierade texten markerade dessa verser. Bara på ett ställe till i Bibeln används detta tecken och det är i 4 Mos 10:34-35. Där tolkar många rabbiner att det stycket (där arken går före folket) kommer att få sin uppfyllelse när Messias kommer tillbaka. Applicerar vi denna messianska tolkning även här, är det intressant att just vers 23-26 anspelar på Jona, och hur Jesus nämner om sin död och uppståndelse som just Jona tecken, se Matt 12:39.
Inledande uppmaning
Tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] Herren (Jahveh),
för han är god [Gud har den bästa välviljan och är riklig på allt gott],
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed).
[Psalmen inleds med ett verb (hebr. jada) som härrör från det hebreiska ordet för en öppen hand, här finns betydelsen att lyfta händerna i lovprisning, men även att bekänna. Hebreiskans ord för god, tóv, beskriver adjektivet i dess vidaste bemärkelse.]
2Så ska de återlösta (befriade) säga,
de som Herren (Jahveh) har återlöst (befriat) från fiendens hand,
3och samlat från [avlägsna] länder:
från öster (där solen går upp),[Här förväntar man sig de fyra väderstrecken, men det sista ordet är havet som i vanliga fall brukar syfta på väst. Det kan vara en referens till Röda havet och uttåget ur Egypten, och då är det syd som avses. Oavsett tolkning av havet, så leder dessa fyra ord här upp till de fyra sektioner som nu följer: Öknen öster om Israel, se vers 4-9; fångenskapen (också bildligt för mörker) motsvaras av väst där solen går ner, se vers 10-16; sjuka som blivit helade i norr (kan syfta på gudaberget Tsafon i norr och avgudadyrkan), se vers 17-22 och till sist havet och sjömännen, se vers 23-32.]
från väster (där solen går ner),
från norr (hebr. tsafon) [Ps 48:3]
och från havet.
1. Vilsna ökenvandrare tackar
4De vandrade genom öknen på en öde väg,
de fann ingen stad att bo i.
5De var hungriga och törstiga,
deras själ försmäktade (de gick under av utmattning).
6[Bön:]
och han räddade (ryckte upp; förde ut) dem från deras svårigheter (trångmål).
[Frasen återkommer snarlikt i vers 13, 19 och 28.]
7[Befrielse:]
så att de kunde hitta en stad där de kunde bo.
8[Tacksägelse:]
för hans nåd (omsorgsfulla kärlek),
och allt han gör för människosläktet (Adams barn).
[Exakt samma fras återkommer i vers 15, 21 och 31.]
9För han har överflödande gett vatten till den själ (person; även "strupe") som törstat,
och mättat den själ som hungrar med sitt goda. [Jes 58:10-11; Jer 31:25; Luk 1:53]
2. Fångar som blivit fria tackar
10Som den som sitter i mörkret och i dödens skugga,
som är bunden i lidande och järnkedjor.
11Eftersom de gjorde uppror mot Guds ord,
och föraktade den Högstes (Elions) råd.
12Därför har han ödmjukat deras hjärtan med födslovåndor,
de snubblade och där fanns ingen som kom till hjälp.
13[Bön:]
Då ropade de till Herren (Jahveh) i sin svåra situation (nöd, smala passage),
och han räddade (frälste) dem från deras svårigheter (trångmål).
[Se vers 6, 19 och 28.]
14[Befrielse:]
Han förde dem ut
ur mörkret och dödens skugga;
ja, deras bojor
slet han loss.
15[Tacksägelse:]
Må de tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] Herren (Jahveh)
för hans nåd (omsorgsfulla kärlek),
och allt han gör för människosläktet (Adams barn).
[Jfr vers 8, 21 och 31.]
16För han har brutit sönder portarna av brons,
och huggit sönder bommarna av järn.
3. Sjuka som blivit helade tackar
17Dårar [moraliskt fördärvade var de], eftersom de vandrar på överträdelsens väg
och olyckliga på grund av sina synder.
18De tappade aptiten för all mat,
och drogs nära dödens portar.
19[Bön:]
Då ropade de till Herren (Jahveh) i sin svåra situation (nöd, smala passage),
och han räddade (frälste) dem från deras svårigheter (trångmål).
[Se vers 6, 13 och 28.]
20[Befrielse:]
Han sände sitt ord och helade dem,
och räddade dem från fällan (gropen, graven) de var fångade i.
21[Tacksägelse:]
Må de tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] Herren (Jahveh)
för hans nåd (omsorgsfulla kärlek),
och allt han gör för människosläktet (Adams barn). [Jfr vers 8, 15 och 31.]
22Låt dem bära fram tackoffer
och med starkt jubel återge [ropa ut] vad han gjort.
4. Sjömän som räddats tackar
23[I marginalen till följande sex verser (vers 23-28) finns ett inverterat nun (׆), se inledningen.]
De som går ner till havet i skepp,
som gör affärer (sjömännen) på de stora vattnen,
24de såg Herrens (Jahvehs) verk
och hans under i djupen.
25Han talade och frambringade stormvinden,
som lyfte upp dess (havets) vågor,
26de reste sig mot himlen, de kom ner i djupen.
Deras själ smälte bort på grund av skräck.
27De vinglade (rörde sig i cirklar, dansade) och raglade som en berusad (drucken man),
all deras vishet var uppslukad.
[Ordet för att smälta i vers 26 betecknar en förändring som inte går att stå emot. Människorna skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen. Hebreiskan växlar ofta mellan plural och singular. Genom att beskriva hur "de" betedde sig som "en berusad man" målas en inre detaljrik bild upp för läsaren av en berusad man som vinglar fram på en gata, inte en grupp berusade på avstånd.]
28[Bön:]
Då ropade de till Herren (Jahveh) i sin svåra situation (nöd, smala passage),
och han förde ut (befriade) dem från deras svårigheter (trångmål).
[Se vers 6, 13 och 19.]
29[Befrielse:]
Han tystade stormen,
och stillade vågorna. [Jesus stillade stormen, se Matt 8:26]
30[Tacksägelse:]
Sedan blev de glada när sjön blev lugn,
och han förde dem säkert till den hamn dit de ville. [Jona 1:11-12; Joh 6:21]
31Må de tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] Herren (Jahveh)
för hans nåd (omsorgsfulla kärlek),
och allt han gör för människosläktet (Adams barn).
[Jfr vers 8, 15 och 21.]
32Må de upphöja honom i församlingen,
och prisa (lova) honom inför folkets ledare (de äldste).
Gud förser
33Han gjorde floder till öken
och vattenkällor till törstig mark.
34Ett fruktbärande land till saltavfall,
på grund av ondskan hos dem som bodde där. [1 Mos 19]
35Han gjorde öknen till en vattenrik sjö
och torrt land till vattenkällor.
36Där lät han de hungriga bo
och de gjorde en stad där man bor,
37de besådde fälten och planterade vingårdar,
som bar riklig frukt.
38Han välsignade dem så att de förökades rikligt
och deras boskap led inte av att bli färre (förminskades inte).
39Åter blev de svaga och krympte ihop
genom förtryck och ondska och sorg.
40Han utgöt förakt över furstar och lät dem vandra i meningslöshet,
där det inte fanns någon väg. [I marginalen finns ett inverterat nun (׆), se inledningen.]
41Han sätter de behövande högt över (långt ifrån) lidande,
och gör sin familj till en fårhjord (flock av småboskap).
42De med uppriktiga hjärtan (ärliga och rena hjärtan, de rättsinniga, ordagrant "rakhjärtade") ser det och är glada,
och all missgärning upphör (ordagrant: stoppar hennes mun).
En sista uppmaning
43Den som är vis, låt honom lägga märke till (bevara, skydda) dessa ting,
och låt dem förstå (uppfatta, se) Herrens (Jahvehs) nåd (omsorgsfulla kärlek). [Hos 14:9]
Igår
Planer
- 1. Dagens Bibelord
- 2. Nya Testamentet
- 3. Helbibel
- 4. Halvbibel
- 5. Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- > 6. Parallell
- 7. Sommar 25
