Johannesevangeliet är ett litterärt mästerverk. Språket är nästan barnsligt enkelt, men blir ändå till vacker poesi med väldiga djup. Bokens tema finns angivet i [Joh 20:31]: "Jesus är Guds Son."
Jesus beskrivs i sju "Jag är" (gr. ego eimi) följt av en beskrivning:
- Jag är livets bröd –
[Joh 6:35, 41, 48-51] - Jag är världens ljus –
[Joh 8:12; 9:5] - Jag är grinden för fåren –
[Joh 10:7, 9] - Jag är den gode Herden –
[Joh 10:11, 14] - Jag är uppståndelsen och livet –
[Joh 11:25] - Jag är vägen, sanningen och livet –
[Joh 14:6] - Jag är den sanna vinstocken –
[Joh 15:1, 5]
Totalt finns det 45 "Jag är" med och utan objekt i evangeliet.
Det finns sju tecken (gr. semeion) som hör samman med vem Jesus säger att han är: - Vinundret bekräftar att han är den sanna vinstocken, se
[Joh 2:1-11]. - Helandet av ämbetsmannens son bekräftar att Jesus är vägen, sanningen och livet. Medan ämbetsmannen var på väg bekräftade hans tjänare sanningen att hans son var i livet, se
[Joh 4:46-54]. - Helandet av den lame vid Betesdadammen (som låg vid Fårporten) bekräftar att han är grinden för fåren, se
[Joh 5:1-18]. - Matundret för 5 000 bekräftar att han är livets bröd, se
[Joh 6:5-14]. - När Jesus går på vattnet bekräftar hanatt han är den gode herden som går med dem. Han beskyddar sin flock och leder dem på rätt väg. De känner igen honom och på en gång är de framme, se
[Joh 6:16-21]. - Helandet av den blindfödde mannen bekräftar att han är världens ljus, se
[Joh 9:1-7]. - Uppväckandet av Lasarus bekräftar att han är uppståndelsen och livet, se
[Joh 11:1-45].
Struktur:
1. Introduktion, kap 1.
2. Del 1 – Tecken för världen, kap 1-12.
3. Del 2 – Jesus visar sin härlighet för sina lärjungar, kap 13-20.
4. Epilog, kap 21
Genre: Evangelium.
Skrivet: Omkring 85-90 e.Kr.
Författare: Johannes, en av de tolv lärjungarna.
Evangeliet är skrivet omkring 50-55 år efter Jesu död och uppståndelse, vilket visar att Johannes var en av de yngre lärjungarna. Flera detaljer pekar på att han var den yngste. Han särbehandlas vid den sista måltiden och får sitta närmast Jesus, se [Joh 13:25]. Han springer snabbare än Petrus till graven, se [Joh 20:4], men låter Petrus gå in först, se [Joh 20:6].
INTRODUKTION (1:1-1:18)
Jesus är hos Gud
1[De första arton verserna skiljer sig från resten av Johannesevangeliet och består av väluppbyggda poetiska stilar med kiastiska mönster och parallella strukturer. Det är svårt att illustrera allt detta i en översättning. Rubrikerna följer dock det kiastiska mönstret där den första och sista delen tematiskt handlar om Jesus i himlen (vers 1-5 och 16-18), den andra och näst sista delen om Johannes Döparens vittnesbörd (vers 6-8 och 14) och där vers 12-13 utgör den strukturella mittpunkten som förstärker huvudtemat: Jesus blev människa för att den som tar emot honom ska kunna bli frälst.]
I begynnelsen (före all tid) var Ordet [gr. Logos, dvs. Jesus, se vers 14],
och Ordet var hos (umgicks med; hade en nära relation till) Gud,
och Ordet var Gud.
2Han (Detta, Denne) var i begynnelsen hos (med) Gud.
[Gud (gr. Theos) nämns här tre gånger – först och sist med bestämd artikel, men i "Ordet var Gud" i obestämd form, dvs. utan artikel. Innebörden blir då att Ordet äger Guds egenskaper ([Kol 1:15]). Samtidigt gestaltar Ordet, dvs. Jesus, fullt ut Gud ([Fil 2:6; Heb 1:3; Joh 10:30; Kol 2:9; Joh 20:28]). Eftersom ingen människa kan förstå Gud i hans fullhet, begränsar han sig och möter människan i Ordet för Mose på berget Sinai och senare i Ordet förkroppsligat i Sonen. Vers 1-2 ramas in av ett inclusio med ordet begynnelsen, jfr [1 Mos 1:1-3]. Den grekiska ordföljden i vers 1b-c formar en kiasm med Gud centralt: "och Ordet var hos Gud – och Gud var Ordet".]
3Allting blev till [fick sin existens, skapades]
genom honom,
och utan honom [av sig själv]
blev ingenting (inte ens något) till av det som har blivit till.
4I honom var liv [Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet]
och Livet [Jesus] var människornas ljus.
5Och ljuset lyser [nu och alltid] i mörkret,
och mörkret övervann det inte [kunde inte släcka, kontrollera eller ens förstå ljuset].
[Efter att i vers 1-4 ha använt dåtid (var, blev, osv.) skiftar nu Johannes till att i presens beskriva att ljuset alltid lyser. Han betonar därmed att det är en tidlös sanning att Guds ljus aldrig slutar att skina, se [Joh 8:12; 9:5; 12:46]. Det grekiska ordet för att övervinna, katalambano, är sammansatt av kata (ner från det högre till det lägre) och lambano (att ta emot). Betydelsen blir att fastän mörkret försökte ta ner ljuset och göra det till sitt eget, kunde det inte greppa eller ens förstå det. Eftersom verbet står i aktiv indikativ aoristform så beskrivs en konstaterad aktiv handling som inte kunde genomföras. Den grammatiska konstruktionen försäkrar att mörkret aldrig någonsin kommer att övervinna ljuset! I vers 12 återkommer lambano i samma verbform som här.]
Johannes Döparens vittnesbörd
6Det kom en man,
sänd från Gud (som en representant, ambassadör),
hans namn var Johannes.
7Han kom som ett vittne,
för att vittna (öppet lägga fram fakta, berätta) om Ljuset [Jesus],
för att alla skulle tro genom honom.
8Själv var han inte Ljuset,
men han kom för att vittna om Ljuset.
Jesus kom till världen
9Det sanna Ljuset,
som [med ett stadigt, fast sken] lyser in i varje människa (upplyser andligt, ger klarhet),
kom till världen.
10Han var i världen,
och världen var skapad genom honom,
men världen kände inte igen (hade ingen personlig upplevelse av, ville inte veta av) honom.
11Han kom till det (och de) som tillhörde honom [hans domän, skapelse, värld],
men de som var hans egna tog inte emot (välkomnade inte) honom.
Genom tro blir man Guds barn
12[Vers 12-13 är kiasmens centrum och kärnan i Johannes budskap:]
Men åt alla som (ordagrant: "men så många som") tog emot honom
gav han makt (rätt) att bli Guds barn,
åt dem som [kontinuerligt] tror (förtröstar; förlitar sig) på hans namn [auktoriteten i Jesu namn].
13De som blev födda,
inte av blod [plural; utifrån blodsband – tron ärvs inte från föräldrar, se [Matt 3:9]],
inte heller av köttets vilja [utifrån fysisk åtrå; goda gärningar etc.],
inte heller av någon (ordagrant: utifrån en) människas vilja [ingen annan människa kan frälsa någon],
utan av Gud.
Jesus kom till världen
14Och Ordet (gr. Logos) blev kött [människa; fick en jordisk kropp]
och bodde (tältade, "tabernaklade") bland oss
och vi såg (skådade; studerade uppmärksamt) hans härlighet (ära, majestät) – en härlighet som hos en enfödd (unik; en enda född son) [nära] intill sin far [dvs. som den enfödde Sonen har av/från Fadern], full av nåd (favör) och sanning.
[Begreppet "nåd och sanning" hör alltid ihop och finns i Guds eget vittnesbörd, se [2 Mos 34:6]. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, och nåden kommer alltid först. Gr. patros står här i obestämd form och översätts far, men utifrån vers 18 (där den bestämda formen används) är det tydligt att det är Fadern, Gud själv, som det syftar på.]
Johannes Döparens vittnesbörd
15Johannes [Döparen] vittnar (lägger öppet fram fakta, berättar) om honom,
och ropar med hög röst och säger: "Det var om honom jag sa: Han som kommer efter mig är över mig (har högre rang),
eftersom han existerade före mig."
Jesus är hos Gud
16Genom hans fullhet (överflöd) [[Joh 1:14; Kol 1:19; 2:9]] har vi alla fått
nåd och åter nåd (gåva på gåva, välsignelse efter välsignelse),
17för undervisningen (Torah – gr. nomos) gavs genom Mose [[2 Mos 19-40]],
nåden och sanningen kom genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus) [Guds utvalde, se [Luk 23:35]].
[Det finns ingen motsättning mellan Mose och Jesus eller mellan undervisningen i GT och "nåden och sanningen". Gud förmedlar sin nåd genom dem båda. De är båda gåvor och blir "gåva på gåva". Det finns en fin koppling till [2 Mos 34:6-7] där frasen "rik på nåd och sanning" används. Vid detta tillfälle visade Gud på ett konkret sätt sin nåd mot Mose och israeliterna genom att förnya sitt förbund med en ny uppsättning stentavlor – redan när Moseböckerna gavs var det i nåd! Johannes visar nu hur Jesus fullbordar löftet som gavs där om "nåd mot tusenden". Jesus fullkomnar Skriften, se [Matt 5:17-18]. Den som älskar Jesus följer också budorden, se [Joh 14:15].]
18Ingen har någonsin sett Gud,
men den Enfödde, som själv är Gud, och (ordagrant: Enfödd Gud, den som är) i Faderns famn ["riktad in mot" Faderns bröst], han förklarade honom [lade fram honom helt och hållet].
[Ordföljden i grekiskan inleds med Gud för att skapa eftertryck, ordagrant "Gud har ingen någonsin sett", se [2 Mos 33:20; 1 Joh 4:12; Joh 4:24]. Uppenbarelser i GT var aldrig fullständiga, se [2 Mos 33:23]. Jesus har synliggjort Fadern. Han har undervisat och öppnat vår förståelse för Gud, se [Kol 1:15].]
DEL 1 – TECKEN FÖR VÄRLDEN (1:19-12:50)
Den första veckan (1:19-2:11)
Dag 1 – Johannes Döparen

©FreeBibleImages.org
19[Johannesevangeliet inleds ordagrant i grekiskan med orden "I begynnelsen". Senare i kapitlet används frasen "nästa dag" tre gånger för att kulminera med "tredje dagen", se [Joh 1:29, 35, 43; 2:1]. Johannes verkar göra en medveten anspelning till skapelseberättelsen i Första Moseboken och använder den som en mall, se [1 Mos 1]. Här i vers 19 börjar i så fall första dagen, vilket är logiskt eftersom vers 29 uttryckligen säger att där börjar "nästa dag".
Rubrikerna i detta stycke följer dagarna som formar en "första vecka". Den kulminerar med bröllopet i Kana, som i så fall skulle kunna motsvara Adams och Evas bröllop! Enligt rabbinsk tradition markerar Adams sömn, när Gud skapar Eva, att en natt passerar, se [1 Mos 1:19-24]. Rabbinerna resonerar vidare att det då följaktligen är först på sjunde dagen han möter sin brud, och hon blir hans fru! I [1 Mos 2:24] finns en tydlig referens till äktenskap och bröllop.]
Här är vad Johannes svarade, när judarna sände präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom: "Vem är du?"
20Han bekände (berättade sanningen) och försökte inte undvika sanningen utan sa öppet: "Jag är inte den Smorde (Messias)."
21De frågade honom: "Så vem är du då? Är du Elia?" [Elia förknippas med den messianska tidsålderns intåg, se [Mal 4:5].]
Han sa: "Nej, det är jag inte."
"Är du Profeten?"
"Nej", svarade han.
22Då sa de till honom: "Vem är du? Svara oss så att vi kan ge svar till dem som har skickat oss. Vad säger du om dig själv?"
23Han bekräftade (upplyste – gr. phemi) med profeten Jesajas ord: "Jag är rösten av en som ropar högt i öknen: 'Förbered (utjämna) vägen' [[Jes 40:3]]."

Jordandalen nära Betania. I bakgrunden syns de judeiska bergen.
24Några av de utsända var fariséer, 25de frågade honom: "Varför döper du om du varken är den Smorde (Messias), Elia eller Profeten?"
[Det fanns många typer av reningsdop på Jesu tid. Innan en pilgrim gick in i templet krävdes ett reningsbad. Prästerna hade också dagliga rituella reningsdop. Till skillnad från dessa återkommande dop är kanske proselytdopet det mest betydelsefulla. En hedning som konverterade till judendom döptes i vatten. När nu Johannes uppmanar judar att omvända sig och döpa sig, jämställer han dessa judar med hedningar, i behov av omvändelse.]
26Johannes svarade på deras fråga och sa: "Jag döper [bara] i vatten, men mitt ibland er står en ni inte känner. 27Han är den som kommer efter mig, jag är inte ens värdig att knyta upp remmen på hans sandal [den lägsta sysslan som en slav utförde]."
28Allt detta hände i Betania, på andra [östra] sidan av Jordan, där Johannes döpte.
[Betania betyder "träldomshuset", "sorgens hus" och "betryckets hus". Johannes nämner två platser som heter Betania i sitt evangelium. Sex dagar före den sista påsken kommer Jesus till Betania strax öster om Jerusalem som var Martas, Marias och Lasarus hemby, se [Joh 12:1]. I både den inledande och avslutande "heliga veckan" omnämns alltså ett Betania. Jesus börjar sin tjänst i Betania, på jordens lägsta punkt, underifrån som Guds Lamm. Han avslutar sin tjänst i det andra Betania strax intill det högt belägna Jerusalem, där han fullbordar det judiska hoppet om att gå ut ur träldomshuset, se [2 Mos 12].]