Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Helbibel - onsdag 29/4

Dom 9:22-10:18, Ps 100:1-5, Ords 14:11-12, Luk 24:13-53


Dom 9:22-10:18


     22Och Avimelech var furste över Israel i tre år. 23Och Gud (Elohim) sände en ond ande mellan Avimelech och Shechems män [jfr 1 Sam 16:14] och Shechems män handlade förrädiskt mot Avimelech, 24så att våldet som gjorts mot Jerubaals 70 söner kom och deras blod blev lagt på Avimelech, deras bror som slog dem och på Shechems män som stärkte hans händer till att slå hans bröder. 25Och Shechems män placerade lögnare som väntade på honom på bergstopparna och de rånade alla som kom förbi längs deras väg, och det berättades för Avimelech.
     26Och Gaal, Eveds son, kom med sina bröder och gick till Shechem och Shechems män litade på honom. 27Och de gick ut på fältet och samlade in sitt vin och trampade druvorna och höll en fest och gick in i sina gudars hus och åt och drack och förbannade (talade illa om, ordagrant "tog lätt på") Avimelech. 28Och Gaal, Eveds son, sa: "Vem är Avimelech och vem är Shechem, att vi skulle tjäna honom? Är inte det Jerubaals son? Och Zevul hans härförare? Ni kan tjäna Chamors män, Shechems far, men varför ska vi tjäna honom? 29Om detta folk var givet i min hand skulle jag undanröja Avimelech." Och han sa till Avimelech: "Utöka din armé och kom ut!"
     30Och när Zevul, stadens furste, hörde Gaals ord, Eveds son, upptändes hans vrede. 31Och han sände budbärare till Avimelech i Torma och sa: "Se, Gaal, Eveds son, och hans bröder har kommit till Shechem, och se, de vill hetsa staden mot dig. 32Och nu, stig upp i natt, du och folket som är med dig och lägg er i bakhåll på fältet. 33Och det ska ske på morgonen så snart solen går upp att ni ska stiga upp tidigt och sprida ut er över staden, och se, när han och folket som är med honom kommer ut mot er, då ska du göra med dem vad tillfället ger vid handen."
     34Och Avimelech steg upp på natten och allt folket som var med honom och de låg i bakhåll mot Shechem i fyra grupper. 35Och Gaal, Eveds son, gick ut och stod i ingången till stadens port och Avimelech och folket som var med honom steg upp från bakhållet.
     36Och när Gaal såg folket sa han till Zevul: "Se, det kommer ner folk från bergstopparna." Och Zevul sa till honom: "Du ser skuggor av bergen som om de vore män."
     37Och Gaal talade igen och sa: "Se, det kommer ner folk från landets navel (upphöjda platå; centrala delar, mitt) och en grupp kommer via Elon-Meonenins väg." [Elon-Meonenin betyder ordagrant "uppenbarelsens ek". Samma ek vid Shechem nämns tidigare i vers 5-6. Vid samma plats hade Abraham en uppenbarelse, se 1 Mos 12:6. Se även Jos 24:25-27.]
     38Och Zevul sa till honom: "Var är din mun när du säger: Vem är Avimelech att vi ska tjäna honom? Är inte detta folket som du har föraktat? Gå, jag ber dig, och strid mot dem."
     39Och Gaal gick ut framför Shechems män och stred mot Avimelech. 40Och Avimelech jagade honom och han flydde framför honom och många skadade föll ända till portens ingång. 41Och Avimelech bodde i Aroma, och Zevul drev ut Gaal och hans bröder så att de inte skulle bo i Shechem.
     42Och det skedde på morgonen att folket gick ut på fältet och det berättades för Avimelech. 43Och han tog folket och delade dem i tre grupper och låg i bakhåll på fältet. Och han tittade och se, folket kom ut ur staden och han steg upp emot dem och slog dem. 44Och Avimelech och grupperna som var med honom rusade framåt och stod i ingången till stadens port, och de två grupperna rusade över alla som var på fältet och slog dem. 45Och Avimelech stred mot staden hela dagen och han tog staden och slog folket som var därinne och han bröt ner staden och beströdde den med salt.
     46Och när alla män från Shechems torn hörde om det, gick de in i citadellet till El-Brits hus [El-Brit betyder ´förbundets gud´, se Dom 8:33; 9:4]. 47Och det berättades för Avimelech att alla män i Shechems torn var samlade tillsammans. 48Och Avimelech gick upp på berget Tsalmon, han och hela folket som var med honom. Och Avimelech tog en yxa i sin hand och högg ner en gren från träden och tog upp den och lade den på sin skuldra, och han sa till folket som var med honom: "Det ni har sett mig göra, skynda er och gör som jag har gjort." 49Och på samma sätt högg hela folket ner var och en sin gren och följde Avimelech och lade dem mot citadellet och tände eld på dem så att även alla män från Shechems torn dog, omkring 1 000 män och kvinnor.
     50Och Avimelech gick till Tevets och slog läger mittemot Tevets och tog det. [Troligtvis dagens Tubas, 15 km nordost om Shechem. Inga arkeologiska utgrävningar har gjorts ännu på platsen.] 51Men det fanns ett starkt torn i staden och dit flydde alla män och kvinnor, alla som var i staden, och stängde in sig själva och gick upp på tornets tak. 52Och Avimelech kom till tornet och stred mot det och gick nära tornets dörr och brände den i eld. 53Men en kvinna kastade en övre kvarnsten över Avimelechs huvud och krossade hans skalle.
     54Och han kallade hastigt på en yngling, hans vapenbärare, och sa till honom: "Dra ditt svärd och döda mig så att man inte säger om mig: En kvinna slog honom." Och hans yngling genomborrade honom och han dog. 55Och när Israels män såg att Avimelech var död, lämnade var man till sin plats.
     56Och Gud (Elohim) återgäldade Avimelechs ondska som han gjorde mot sin far när han slaktade sina 70 bröder, 57och all ondska från Shechems män återgäldade Gud (Elohim) över deras huvuden och lät Jotams, Jerubaals sons, förbannelse komma över dem.

Tola
1Och efter Avimelech steg Tola [betyder mask eller scharlakansröd], Poas son, upp till att rädda Israel, Dodos son, en man från Issachar, och han bodde i Shamir i Efraims bergsbygd. 2Och han dömde Israel i 23 år och dog och blev begravd i Shamir.

[Efraims bergsbygd sträckte sig från Betel, norr om Jerusalem, upp till Jisreelslätten. Shamir kan syfta på regionen Samariens huvudstad som också har namnet Samarien.]

Jair
3Och efter honom steg Jair upp, gileaditen, och han dömde Israel i 22 år. 4Och han hade
    30 söner [jfr Dom 12:14]
    som red på 30 åsneföl [en kung i fredliga syften red på en åsna, se 2 Sam 16:2; Sak 9:9-10]
    och de hade 30 städer
som kallas Chavot-Jair [Jairs tältbyar] till denna dag och finns i Gileads land [öster om Galileiska sjön]. 5Och Jair dog och han begravdes i Qamon. [Ännu inte identifierad plats i Gilead, namnet betyder "upprest".]

[Domarbokens huvudinnehåll kretsar kring sju berättelser som följer mönstret: avfall, förtryck, bön och till sist befrielse. Tre gånger avbryts dock mönstret med en kort beskrivning av sex andra män som var ledare i Israel. Den förste var Shamgar som beskrevs i en vers (Dom 3:31). De resterande fem (Tola, Jair, Ivtsan, Elon och Abdon) nämns i två grupper som ramar in berättelsen om den sjätte domaren Jefta (Dom 10:6-12:7). De två första (Tola och Jair) nämns i vers 1-5 och de tre sista (Ivtsan, Elon och Abdon) i Dom 12:8-15.
    Denna litterära konstruktion med inramningen av fem "mindre domare" förstärker berättelsen om Jefta. Namnet Tola betyder scharlakansröd (troligtvis var han väldigt rödaktig när han föddes och fick det namnet), men ordet kan också ha betydelsen obetydlig som en mask, se Ps 22:7. Tillsammans med den korta beskrivningen på en rad förstärks hans obetydlighet. Jefta ramas sedan in av Jair och Ivtsan som båda hade 30 söner (Dom 10:4; 12:9). Det blir en tydlig kontrast till Jefta som bara hade en dotter, se Dom 11:34.]


Jefta – den sjätte domaren


Avfall
6Och Israels söner gjorde igen det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon och tjänade [nu räknas sju avgudar upp:]
    baalerna
    och ashtarot (stjärnorna) och
    Arams gudar [som var Chadad, Mot, Anat och Rimmon]
    och Sidons gudar
    och Moabs gudar [Kemosh, se 4 Mos 21:29]
    och Ammons söners gudar [Molok, se 1 Kung 11:7]
    och filistéernas gudar [Dagon, se Dom 16:23]
och de övergav Herren (Jahveh) och tjänade honom inte.

7Och Herrens (Jahvehs) vrede upptändes mot Israel och han gav dem i filistéernas hand och i Ammons söners hand. 8Och de förtryckte [ovanligt ord, används bara här och i 2 Mos 15:6] och krossade Israels söner det året – [under totalt] 18 år [förtryckte de] alla Israels söner som var bortom Jordan i amoréernas land som är i Gilead. 9Och Ammons söner gick över Jordan för att strida mot Juda och mot Benjamin och mot Efraims hus så att Israel kom i mycket nöd. 10Och Israels söner ropade till Herren (Jahveh) och sa: "Vi har syndat mot dig i det vi har övergett vår Gud (Elohim) och har tjänat baalerna."

[Detta är första och enda gången i boken som israeliternas bön om hjälp beskrivs i detalj. I svaret som följer saknas ett verb, det är underförstått räddat eller frälst. I uppräkningen som följer räknas sju fiender, på samma sätt som i vers 6.]

11Och Herren (Jahveh) sa till Israels söner:
"Har inte [jag räddat/frälst er från dessa sju länder/folk:]
    från Egypten (hebr. Mitsrajim; betyder bokstavligt belägring, inträngdhet) [2 Mos 1-14]
    och från amoréen [4 Mos 21:3]
    och från Ammons söner [genom Shamgar, se Dom 3:12]
    och från filistéerna
     12och sidonierna
    och amalekiterna [2 Mos 17:8]
    och moaniterna [här förväntas midiniterna]
när de förtryckte er, och ni ropade till mig och jag räddade er från deras hand. [1 Krön 4:41; 2 Krön 20:1; 26:7]

13Men ni har övergett mig och tjänat andra gudar. Därför ska jag inte vidare rädda er. 14Gå och ropa till gudarna som ni har valt, låt dem rädda er i er tid av nöd."
15Och Israels söner sa till Herren (Jahveh): "Vi har syndat, gör mot oss allt som är gott i dina ögon, men rädda oss, vi ber dig, denna dag." 16Och de tog bort de främmande gudarna ibland sig och tjänade Herren (Jahveh), och hans själ var bedrövad för Israels möda.

Hot från ammoniterna
17Och Ammons söner samlades och slog läger i Gilead. Och Israels söner samlade sig och slog läger i Mitspah. [Det finns flera platser som kallas Mitspah i Bibeln, detta är troligtvis samma plats i Gilead (ännu inte identifierad) där Jakob och Laban slöt sitt avtal, se 1 Mos 31:49.] 18Och folket sa till varandra, Gileads furstar: "Den man som börjar striden med Ammons söner, han ska bli till huvud (ledare) för alla Gileads invånare."

Ps 100:1-5

Psalm 100 – Tacka Herren

Den sista i en serie av kröningspsalmer (Ps 95-100), se även Ps 24; 47; 93; 110. Denna psalm nämner inte Gud som kung, men har många av dessa psalmers språk. Psalmisten uppmanar hela jorden och hans folk att prisa Gud.

Författare: Okänd

Struktur: Psalmen har två sektioner som är parallella. Fyra imperativ i vers 1a-3b leder fram till en orsak för att prisa Gud i vers 3b. Sedan kommer på nytt tre imperativ i vers 4 som leder fram till slutsatsen i vers 5 att Gud är god och att hans nåd varar för evigt.

1. Uppmaningar att prisa, vers 1b-3a
2. ... för vi är hans folk, vers 3b
3. Uppmaningar att prisa, vers 4
4. ... för Gud är god, vers 5

Det finns också ett kiastiskt mönster kring dessa sju verb som centrerar kring uppmaningen att lära känna Gud i vers 3 – han som är den sanne Guden. Detta signaleras tydligt i hebreiskan genom samma verb bo, som översätts "kom" och "gå", används i vers 2b och 4:

A Ropa, vers 1
 B Tjäna, vers 2
  C Kom, vers 2b
   D Förstå (känn) – gemenskap med Gud, vers 3
  C´ Gå (kom), vers 4
 B´ Var tacksamma, vers 4b
A´ Välsigna, vers 4c

1En tacksägelsepsalm.
-
Ropa högt (höj triumferande jubelrop, väsnas med rop och härskri) till Herren (Jahveh)
    [alla tillsammans ut över] hela jorden (alla länder)!
[Det hebreiska verbet rua beskriver segerjubel och segerlarm; ordets ursprungsbetydelse är att förstöra genom att bryta något. Här skulle det bildligt kunna tolkas som att öronen brister p.g.a. öronbedövande ljud.]
2Tjäna [bli hans livegna och arbeta för] Herren (Jahveh)
    i [största] glädje [med fröjd, munterhet och nöje],
kom inför hans ansikte (träd in i hans närvaro)
    i jubelsång [med triumferande fröjderop]!

3Förstå (vet; känns vid; bli intimt förtrogen med) [tänk på] att Herren (Jahveh) själv är Gud (Elohim)
    – han har skapat (gjort, frambringat, åstadkommit) oss och inte vi själva –
[vi är] hans folk [i samlad trupp] och får (flock av småboskap)
    på hans betesmark (grönbete). [Ps 74:1; 79:13; Joh 10:11-14]

[Fyra imperativ (ropa, tjäna, kom och förstå) i vers 1-3 leder fram till den första slutsatsen: att vi är hans folk. Vers 3 är den centrala versen som handlar om en personlig gemenskap med Gud. Här används det starkaste hebreiska ordet (jada) för att känna någon på ett personligt sätt. Psalmen avslutas med ytterligare tre imperativ i vers 4 – kom (gå), var tacksamma och välsigna – som leder fram till den andra slutsatsen i vers 5: att Herren är god och att hans nåd och sanning trofast består!]

4Gå in i hans portar med (i) tacksägelse [bär fram ett hyllningsoffer – tillsammans i kör],
    [kom] till hans förgårdar med (i) lovsång (lovord).
Var tacksamma mot (hylla; erkänn och prisa) honom,
    välsigna (lova; tala gott om) hans namn.
[Den ursprungliga hebreiska betydelsen av att tacka är att använda och hålla ut sin hand, men även att kasta något. Här finns troligen innebörden av att lyfta sina händer i lovprisning med, men även att bekänna och vrida sina händer under gråt och intensivt "kasta ut" sina bekännelser inför Herren (Jahveh). Hebreiskans ursprungliga innebörd för att välsigna är att böja knä.]
5För Herren (Jahveh) är god [han har den bästa välviljan],
    i evighet [varar]
        hans nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed)
    och från släkte till släkte (från generation till generation) [varar]
hans trofasthet (sanning, fasthet – hebr. emonah).

[Versen formar en kiasm där Guds nåd står centralt och ramas in av "tidsangivelserna" evighet och släkte till släkte. Den yttre ramen utgörs av Herrens godhet och trofasthet/sanning. Den hebreiska texten har ki-tov JHVH (ordagrant: "för god Jahveh"). Här finns inget ord för är med. Enligt det grekiska tänkesättet – som påverkat oss i väst – kan godhet existera oberoende av Gud. Godhet anses alltså inte som ett av Guds attribut. I den judiska världsbilden hör dock dessa två begrepp oskiljaktigt ihop. Det går inte att se godhet utan att se Gud. Att förneka Guds godhet är att förneka Gud själv. Det finns ingen godhet skild från Gud – Gud och godhet hör ihop. Genom hela Bibeln är nåd och sanning följeslagare, se 2 Sam 15:20; Ords 3:4; 16:6; Ps 85:11; Joh 1:14. Första gången dessa ord står tillsammans är i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, och nåden nämns alltid först.]

Ords 14:11-12

11De ogudaktigas hus (permanenta boningar, familjer) ska bli ödelagda,
    men de rättfärdigas tält (nomaders temporära tält, boningar, familjer) ska blomstra.

12Det finns en väg som verkar rätt för en människa,
    men till slut kan den leda till döden [Ords 16:25].

Luk 24:13-53

Emmausvandrarna

Vid arkeologiska utgrävningar i Kirjat-Jearim (just intill Abu Gush) där arken stod 20 år innan den fördes in till Jerusalem av David, hittades 2018 fynd som visar att staden även var bebodd under romartiden. Det gör denna stad, 13 km väster om Jerusalem, till en mer trolig plats än den traditionella platsen Emmaus Nicopolis som ligger 26 km väster om Jerusalem.

13Två av dem [Jesu lärjungar] var på väg till en by som hette Emmaus, som ligger 60 stadier [12 km] från Jerusalem.

[En grekisk stadie motsvarar omkring 192 meter som var längden på löparbanan på den antika stadion i Olympia. Sträckan som anges tar två timmar att vandra till fots från Jerusalem. Enligt tradition är platsen Emmaus Nicopolis, 26 km väster om Jerusalem, men det kan inte stämma. Mer troligt är i så fall Kirjat-Jearim 13 km väster om Jerusalem. Den ene av lärjungarna var Kleopas, se vers 18. Kleopas är troligen en kortform av det grekiska mansnamnet Kleopatros som betyder: ´av en berömd far´. Den andre är okänd, det skulle kunna vara hans hustru Maria som var med vid korset när Jesus dog, se Joh 19:25.]

14De samtalade med varandra (delade sina upplevelser, känslor, och tankar) om allt det som hade hänt. 15Under tiden de samtalade och förde en livlig diskussion med varandra, hade Jesus kommit nära dem och gick med dem, 16men något hindrade deras ögon från att känna igen honom.
     17Jesus sa till dem: "Vad är det ni diskuterar med varandra medan ni går här (vad är det ni argumenterar för och emot)?" Då stannade de upp och såg bedrövade (ledsna) ut. 18Den ene, som hette Kleopas, svarade: "Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar."
     19Han frågade dem vad som hänt, och de svarade: "Det som har hänt med Jesus från Nasaret. Han var en profet och bevisade det genom de mäktiga saker han gjorde och sa inför Gud och alla människor. 20Hur våra överstepräster och ledare [i Stora rådet, Sanhedrin, det högsta beslutande organet bland judarna] utlämnade honom till [de romerska makthavarna för] att bli dömd till döden, och sedan korsfäste honom. 21Vi hoppades (såg fram emot) att han var den som skulle befria (återlösa) Israel [från romarnas förtryck]. Förutom detta så är det nu den tredje dagen sedan detta hände. 22Dessutom har några kvinnor i vår grupp förvånat oss. De var vid graven tidigt i morse, 23och när de inte hittade hans kropp kom de tillbaka och sa att de hade sett änglar (budbärare) i en syn, som sa att han levde! 24Några av dem som var med oss begav sig då till graven, och det som kvinnorna sagt stämde [graven var tom], men de såg inte Jesus."
     25Då sa han till dem: "Förstår ni inte (varför är ni okunniga om detta)? Varför är ni så tröga i hjärtat att tro på det som profeterna har sagt? 26Måste inte den Smorde (Messias) lida [allt] detta innan han går in i sin härlighet (sitt majestät)?" [Den negativa partikeln i grekiskan förväntar sig ett underförstått svar – "ja, det var helt nödvändigt att han led på korset innan han förhärligades."]
     27Sedan började han från början med Moseböckerna och gick vidare genom alla profeterna och förklarade för dem vad som står om honom i Skrifterna.

[Några av de referenser som Jesus tog upp var kanske:

1 Mos 22 – Berättelsen som inom judendomen kallas Akedah – "bindandet" av Isak (hebr. aqad). Här finns många profetiska skuggbilder mellan Isak och Jesus. Abraham förde sin ende son Isak till Moria berg, vilket är samma plats som tempelberget i dagens Jerusalem dit Fadern förde sin ende Son Jesus. Isak bar själv veden, Jesus bar korset; båda var i 30-årsåldern; en bagge fastnade med huvudet i ett törnsnår och fick bli ett ställföreträdande offer, Jesus kröntes med en törnekrona och dog en ställföreträdande död för hela mänskligheten.

2 Mos 12 – Påskhögtiden instiftas. Klockan tre på eftermiddagen offrades det felfria ettårslammet, samma klockslag som Guds Lamm dog på korset.

3 Mos 16 – som talar om syndabocken som tog Israels skuld på sig och skickades ut i vildmarken.

4 Mos 21 – kopparormen i öknen, se Joh 3:14-16.

5 Mos 21:23 – där det sägs att förbannad är var och en som hängs upp på trä, se Gal 3:13-14.

Jes 53 – Han var föraktad, förtrogen med lidande, genomborrad, bar våra överträdelser, lagd i en rik mans grav, osv.]


28När de nu närmade sig byn [Emmaus] dit de var på väg, låtsades han som om han skulle gå vidare. [Jesus är artig och tvingar sig aldrig på någon, han låter oss välja om vi vill bjuda in honom.] 29Men de övertalade honom och sa: "Var kvar hos oss, det blir snart kväll och dagen är snart slut." Då gick han in och stannade kvar hos dem. 30När han låg till bords med dem, tog han ett bröd och tackade (välsignade) Gud, sedan bröt han det och gav det till dem. [Den inbjudne gästen Jesus, tar nu rollen som herre och leder måltiden.] 31Nu öppnades deras ögon och de kände igen honom. [Samma fras används bara en gång tidigare och det är efter syndafallet, då Adams och Evas ögon öppnas, se 1 Mos 3:5.] Då försvann han ur deras åsyn.
     32De sa till varandra: "Blev vi inte rörda ända in i hjärtat (brann inte våra hjärtan inom oss) när han talade med oss på vägen och öppnade (förklarade meningen i) Skrifterna för oss?"
     33De bröt omedelbart upp [från måltiden] och återvände till Jerusalem [samma kväll, se vers 29]. [De judiska högtiderna firas alltid mitt i månaden, då det är fullmåne. I månskenet vandrade de två timmar tillbaka, se vers 13.] De kom till de elva och de andra församlade, 34som sa: "Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon [Petrus]!" 35Då berättade också de [Emmausvandrarna] detaljerat om vad som hade hänt på vägen, och hur de hade känt igen honom när de bröt brödet.

Jesus visar sig för lärjungarna
36Medan de talade om detta [de olika rapporterna lärjungarna fått om att Jesus kanske var uppstånden], stod Jesus själv mitt ibland dem och sa: "Frid över er." [Den vanliga judiska hälsningsfrasen, en önskan om frid, välgång och allt gott på alla områden. Man kan tro att lärjungarna skulle bli glada över att se Jesus.] 37Men de blev rädda och skräckslagna och trodde (var helt övertygade, tänkte gång på gång) att de såg en ande. 38Då sa han: "Varför är ni så skrämda (bekymrade), varför reser sig tvivel (inre tankar och ifrågasättande resonemang) i era hjärtan? 39Se mina händer och mina fötter, det är verkligen jag. Ta på mig och se, en ande har ju inte kött och ben som ni ser att jag har."

[Jesus säger inte "kött och blod", eftersom blodet hör till den förgängliga kroppen, se 1 Mos 9:4. Kött och blod kan inte ärva Guds rike, se 1 Kor 15:50. Jesu blod är framburet i det allra heligaste i himmelen, se Heb 9:12. Uttrycket "kött och ben" visar att Jesus är samma person som tidigare, fast med en uppståndelsekropp.]

40När han sagt detta visade han dem sina händer (handleder) och sina fötter. 41Men då de upprymda av glädje och förundran ännu inte kunde tro frågade han: "Har ni något att äta (något ätbart här)?" 42De räckte honom en bit stekt fisk [i vissa manuskript står det att de också räckte honom en honungskaka], 43och han tog den och åt inför deras ögon.
     44Sedan sa han till dem: "Detta är vad jag sa till er när jag ännu var hos er, att allt som står skrivet om mig i Moses undervisning [Torah – gr. nomos], hos profeterna och i psalmerna måste uppfyllas." 45Sedan öppnade han deras sinnen så att de förstod Skrifterna, 46och sa till dem:
"Det står skrivet att den Smorde (Messias, Kristus) ska lida och på tredje dagen uppstå från de döda, 47och att omvändelse till syndernas förlåtelse ska förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. 48Ni ska vittna om detta [Apg 1:8]. 49Och se, jag sänder er vad min Fader har lovat (ordagrant: löftet från min Fader över er) [den helige Ande, se Joh 14:16-17, 26]. Men stanna här i staden [Jerusalem] tills ni är iklädda (till dess att ni rustats med) kraft från höjden."


Jesus far upp till himlen

Olivberget på vänster sida med sluttningen till höger ner mot Kidrondalen och Jerusalem på höger sida. Längst till vänster skymtar tornet på det rysk-ortodoxa himmelsfärdsklostret.

50Sedan förde Jesus dem ut [från Jerusalem] nästan ända fram till Betania [som ligger strax utanför Jerusalem, vid Olivberget]. Han lyfte upp sina händer och välsignade dem. 51Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. 52Då tillbad de honom och återvände till Jerusalem uppfyllda av stor glädje. 53De var alltid i templet [varje dag då det var öppen bön, se Apg 2:46] och prisade Gud.

[Lärjungarnas sorg över Jesu död var bytt i glädje, se Luk 24:17. Lukasevangeliet både börjar och slutar med att beskriva vad som sker i templet, se Luk 1:9. Berättelsen fortsätter på ett naturligt sätt i Lukas andra verk Apostlagärningarna. I Lukasevangeliet redogör han för vad Jesus började göra och lära, se Apg 1:1-2. I Apostlagärningarna är Jesus uppstånden men fortsätter att verka genom kristna i den helige Andes kraft.]






Igår

Planer

Stäng  


Helbibel