Den sista i en serie av kröningspsalmer (Ps 95-100), se även Ps 24; 47; 93; 110. Denna psalm nämner inte Gud som kung, men har många av dessa psalmers språk. Psalmisten uppmanar hela jorden och hans folk att prisa Gud.

Författare: Okänd

Struktur: Psalmen har två sektioner som är parallella. Fyra imperativ i vers 1a-3b leder fram till en orsak för att prisa Gud i vers 3b. Sedan kommer på nytt tre imperativ i vers 4 som leder fram till slutsatsen i vers 5 att Gud är god och att hans nåd varar för evigt.

1. Uppmaningar att prisa, vers 1b-3a
2. ... för vi är hans folk, vers 3b
3. Uppmaningar att prisa, vers 4
4. ... för Gud är god, vers 5

Det finns också ett kiastiskt mönster kring dessa sju verb som centrerar kring uppmaningen att lära känna Gud i vers 3 – han som är den sanne Guden. Detta signaleras tydligt i hebreiskan genom samma verb bo, som översätts "kom" och "gå", används i vers 2b och 4:

A Ropa, vers 1
 B Tjäna, vers 2
  C Kom, vers 2b
   D Förstå (känn) – gemenskap med Gud, vers 3
  C´ Gå (kom), vers 4
 B´ Var tacksamma, vers 4b
A´ Välsigna, vers 4c

En tacksägelsepsalm.

Ropa högt (höj triumferande jubelrop, väsnas med rop och härskri) till Herren (Jahveh)
    [alla tillsammans ut över] hela jorden (alla länder)!

[Det hebreiska verbet rua beskriver segerjubel och segerlarm; ordets ursprungsbetydelse är att förstöra genom att bryta något. Här skulle det bildligt kunna tolkas som att öronen brister p.g.a. öronbedövande ljud.]

²Tjäna [bli hans livegna och arbeta för] Herren (Jahveh)
    i [största] glädje [med fröjd, munterhet och nöje],
kom inför hans ansikte (träd in i hans närvaro)
    i jubelsång [med triumferande fröjderop]!

³Förstå (vet; känns vid; bli intimt förtrogen med) [tänk på] att Herren (Jahveh) själv är Gud (Elohim)
    – han har skapat (gjort, frambringat, åstadkommit) oss och inte vi själva –
[vi är] hans folk [i samlad trupp] och får (flock av småboskap)
    på hans betesmark (grönbete). [Ps 74:1; 79:13; Joh 10:11-14]

[Fyra imperativ (ropa, tjäna, kom och förstå) i vers 1-3 leder fram till den första slutsatsen: att vi är hans folk. Vers 3 är den centrala versen som handlar om en personlig gemenskap med Gud. Här används det starkaste hebreiska ordet (jada) för att känna någon på ett personligt sätt. Psalmen avslutas med ytterligare tre imperativ i vers 4 – kom (gå), var tacksamma och välsigna – som leder fram till den andra slutsatsen i vers 5: att Herren är god och att hans nåd och sanning trofast består!]

⁴Gå in i hans portar med (i) tacksägelse [bär fram ett hyllningsoffer – tillsammans i kör],
    [kom] till hans förgårdar med (i) lovsång (lovord).
Var tacksamma mot (hylla; erkänn och prisa) honom,
    välsigna (lova; tala gott om) hans namn.

[Den ursprungliga hebreiska betydelsen av att tacka är att använda och hålla ut sin hand, men även att kasta något. Här finns troligen innebörden av att lyfta sina händer i lovprisning med, men även att bekänna och vrida sina händer under gråt och intensivt "kasta ut" sina bekännelser inför Herren (Jahveh). Hebreiskans ursprungliga innebörd för att välsigna är att böja knä.]

⁵För Herren (Jahveh) är god [han har den bästa välviljan],
    i evighet [varar]
        hans nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed)
    och från släkte till släkte (från generation till generation) [varar]
hans trofasthet (sanning, fasthet – hebr. emonah).

[Versen formar en kiasm där Guds nåd står centralt och ramas in av "tidsangivelserna" evighet och släkte till släkte. Den yttre ramen utgörs av Herrens godhet och trofasthet/sanning. Den hebreiska texten har ki-tov JHVH (ordagrant: "för god Jahveh"). Här finns inget ord för är med. Enligt det grekiska tänkesättet – som påverkat oss i väst – kan godhet existera oberoende av Gud. Godhet anses alltså inte som ett av Guds attribut. I den judiska världsbilden hör dock dessa två begrepp oskiljaktigt ihop. Det går inte att se godhet utan att se Gud. Att förneka Guds godhet är att förneka Gud själv. Det finns ingen godhet skild från Gud – Gud och godhet hör ihop. Genom hela Bibeln är nåd och sanning följeslagare, se 2 Sam 15:20; Ords 3:4; 16:6; Ps 85:11; Joh 1:14. Första gången dessa ord står tillsammans är i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, och nåden nämns alltid först.]

Tillbaka upp

---

Ords 14:11-12

¹¹De ogudaktigas hus (permanenta boningar, familjer) ska bli ödelagda,
    men de rättfärdigas tält (nomaders temporära tält, boningar, familjer) ska blomstra.

¹²Det finns en väg som verkar rätt för en människa,
    men till slut kan den leda till döden [Ords 16:25].

Tillbaka upp

---

Luk 24:13-53

Emmausvandrarna

Vid arkeologiska utgrävningar i Kirjat-Jearim (just intill Abu Gush) där arken stod 20 år innan den fördes in till Jerusalem av David, hittades 2018 fynd som visar att staden även var bebodd under romartiden. Det gör denna stad, 13 km väster om Jerusalem, till en mer trolig plats än den traditionella platsen Emmaus Nicopolis som ligger 26 km väster om Jerusalem.

¹³Två av dem [Jesu lärjungar] var på väg till en by som hette Emmaus, som ligger 60 stadier [12 km] från Jerusalem.

[En grekisk stadie motsvarar omkring 192 meter som var längden på löparbanan på den antika stadion i Olympia. Sträckan som anges tar två timmar att vandra till fots från Jerusalem. Enligt tradition är platsen Emmaus Nicopolis, 26 km väster om Jerusalem, men det kan inte stämma. Mer troligt är i så fall Kirjat-Jearim 13 km väster om Jerusalem. Den ene av lärjungarna var Kleopas, se vers 18. Kleopas är troligen en kortform av det grekiska mansnamnet Kleopatros som betyder: ´av en berömd far´. Den andre är okänd, det skulle kunna vara hans hustru Maria som var med vid korset när Jesus dog, se Joh 19:25.]

¹⁴De samtalade med varandra (delade sina upplevelser, känslor, och tankar) om allt det som hade hänt. ¹⁵Under tiden de samtalade och förde en livlig diskussion med varandra, hade Jesus kommit nära dem och gick med dem, ¹⁶men något hindrade deras ögon från att känna igen honom.
     ¹⁷Jesus sa till dem: "Vad är det ni diskuterar med varandra medan ni går här (vad är det ni argumenterar för och emot)?" Då stannade de upp och såg bedrövade (ledsna) ut. ¹⁸Den ene, som hette Kleopas, svarade: "Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar."
     ¹⁹Han frågade dem vad som hänt, och de svarade: "Det som har hänt med Jesus från Nasaret. Han var en profet och bevisade det genom de mäktiga saker han gjorde och sa inför Gud och alla människor. ²⁰Hur våra överstepräster och ledare [i Stora rådet, Sanhedrin, det högsta beslutande organet bland judarna] utlämnade honom till [de romerska makthavarna för] att bli dömd till döden, och sedan korsfäste honom. ²¹Vi hoppades (såg fram emot) att han var den som skulle befria (återlösa) Israel [från romarnas förtryck]. Förutom detta så är det nu den tredje dagen sedan detta hände. ²²Dessutom har några kvinnor i vår grupp förvånat oss. De var vid graven tidigt i morse, ²³och när de inte hittade hans kropp kom de tillbaka och sa att de hade sett änglar (budbärare) i en syn, som sa att han levde! ²⁴Några av dem som var med oss begav sig då till graven, och det som kvinnorna sagt stämde [graven var tom], men de såg inte Jesus."
     ²⁵Då sa han till dem: "Förstår ni inte (varför är ni okunniga om detta)? Varför är ni så tröga i hjärtat att tro på det som profeterna har sagt? ²⁶Måste inte den Smorde (Messias) lida [allt] detta innan han går in i sin härlighet (sitt majestät)?" [Den negativa partikeln i grekiskan förväntar sig ett underförstått svar – "ja, det var helt nödvändigt att han led på korset innan han förhärligades."]
     ²⁷Sedan började han från början med Moseböckerna och gick vidare genom alla profeterna och förklarade för dem vad som står om honom i Skrifterna.

[Några av de referenser som Jesus tog upp var kanske:

1 Mos 22 – Berättelsen som inom judendomen kallas Akedah – "bindandet" av Isak (hebr. aqad). Här finns många profetiska skuggbilder mellan Isak och Jesus. Abraham förde sin ende son Isak till Moria berg, vilket är samma plats som tempelberget i dagens Jerusalem dit Fadern förde sin ende Son Jesus. Isak bar själv veden, Jesus bar korset; båda var i 30-årsåldern; en bagge fastnade med huvudet i ett törnsnår och fick bli ett ställföreträdande offer, Jesus kröntes med en törnekrona och dog en ställföreträdande död för hela mänskligheten.

2 Mos 12 – Påskhögtiden instiftas. Klockan tre på eftermiddagen offrades det felfria ettårslammet, samma klockslag som Guds Lamm dog på korset.

3 Mos 16 – som talar om syndabocken som tog Israels skuld på sig och skickades ut i vildmarken.

4 Mos 21 – kopparormen i öknen, se Joh 3:14-16.

5 Mos 21:23 – där det sägs att förbannad är var och en som hängs upp på trä, se Gal 3:13-14.

Jes 53 – Han var föraktad, förtrogen med lidande, genomborrad, bar våra överträdelser, lagd i en rik mans grav, osv.]

²⁸När de nu närmade sig byn [Emmaus] dit de var på väg, låtsades han som om han skulle gå vidare. [Jesus är artig och tvingar sig aldrig på någon, han låter oss välja om vi vill bjuda in honom.] ²⁹Men de övertalade honom och sa: "Var kvar hos oss, det blir snart kväll och dagen är snart slut." Då gick han in och stannade kvar hos dem. ³⁰När han låg till bords med dem, tog han ett bröd och tackade (välsignade) Gud, sedan bröt han det och gav det till dem. [Den inbjudne gästen Jesus, tar nu rollen som herre och leder måltiden.] ³¹Nu öppnades deras ögon och de kände igen honom. [Samma fras används bara en gång tidigare och det är efter syndafallet, då Adams och Evas ögon öppnas, se 1 Mos 3:5.] Då försvann han ur deras åsyn.
     ³²De sa till varandra: "Blev vi inte rörda ända in i hjärtat (brann inte våra hjärtan inom oss) när han talade med oss på vägen och öppnade (förklarade meningen i) Skrifterna för oss?"
     ³³De bröt omedelbart upp [från måltiden] och återvände till Jerusalem [samma kväll, se vers 29]. [De judiska högtiderna firas alltid mitt i månaden, då det är fullmåne. I månskenet vandrade de två timmar tillbaka, se vers 13.] De kom till de elva och de andra församlade, ³⁴som sa: "Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon [Petrus]!" ³⁵Då berättade också de [Emmausvandrarna] detaljerat om vad som hade hänt på vägen, och hur de hade känt igen honom när de bröt brödet.

Jesus visar sig för lärjungarna
³⁶Medan de talade om detta [de olika rapporterna lärjungarna fått om att Jesus kanske var uppstånden], stod Jesus själv mitt ibland dem och sa: "Frid över er." [Den vanliga judiska hälsningsfrasen, en önskan om frid, välgång och allt gott på alla områden. Man kan tro att lärjungarna skulle bli glada över att se Jesus.] ³⁷Men de blev rädda och skräckslagna och trodde (var helt övertygade, tänkte gång på gång) att de såg en ande. ³⁸Då sa han: "Varför är ni så skrämda (bekymrade), varför reser sig tvivel (inre tankar och ifrågasättande resonemang) i era hjärtan? ³⁹Se mina händer och mina fötter, det är verkligen jag. Ta på mig och se, en ande har ju inte kött och ben som ni ser att jag har."

[Jesus säger inte "kött och blod", eftersom blodet hör till den förgängliga kroppen, se 1 Mos 9:4. Kött och blod kan inte ärva Guds rike, se 1 Kor 15:50. Jesu blod är framburet i det allra heligaste i himmelen, se Heb 9:12. Uttrycket "kött och ben" visar att Jesus är samma person som tidigare, fast med en uppståndelsekropp.]

⁴⁰När han sagt detta visade han dem sina händer (handleder) och sina fötter. ⁴¹Men då de upprymda av glädje och förundran ännu inte kunde tro frågade han: "Har ni något att äta (något ätbart här)?" ⁴²De räckte honom en bit stekt fisk [i vissa manuskript står det att de också räckte honom en honungskaka], ⁴³och han tog den och åt inför deras ögon.
     ⁴⁴Sedan sa han till dem: "Detta är vad jag sa till er när jag ännu var hos er, att allt som står skrivet om mig i Moses undervisning [Torah – gr. nomos], hos profeterna och i psalmerna måste uppfyllas." ⁴⁵Sedan öppnade han deras sinnen så att de förstod Skrifterna, ⁴⁶och sa till dem:

"Det står skrivet att den Smorde (Messias, Kristus) ska lida och på tredje dagen uppstå från de döda, ⁴⁷och att omvändelse till syndernas förlåtelse ska förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. ⁴⁸Ni ska vittna om detta [Apg 1:8]. ⁴⁹Och se, jag sänder er vad min Fader har lovat (ordagrant: löftet från min Fader över er) [den helige Ande, se Joh 14:16-17, 26]. Men stanna här i staden [Jerusalem] tills ni är iklädda (till dess att ni rustats med) kraft från höjden."

Jesus far upp till himlen

Olivberget på vänster sida med sluttningen till höger ner mot Kidrondalen och Jerusalem på höger sida. Längst till vänster skymtar tornet på det rysk-ortodoxa himmelsfärdsklostret.

⁵⁰Sedan förde Jesus dem ut [från Jerusalem] nästan ända fram till Betania [som ligger strax utanför Jerusalem, vid Olivberget]. Han lyfte upp sina händer och välsignade dem. ⁵¹Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. ⁵²Då tillbad de honom och återvände till Jerusalem uppfyllda av stor glädje. ⁵³De var alltid i templet [varje dag då det var öppen bön, se Apg 2:46] och prisade Gud.

[Lärjungarnas sorg över Jesu död var bytt i glädje, se Luk 24:17. Lukasevangeliet både börjar och slutar med att beskriva vad som sker i templet, se Luk 1:9. Berättelsen fortsätter på ett naturligt sätt i Lukas andra verk Apostlagärningarna. I Lukasevangeliet redogör han för vad Jesus började göra och lära, se Apg 1:1-2. I Apostlagärningarna är Jesus uppstånden men fortsätter att verka genom kristna i den helige Andes kraft.]

Tillbaka upp