Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Halvbibel - fredag 25/4

Dom 2, Luk 22:35-53

Dom 2

Samling vid Bochim
1[Samlingen vid Gilgal (Dom 1:1-2) var entusiastisk och uppräkningen av de sju stammarna gick från segrar till allt större nederlag. Som en parallell följer nu en sorgsen samling vid Bochim. Budbäraren här identifieras ibland med Gud själv, se 1 Mos 16:7; 2 Mos 14:19; 23:20. Den hebreiska frasen malach JHVH kan översättas "Herrens budbärare" eller "Herrens ängel". Den förekommer 19 ggr i denna bok och varianten malach ha-elohim (Guds budbärare/ängel) förekommer tre ggr (Dom 6:20; 13:6, 9). Profeter kallas ofta Herrens budbärare (2 Krön 36:15-16; Jes 42:19; 44:26; Hag 1:13; Mal 3:1). Att han sägs komma från Gilgal (och inte himlen) kan också tala för det. Samtidigt särskiljs profeten (Dom 6:8) från Herrens budbärare/ängel (Dom 6:11) i kapitel 6. Det är därför mest troligt att det är en himmelsk ängel, kanske samma som sändes ut under Moses tid, se 2 Mos 23:20-23; 33:2; 32:34.]

Och Herrens (Jahvehs) budbärare (ängel) kom upp från Gilgal till Bochim. Och han sa: "Jag fick dig att dra upp ut ur Egypten och har fört dig till landet som jag lovade (gav min ed) till dina fäder och jag sa: 'Jag ska aldrig bryta mitt förbund med dig' [1 Mos 17:7; 2 Mos 6:4], 2och ni ska inte skära förbund med invånarna i detta land [2 Mos 23:32], ni ska bryta ner deras altaren [5 Mos 7:2], men ni har inte lyssnat på min röst. Vad är det ni har gjort?" 3Och jag säger även: "Jag ska inte driva ut dem framför er, utan de ska vara sidor för er [finnas runt omkring er; ska tränga er och bli en snara; irritera som en törntagg i sidan] och deras gudar ska bli en fälla för er." [4 Mos 33:55; Jos 23:12-13]
     4Och det hände när Herrens (Jahvehs) budbärare talade dessa ord till alla Israels söner att folket höjde sin röst och grät (hebr. bacha). 5Och de gav den platsen namnet Bochim [betyder: "de gråtande"] och de offrade där till Herren (Jahveh). [Bochim är inte identifierad, men bör ligga i närheten av Jeriko men på högre höjd, se vers 1.]

Israels upprepade mönster av förfall (2:6-3:6)


En bra start
6När nu Josua hade sänt iväg folket, gick Israels söner var och en till sin arvedel för att besätta landet. 7Och folket tjänade Herren (Jahveh) så länge Josua levde (alla Josuas dagar) och alla dagar som de äldste överlevde Josua, de som hade sett Herrens (Jahvehs) alla stora gärningar som han hade gjort för Israel. 8Och Josua, Nuns son, Herrens (Jahvehs) tjänare, dog 110 år gammal. [Josua var i 60-årsåldern vid intåget i Kanaans land, se Jos 1:1; 14:7; 4 Mos 32:11-13. Frasen "Herrens tjänare" användes först om Mose, se 5 Mos 34:5.] 9Och de begravde honom på gränsen till hans arv i Timnat-Cheres [även kallat Timnat Serah, se Jos 19:50; 24:30] i Efraims bergsbygd, på norra sidan av berget Gaash.

Nästa generations synd
10Och även hela den generationen samlades till sina fäder [hade dött] och det uppstod en ny generation efter dem som inte kände (var intimt förtrogna med) Herren (Jahveh) eller hans gärningar som han hade gjort för Israel. 11Och Israels söner gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon och tjänade baalerna. [Baal var den kanaaneiska huvudguden, men hade också många lokala varianter.] 12Och de övergav Herren (Jahveh), sina fäders Gud (Elohim), som fört dem ut från Egyptens land och följde andra gudar, folkets gudar som var runt omkring dem, och tillbad dem och de provocerade (förtörnade) Herren (Jahveh). 13Och de övergav Herren (Jahveh) och tjänade Baal och aseran. 14Och Herrens (Jahvehs) vrede upptändes mot Israel och han gav dem i händerna på förgörarna som förgjorde dem, och han gav dem i händerna på deras fiender runtomkring, så att de inte längre kunde stå emot sina fiender.

[Frasen "gjorde det som var ont i Herrens ögon" i vers 11 återkommer sex gånger till, se Dom 3:7, 12; 4:1; 6:1; 10:6; 13:1.]

Dom
15Överallt dit de gick var Herrens (Jahvehs) hand emot dem för ont, så som Herren (Jahveh) hade sagt och som Herren (Jahveh) hade lovat (gett sin ed) till dem och de var mycket pressade (i stort trångmål, ångest).

Guds nådefulla ingripande
16[Detta är den centrala versen i detta stycke:]
Herren (Jahveh) reste då upp domare som räddade dem ur handen på dem som förgjorde dem.

Nästa generation – ännu värre synd
17[Detta stycke hör ihop med vers 10-13. Kommande generationer går djupare i syndens destruktiva nedåtgående spiral, se även Rom 1:21-32.]

Ändå lyssnade de inte på sina domare, utan gick istället iväg efter andra gudar och tillbad dem. De var snabba att vika av från den väg som deras fäder vandrat. De [deras fäder] lyssnade till Herrens (Jahvehs) budord (tydliga befallningar – hebr. mitsvah), men de gjorde det inte. 18Och när Herren (Jahveh) reste upp domare åt dem, då var Herren (Jahveh) med domarna och räddade dem ur handen på deras fiender, domarnas alla dagar, för det rörde Herren (Jahveh) till medlidande när de jämrade sig på grund av dem som plågade dem och förtryckte dem. 19Men det hände när en domare dog, att de [den nästa generationen] vände tillbaka och handlade mer fördärvligt (korrupt) än sina fäder. De följde andra gudar och tjänade dem och tillbad dem. De gav inte upp sitt sätt eller sina omedgörliga (hårda, envisa, styvnackade) vägar.

Dom – ännu värre straff
20Så Herrens (Jahvehs) vrede upptändes mot Israel och han sa: "Eftersom detta folk har övergett mitt förbund som jag befallde deras fäder och inte har lyssnat till min röst, 21ska inte heller jag driva ut någon av de folkslag (nationer) som Josua lämnade när han dog, 22för att jag genom dem ska pröva Israel, om de ska hålla (vakta, skydda, bevara) Herrens (Jahvehs) vägar och vandra på dem som deras fäder höll (vaktade, skyddade, bevarade) dem, eller inte." 23Så Herren (Jahveh) lämnade dessa folkslag (nationer) utan att driva ut dem med hast och han gav dem inte i Josuas hand.

Luk 22:35-53


     35Han sa till dem: "När jag sände ut er utan börs [med pengar], lädersäck [med proviant och packning] och [ett extra par] sandaler, inte saknade ni något då?" [Jesus reflekterar tillbaka på när han sände ut lärjungarna för att förbereda hans väg, se Luk 9:3; 10:3-4.]
    De svarade: "Nej, inget."
     36[Förhållandena har förändrats, nu skulle lärjungarna möta mer motstånd och behövde vara förberedda.] Då sa han till dem: "Men nu däremot [är det andra tider], den som har en börs ska ta med den och även en lädersäck [med proviant]. Den som inte har ett svärd (mindre kortare svärd som användes i närstrid), ska sälja sin mantel och köpa ett. 37För jag säger er att detta som står skrivet [i Jes 53:12] måste uppfyllas på mig: 'Han blev räknad bland förbrytare'. Det som är sagt om mig blir nu uppfyllt."
     38Då sa de: "Herre, här är två mindre svärd."
    Han svarade: "Det räcker." [Kan också översättas: "Nog pratat om det."]

I Getsemane
39[Getsemane, som ordagrant betyder olivpress, var en muromgärdad olivodling vid foten av Olivberget. Platsen, med en eller flera olivpressar, var välkänd för Jesus och hans lärjungar. Kanske kände de även ägaren. Det är ingen tillfällighet att det är just på denna plats – där oliver pressas och krossas – som Jesus prövas och pressas till det yttersta.]

Han [Jesus] gick ut och begav sig till Olivberget som han brukade, och hans lärjungar följde honom. 40När han kom till platsen sa han till dem: "Be att ni inte kommer i [ger efter för] frestelse."

[Jesus uppmuntrar dem inte att be att de inte ska bli frestade. De är frestade. Frestelse är en oundviklig del av det mänskliga livet. Istället uppmanar han sina lärjungar att inte "gå in i" eller "ge efter för" frestelse.]

41Han drog sig undan ("slet sig" bort) från dem, ungefär ett stenkast, och föll på knä och bad: 42"Fader! Om du vill (har för avsikt), så ta bort den här bägaren från mig. Men ske inte min vilja (önskan) utan din."

[Jesu lidande liknas här vid en bägare som han måste tömma. En herde gick aldrig längre än ett stenkast från sina får för att kunna försvara dem från rovdjur. Grekiskan uttrycker starka känslor. Jesus "sliter sig bort", "ber gång på gång", "säger i bönen" osv.]

43Då visade sig en ängel från himlen för honom och gav honom kraft. [Han återfick styrka för att kunna gå igenom det som väntade.] 44Och då han kommit i svår ångest (vånda, kamp) bad han allt ivrigare [sträckte han sig till sitt yttersta i bön]. Hans svett blev som droppar av blod som föll ner på jorden (marken).

[Läkaren Lukas (Kol 4:14) använder grekiska orden hirdos (svett) och haima (blod). Detta beskriver exakt det ovanliga medicinska tillståndet hematidros (latin för att "svettas blod"), som kan uppträda vid extrem fysisk eller emotionell stress då kapillärblodkärl brister och kroppen svettas blod. Ordet för att "sträcka till sitt yttersta" (gr. ektenes), används bara en gång till om bön i NT. När Petrus är fängslad och riskerar att bli halshuggen nästa dag, är församlingen samlad och ber intensivt, se Apg 12:5. Vissa manuskript saknar vers 43-44.]

45När han rest sig upp från bönen och kom fram till lärjungarna, fann han att de hade somnat – [utmattade] av sorg. 46Då sa han till dem: "Varför sover ni? När ni stigit upp [rest på er] – be att ni inte skulle komma i (gå in i) frestelse." [Detta händer flera gånger, se Matt 26:39-44.]

Jesus fängslas
47Medan han ännu talade kom en folkskara [romerska soldater, se Joh 18:3, och tempelvakter, se Luk 22:52]. Den leddes av Judas, en av de tolv. Han gick fram till Jesus för att kyssa honom. 48Jesus sa till honom: "Judas, förråder du Människosonen med en kyss?" [Den dåtida vanliga hälsningen med en kyss som beskrev respekt och vördnad blev här ett tecken för svek.]
     49När de som var omkring Jesus såg vad som höll på att hända, frågade de: "Herre, ska vi slå till med svärd?" 50En av dem gjorde ett utfall mot översteprästens tjänare [innan Jesus hann svara] och högg av honom högra örat.

[Det var Petrus som utdelade hugget mot tjänaren som hette Malkus, se Joh 18:10. Petrus siktade troligen mot halsen, men Malkus duckar så att bara örat träffas. Att det bara är Johannes som tar med namnen kan bero på att han skriver sitt evangelium efter Petrus död. De andra evangelieförfattarna är försiktigare, och utlämnar inte hans namn eftersom det kunde få juridiska följder för Petrus.]

51Då sa Jesus: "Tillåt dem gå så långt [att de tillfångatar mig]." [I Matt 26:52-53 finns fler detaljer. Jesus säger till Petrus att lägga tillbaka sitt svärd och att alla som drar svärd ska dödas med svärd. Han nämner också att han skulle kunna be om mer än tolv legioner (vilket motsvarade mer än 72 000) änglar, men hur han måste låta sig bli tillfångatagen för att profetiorna skulle uppfyllas.]
    Sedan rörde han vid tjänarens öra och helade honom. [Kontrasten går inte att missa – Petrus drar svärd och sårar, Jesus rör med sin hand och helar.]
     52Sedan sa Jesus till dem som hade kommit ut mot honom, översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de äldste: "Tror ni att jag är en rånare (våldsman, revolutionär)? Är det därför ni gått ut med svärd och påkar? 53Jag har varit med er varje dag i tempelområdet utan att ni grep mig. Men detta är er stund [natten], nu är det mörkrets makt som råder."





Igår

Planer

Stäng  


Halvbibel - Andra delen (första delen 2019)