Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Helbibel - tisdag 14/4

Jos 9:3-10:43, Ps 83:1-19, Ords 13:4, Luk 16:19-17:10

Jos 9:3-10:43

Givoniterna förleder Israel – förbund
³Men när invånarna i Givon [8 km sydväst om Ai] hörde vad Josua hade gjort med Jeriko och Ai, ⁴gick de listigt tillväga och vandrade iväg och gjorde sig som om de var sändebud, och lade gamla säckar på sina åsnor, och vinskinn (som var) slitna, använda och lappade, ⁵och slitna och lagade skor på sina fötter, och slitna mantlar över sig. Och allt bröd i deras matsäck vart torrt och smuligt. ⁶Så gick de till Josua i lägret i Gilgal och sa till honom och Israels män: "Vi har kommit från ett land långt borta, ingå (skär) därför ett förbund med oss."
     ⁷Och Israels män sa till hivéerna [det folsklag de senare visade sig vara, se Jos 11:19]: "Tänk om ni bor ibland oss, hur ska vi då ingå (skära) ett förbund med er?"
     ⁸Men de svarade Josua: "Vi är dina tjänare (hebr. eved)."
    Och Josua frågade: "Vilka är ni och varifrån kommer ni?"

⁹Då svarade de honom: "Från ett väldigt avlägset land har dina tjänare kommit, för Herren (Jahveh) din Guds (Elohims) namns skull, för vi har hört hans rykten och om allt han gjorde i Egypten,

Kungsvägen var den viktiga nordsydliga handelsvägen och militärrutten öster om Jordan.

¹⁰och vad han gjorde mot de två ammonitiska kungarna som bodde bortom Jordan, mot Sichon, kung i Cheshbon och mot Og, kung i [området] Bashan i [staden] Ashtarot. [Dessa två städer låg längs med kungsvägen, se 4 Mos 20:17; 21:22, den viktiga nordsydliga handelsvägen och militärrutten öster om Jordan som förband Damaskus i norr och Etsjon-Gever (nuvarande Eilat) i söder.] ¹¹Och våra äldste och invånarna i vårt land talade till oss och sa: 'Ta proviant i er hand för resan och gå och möt dem och säg till dem: Vi är era tjänare och nu vill vi sluta ett förbund (skära och ingå ett blodsförbund) med er.' ¹²Detta är brödet som vi tog med oss som proviant från våra hem den dagen då vi gick för att möta er, men nu, se, det är torrt och smuligt. ¹³Och dessa vinskinn som vi fyllde var nya, och se [titta på dem]: De är helt spruckna! Och våra mantlar och våra skor är helt utslitna på grund av den långa resan."

¹⁴Då tog [de israeliska] männen av deras mat [i sin mun], men frågade inte om råd från Herrens (Jahvehs) mun. [Problemet var inte att de blev förledda, utan att de inte frågade Herren om råd, se 5 Mos 27:21. Se även 1 Krön 28:9; 2 Krön 15:2; 18:4; 20:4.] ¹⁵Och Josua gav en försäkran om fred ("gjorde frid" – hebr. shalom) med dem och slöt ett förbund (skar ett blodsförbund) med dem för att låta dem leva, och ledarna i menigheten (församlingen) gav dem sin ed.

¹⁶Men tre dagar efter att de slutit ett förbund (skurit ett blodsförbund) med dem, fick de höra att de var deras grannar och att de bodde ibland dem. ¹⁷Och Israels söner vandrade och kom till deras städer på den tredje dagen. Deras städer var

Givon [som var den ledande, se vers 3-4]
och Kefira
och Beerot
och Kirjat-Jearim.

[Dessa städer hade en allians, och är alla bara 1,5 mil från Jerusalem. De hamnade i Benjamins stams område, se Jos 18:25-26, 28.]

¹⁸Och Israels söner slog dem inte eftersom menighetens (församlingens) ledare hade avlagt ed inför Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim).
    Och hela menigheten muttrade (knorrade) mot ledarna. [Folket var antagligen oroliga för att det skulle få konsekvenser att man brutit mot Guds instruktioner, se Jos 6:17; 5 Mos 20:17.] ¹⁹Men alla ledare sa till hela menigheten [Israels folk samlade där]: "Vi har svurit en ed inför Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), därför kan vi inte röra dem nu. ²⁰Så här ska vi göra med dem och låta dem leva. Låt vreden komma över oss på grund av den ed vi gav till dem." ²¹Och ledarna sa till dem: "Låt dem leva." Så blev de vedhuggare och drog upp vatten till hela menigheten, som ledarna hade talat till dem.
     ²²Och Josua kallade på dem och han talade till dem och sa: "Varför har ni bedragit oss och sagt: 'Vi är långt bort ifrån' när ni bor ibland oss? ²³Därför är ni nu förbannade (utrotade, helt förgjorda – hebr. arar). Ni ska aldrig upphöra att vara våra slavar, både vedhuggare och vattenhämtare till min Guds (Elohims) hus."
     ²⁴Och de svarade Josua och sa: "Eftersom det med säkerhet blev berättat (hebr. nagad nagad) för dina tjänare hur Herren (Jahveh) din Gud (Elohim) befallde sin tjänare Mose att ge dig hela landet och utrota alla landets invånare framför er, därför var vi helt förskräckta (livrädda, panikslagna) för våra liv på grund av er och har gjort detta. ²⁵Se nu, vi är i din hand. Så som det är gott och rätt för dig att göra mot oss, gör det."
     ²⁶Och så gjorde han mot dem och räddade dem ur Israels söners hand, så att de inte dödade dem. ²⁷Och Josua gjorde dem till vedhuggare och vattenbärare åt menigheten [Israels folk] och till Herrens (Jahvehs) altare, till denna dag [för all framtid], till den plats som han ska utvälja.

[Närmast förflyttades tabernaklet till Shilo (Jos 18:1), sedan Givon (1 Krön 16:39) och sist Jerusalem. Efter exilen var givoniterna med bland dem som reparerade murarna (Neh 3:7; 7:25). Även Kirjat Jearims, Kefiras och Beerots folk nämns bland dem som återvände, se Esra 2:25; Neh 7:29. Alla dessa folk hade då blivit en del av det judiska folket, på samma sätt som Rahav och andra hedningar som fått ta emot Guds nåd och blivit inympade, se 1 Mos 12:3; Jos 6:25.]

De södra kungarna besegras

Fem kungar planerar att attackera Givon

Vy över Jerusalem från Olivberget.

¹[Detta är första gången namnet Jerusalem används i Bibeln, även om andra namn (Salem) har benämnt staden, se 1 Mos 14:18; 22:14. Det hebreiska namnet för Jerusalem är Jeroshalajim. Hebreiskan har förutom singular och plural även dual som innebär två – ändelsen ajim indikerar detta. Dual-formen på Jerusalem har ibland tolkats som de två berg som staden vilar på, men går också bokstavligt att se som att staden betyder dubbel frid. Här antyds också att det finns två Jerusalem – det himmelska och det jordiska. I Uppenbarelseboken är det helt tydligt (Upp 21:2, 10), men även profeterna antyder det (Jes 26:1-3) och den åsikten finns också i många av de rabbinska tolkningarna av dessa verser. I antika egyptiska källor kallas staden Ursalimmu vilket betyder "fridens fundament/fredens grund". Jerusalem kommer att bli Israels viktigaste stad, men det dröjer några hundra år tills Davids tid innan det sker, se 2 Sam 5:6-19.]

Och det hände sig att när Jerusalems kung Adonitsedek [betyder "min herre är rättfärdighet", synonym med Melkisedek, se 1 Mos 14:18] hörde hur Josua hade intagit Ai och fullständigt ödelagt staden – hur han [Josua] hade gjort med Ai och dess kung på samma sätt han gjort med Jeriko och dess kung och hur invånarna i Givon hade ingått (gjort) fred med Israel och var (vistades) ibland dem –

²då blev de [invånarna i Jerusalem] mycket rädda (fruktade de storligen) eftersom Givon var en stor stad [bara 15 km nordväst om dem], som en av de kungliga städerna, större än Ai och alla dess män var mäktiga stridsmän.

³Därför sände Adonitsedek, Jerusalems kung (bud) till

Hoham, kung i Hebron,
och till Piram, kung i Jarmot,
och till Jafija, kung i Lachish,
och till Devir, kung i Eglon

och sa: ⁴"Kom upp till mig och hjälp mig och låt oss slå Givon, för de har gjort (ingått) fred med Josua och med Israels söner."

Vy över ruinerna där den stora staden Givon låg.

⁵Därför samlade sig de fem kungarna från amoréerna:
    Jerusalems kung,
    Hebrons kung,
    Jarmots kung,
    Lachishs kung,
    Eglons kung
tillsammans och gick upp, de och deras härar och slog läger mitt emot Givon och krigade mot dem.

Striden om Givon – första fasen
⁶Och Givons män sände (bud) till Josua till lägret i Gilgal [intill Jeriko] och sa: "Släpp inte dina händer från dina tjänare, kom upp till oss snabbt och rädda oss och hjälp oss, för alla amoréernas kungar som bor i bergsbygden [Jerusalem, Hebron, Jarmot, Lachish och Eglon] har samlat sig tillsammans mot oss."
     ⁷Så Josua gick upp från Gilgal, han och allt krigsfolket med honom och alla mäktiga stridsmän. ⁸Och Herren (Jahveh) sa till Josua: "Frukta inte för dem för jag har gett dem i din hand, inte en enda man av dem ska stå dig emot."

Vid utgrävningarna i Givon har man hittat en stor vattenreservoar.

⁹Därför kom Josua över dem plötsligt, eftersom han vandrade upp från Gilgal hela natten. [En sträcka på 3 mil, med brant stigning från Jordandalen.] ¹⁰Och Herren (Jahveh) förvirrade dem (panik och tumult bröt ut) inför Israel som slog dem med en stor slakt vid Givon, och de jagade dem längs vägen upp mot Beit-Choron och slog dem ända till Azeqa [vid Elladalen] och till Mackedah.

[Jakten gick först nordväst och sedan sydväst, en sträcka på 3 mil. Mackedah ligger halvvägs mellan Lachish och Hebron, och inte så långt från Eglon, dvs. centralt mellan de tre södra städerna.]

¹¹Och det hände när de flydde undan (från framför) Israel när de var på väg ner från Bet Choron, att Herren (Jahveh) kastade ner stora stenar [hagel] från himlarna över dem ända till Azeqa och de dog. Det var fler som dog av haglet än de som Israels söner slog med svärdet.

[Samma ord för hagel (hebr. barad) används även om den sjätte plågan i Egypten, se 2 Mos 9:18-33; Ps 18:14-15.]

Solen står still
¹²[Denna vers inleds med hebr. az och beskriver en parallell händelse. Haglet och stenarna i vers 11 hör därför troligen samman med händelserna i vers 12-13.]

Vid den tiden talade Josua till Herren (Jahveh) på den dagen när Herren (Jahveh) gav amoréerna inför Israels söner, och han sa i Israels åsyn:

"Sol, stå stilla (var tyst – hebr. dom) över Givon,
    och du måne, i Ajalons dal."

¹³Och solen stod stilla ("var tyst" – hebr. damam)
    och månen stannade (stod kvar – hebr. amad)
    till dess folket hade hämnats på alla sina fiender.

Är inte detta skrivet (nedtecknat) i Jashars ["den rättfärdiges"] bok?

[Jashars bokrulle omnämns igen i 2 Sam 1:18 och även i den grekiska översättningen av 1 Kung 8:13. Händelsen här var något extraordinärt som även skrevs ner i andra sekulära krönikor. Än har inga kopior av den hittats. Jashar betyder "rättfärdig" så bokens namn är den rättfärdiges bokrulle.]

Och solen stannade mitt på himlarna [ordagrant på halva himlarna] och hade ingen brådska med att gå ner på en hel dag. ¹⁴Det har inte funnits någon dag som denna, varken förr eller senare, då Herren (Jahveh) lyssnade på en mans röst, för Herren (Jahveh) stred för Israel. ¹⁵Och Josua återvände, och hela Israel med honom, till lägret i Gilgal.

[Händelserna här inleds med att Josua har vandrat hela natten, se vers 9. Ett stort oväder med hagel, stora som stenar, har fallit över fiendehärarna. Sedan sker en märklig händelse som påverkar både solen och månen. Att solen och månen "blir tysta" kan beskriva att de slutar göra det de brukar. Ett förslag är att det är en soleklips där månen passerar framför solen, men det måste då också vara något unikt som gjort denna dag speciell, så det inte funnits någon sådan varken förr eller senare. Författaren verkar nästan mer än undret i sig lyfta fram att det stora var att Gud hörde en mans bön. De två tidigare stora miraklen – Jordanflodens vatten som stoppade i Adam (Jos 3:16) och segern över Jeriko (Jos 6:20) – hade varit på Guds initiativ. Denna gång var det som svar på en människas bön!]

De södra kungarna besegras

Mackedah ligger någon kilometer väster om Hebron.

¹⁶Men de fem kungarna hade flytt och gömde sig i grottan vid Mackedah. ¹⁷Och man berättade för Josua och sa: "De fem kungarna är funna, gömda i en grotta vid Mackedah." [Mackedah är nuvarande el-Qom mellan Lachish och Hebron, 14 km väster om Hebron.] ¹⁸Josua svarade: "Rulla stora stenar framför grottans öppning [ordagrant mun] och sätt män där att bevaka dem. ¹⁹Men ni [med emfas – i kontrast till månen i vers 13], ni ska inte stanna (vänta – hebr. amad)! Jaga efter era fiender och slå eftertruppen (ordagrant: 'skär av svansen'), tillåt dem inte att gå in i sina städer, för Herren vår Gud (Jahveh Elohim) har gett dem i vår hand."

[Ordet för "gå in" (hebr. bo) är samma ord som används om hur solen inte hade brådska med att "gå ner" på en hel dag i vers 13b. Mackedah ligger bara några kilometer från Lachish, Eglon och Hebron. Josua vill hindra stridsmännen att komma tillbaka till sina befästa städer.]

²⁰Och det hände när Josua och Israels söner hade gjort slut på att slakta dem i ett mycket stort slaktande, till dess de var uppslukade och kvarlevan av dem som var kvar hade gått in i sina befästa städer, ²¹att hela folket återvände till lägret till Josua i Mackedah i fred (shalom), ingen vässade sin tunga (vågade ens säga det minsta) mot någon av Israels söner.
     ²²Sedan sa Josua: "Öppna grottan [ta bort de stora stenarna från öppningen] och för fram de fem kungarna till mig från grottan." ²³Och de gjorde så och förde fram dessa fem kungar till honom från grottan:
    Jerusalems kung,
    Hebrons kung,
    Jarmots kung,
    Lachishs kung,
    Eglons kung.
²⁴Och det hände när de förde dessa kungar till Josua att Josua kallade på alla Israels män och sa till stridsmännens ledare som gick med honom: "Kom nära, sätt era fötter på nackarna av dessa kungar." Och de kom nära och satte sina fötter på deras nackar.
     ²⁵Och Josua sa till dem: "Frukta inte, var inte missmodiga, var starka och vid gott mod, för på detta sätt ska Herren (Jahveh) göra med alla våra fiender som vi strider mot." ²⁶Därefter slog Josua dem och dödade dem och hängde dem i fem träd, och de hängde i träden till kvällen.
     ²⁷Och det hände vid den tid då solen gick ner, att Josua befallde och de tog ner dem från träden och slängde dem i den grotta där de hade gömt sig, och de lade stora stenar framför grottöppningen, till denna dag.

Södra räden avslutas
²⁸Och Josua tog Mackedah den dagen och slog det med eggen av svärdet och dess kung, han ödelade dem fullständigt och själarna som var där inne, han lämnade ingen, och han gjorde med kungen i Mackedah som han hade gjort med kungen i Jeriko.

Livna

²⁹Och Josua gick från Mackedah och hela Israel med honom till Livna och stred mot Livna. ³⁰Och Herren (Jahveh) gav även det och dess kung i Israels hand, och han slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne, han lämnade ingen där, och han gjorde mot dess kung som han hade gjort med Jerikos kung.

[Livna har inte med säkerhet identifierats, men fynd vid utgrävningar i Tell Burna 2015, gör att det kan vara den bibliska Livna.]

Lachish

Till vänster syns porten in till staden Lachish. Närheten till handelsvägen Via Maris gjorde Lachish till en inflytelserik och ekonomiskt viktig stad även för stormakter som Assyrien och Egypten.

³¹Och Josua gick från Livna och hela Israel med honom till Lachish och slog läger mittemot det och stred mot Lachish. ³²Och Herren (Jahveh) gav Lachish i Israels hand och han tog det på andra dagen, och slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne, på samma sätt som han gjort med Livna. ³³Sedan kom Gezer, Horams kung, upp till Lachishs hjälp, och Josua slog honom och hans folk till dess han inte hade lämnat någon kvar. [Gezer var en viktig handelsstad som låg halvvägs mellan Joppe och Jerusalem.]

Eglon
³⁴Och Josua gick från Lachish och hela Israel med honom till Eglon och slog läger mittemot det och stred mot det. ³⁵Och de tog det på den dagen och han slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne förgjorde han fullständigt den dagen, på samma sätt som han gjort med Lachish.

Hebron
³⁶Och Josua gick från Eglon och hela Israel med honom till Hebron och stred mot det. ³⁷Och de tog det och slog det med svärdsegg, och dess kung och alla dess städer och alla själar som var därinne, han lämnade ingen, på samma sätt som han gjort med Eglon, han förgjorde det fullständigt och alla själar som var därinne.

Devira
³⁸Och Josua återvände och hela Israel med honom till Devira och stred mot det. ³⁹Och han tog det och dess kung och alla dess städer och de slog dem med svärdsegg, och förgjorde i grunden alla själar som var därinne, han lämnade ingen, som han hade gjort med Hebron så gjorde han med Devira och dess kung, liksom han hade gjort med Livna och dess kung.

Sammanfattning – södra räden
⁴⁰Så slog Josua hela landet, bergsbygden [centrala höglandet] och Negev och Låglandet [hebr. Shefelah – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och sluttningarna (bergsbranterna; wadikanterna – hebr. aseda) [troligtvis sluttningarna ner mot Döda havet öster om den centrala bergsbygden] och alla deras kungar, han lämnade ingen utan förgjorde i grunden allt som andades, som Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), befallt. ⁴¹Och Josua slog dem från Kadesh Barnea [längst i söder] ända till Gaza [vid Medelhavet] och hela Goshen [området mellan Hebron och Negevöknen] ända till Givon [strax nordväst om Jerusalem]. ⁴²Och alla dessa kungar och deras land tog Josua på ett tillfälle (på en gång), eftersom Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), stred för Israel.

⁴³Och Josua återvände, och hela Israel med honom, till lägret i Gilgal. [Samma fras som i vers 15. Gilgal är basen för de militära operationerna.]

Tillbaka upp

Ps 83:1-19

Psalm 83 – En krigssång

Detta är den sista av tio psalmer som tillskrivs Asaf. Psalm 82 och 83 kopplas samman genom att de båda använder "Elion", "den Högste", se Ps 82:6; 83:19. Psalm 83 börjar med en kontrast att Gud är tyst medan de omgivande nationerna är i tumult.

Författare: Asaf

Struktur:
1. Vädjan till Gud, vers 2-9
2. Agera Gud, vers 10-19

¹En sång, en psalm [sång ackompanjerad på strängar]. Av (för) Asaf.

[Asaf var en av lovsångsledarna i templet på Davids tid, se 1 Krön 16:5. Hans namn betyder "en som samlar". Han anges som författare till tolv psalmer, se Ps 50 och Ps 73-83.]

Vädjan till Gud
²Gud (Elohim),
    tig inte,
    var inte tyst
    och var inte overksam,
Gud (El).

³För se, dina fiender är i uppror
    och de som hatar dig har lyft sina huvuden.
⁴De håller listiga rådslag mot ditt folk,
    och rådslår mot dina dolda (bevarade, gömda) [dem du beskyddar – din ögonsten].
⁵De säger: "Kom, låt oss utplåna dem så att de inte längre är ett land,
    så att namnet Israel inte längre blir något man minns (kommer ihåg)."
⁶De har överlagt tillsammans med allas samtycke,
    mot dig har de gjort ett förbund.

⁷Edoms tält [ättlingar till Jakobs tvillingbror Esau, fiender sydost om Döda havet]
    och ismaeliterna [Ismael var Isaks halvbror, se 1 Mos 16:1-16; 21:8-21],
Moab [ättlingar från Lot, fiender öster om Döda havet, se Dom 3:12]
    och hagariterna [i nordost, på andra sidan Jordan, se Dom 3:13; 2 Kung 24:2],
⁸Geval [troligtvis söder om Negev, nära Petra]
    och Ammon [ättlingar till Lot, se 1 Mos 19:30-38, öster om Jordanfloden]
    och Amalek [i Negev, söder om Juda, se Dom 3:13: den första fienden israeliterna mötte sedan de lämnat Egypten, se 2 Mos 17:8-16],
filistéerna [nuvarande Gaza, bittra fiender särskilt under Saul och Davids tid]
    med invånarna i Tyros [Libanon],
⁹Assyrien [de mest brutala fienderna, folket i Mesopotamien] har också anslutit sig till dem,
    de har blivit en arm (styrka) till Lots barn [moabiterna och ammoniterna, se 5 Mos 2:9, 19].

[Den assyriska stormakten beskrivs i termer av de historiska nära regionala fienderna. Psalmisten antyder att Moab och Ammon har ingått en allians med Assyrien mot Israel.]

Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

Agera, Gud!
¹⁰Gör med dem som med Midjan [fiende, se Dom 6-7],
    som med [befälhavaren] Sisera [som ledde Javins armé, se Dom 4:2-3],
    som med [kungen] Javin [i norra Kanaan, se Dom 4:2, 24]
    vid Kishons bäck [Dom 4-5],
¹¹som förgjordes vid Ein-Dor [Jos 17:11; 1 Sam 28:7],
    de blev till dynga på marken.
¹²Gör deras ädlingar som [du gjorde mot midjanitiska furstar som Gideon stred mot]
    Orev och Zeev [Dom 7:25]
    och deras furstar som Sheva och Tsalmunna. [Dom 8:21]
¹³De som sa: "Låt oss ta Guds boning i besittning
    för oss själva."

¹⁴Min Gud (Elohim), gör dem till virvlande damm,
    som agnar för vinden.
¹⁵Som elden bränner ner skogen,
    och som flammorna sätter bergen i brand,
¹⁶jaga dem med ditt oväder,
    och skräm dem (få dem att frukta) med din storm.

¹⁷Fyll deras ansikten med skam (vanära, förödmjukelse),
    för att de må söka ditt namn, Herre (Jahveh).
¹⁸Låt dem skämmas och frukta (vara rädda) för alltid,
    ja, låt dem bli generade och förgås,
¹⁹för att de ska veta att du ensam är den vars namn är Herren (Jahveh),
    den allra Högste (Elion) över hela jorden.

Tillbaka upp

Ords 13:4

⁴Den late har stor aptit men äger inget,
den arbetsammes aptit blir rikligen mättad.

Tillbaka upp

Luk 16:19-17:10

Den rike mannen och Lasarus

Målning av Fedor Bronnikov, 1886.

¹⁹[Jesus fortsätter att tala till fariséerna som älskade pengar, se vers 14. Introduktionen är snarlik andra liknelser, se Luk 10:30; 14:16; 15:11; 16:1. Samtidigt är liknelsen/berättelsen ovanlig eftersom den namnger personer. Jesus lånar bilder från kända egyptiska och judiska sägner om skillnaden mellan detta och nästa liv. Det finns en snarlik rabbinsk liknelse där en rik man namnges. Dateringen är osäker, men cirkulerade den under Jesu tid är det möjligt att Jesus "speglar" den berättelsen och vänder på begreppen och namnger den fattige Lasarus istället för den rike mannen. Jesus har använt liknande retoriska grepp tidigare i liknelsen om den barmhärtige samariern, se Luk 10:25-37.]

"Det var en rik man som hade för vana att klä sig i purpur och fint linne [dyrbara kläder, en översteprästs klädnad]. Han vältrade sig i lyx varje dag (ägnade sig åt luxuöst festande, överdriven konsumtion, använde sin rikedom för att imponera på andra). ²⁰Men en tiggare som hette Lasarus låg vid hans port, hans kropp var full av sår, ²¹och han längtade efter att få äta sig mätt av resterna från den rike mannens bord. Till och med vildhundar kom och slickade hans sår.

[När de rörde vid honom och slickade hans sår blev han rituellt oren. Texten kan också ha en djupare andlig mening. De svaga och fattiga nekades att få andlig mat från fariséerna. Liknande språkbruk används i Matt 15:27 där den kanaaneiska kvinnan säger att även hundarna får äta smulorna från sin mästares bord, dock används ett annat ord för hund där.]

²²Så dog den fattige mannen och fördes av änglarna till Abrahams sida.

[Frasen Abrahams "sida" eller "knä" används bara här i hela Bibeln. Uttrycket återfinns inte heller i judisk dåtida litteratur, men liknande tankegångar att välkomnas av Abraham finns i 4 Mack 13:17 där det står: "Efter detta lidande ska Abraham, Isak och Jakob välkomna oss, och alla våra förfäder ska prisa oss", se även 1 Kung 1:21; 2:10; 11:21; Matt 8:11; Upp 19:7-9. Det verkar som om Jesus knyter an till denna föreställning, men gör vissa ändringar.]
    Den rike mannen dog också och begravdes. ²³I Hades (dödsriket), där han plågades, lyfte han upp sina ögon och fick se Abraham långt borta och Lasarus vid hans sida. [Dödsriket (gr. Hades, hebr. Sheol) är de dödas plats i väntan på den slutliga uppståndelsen och domen inför den vita tronen, se Ps 16:10; Dan 12:2; Apg 2:27, 31; Upp 20:13.] ²⁴Då ropade han: 'Fader Abraham, förbarma dig över mig och sänd Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten och svalka min tunga, för jag plågas i denna eld!'

[Det var inte rikedomen i sig som var orsaken till den rike mannens dom; Abraham var ju rik men fanns i paradiset. Det är anmärkningsvärt att den rike mannen visste vad tiggaren hette! Här på jorden hade han alltså varit fullt medveten om honom, men valt att inte bry sig om sin nästa som led nöd precis utanför hans dörr. Det var orsaken till hans eviga död, se Matt 25:46.]
     ²⁵Men Abraham svarade: 'Barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, och Lasarus likaså det onda. Nu får han tröst och du plågas. ²⁶Dessutom är det en stor klyfta mellan oss och er, för att det inte ska vara möjligt för någon som vill, att ta sig över härifrån till er eller därifrån hit.' [Enligt myten kunde man korsa mellan paradiset och Hades via en båt, men det går inte, säger Jesus.]

²⁷Den rike mannen sa: 'Då ber jag dig att du skickar Lasarus till min fars hus. ²⁸Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer till denna plågans plats.'
     ²⁹Men Abraham sa: 'De har Mose och profeterna, de kan lyssna till [och lyda] dem.'
     ³⁰Men han sa: 'Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda ska de omvända sig.'
     ³¹Abraham sa till honom: 'Lyssnar de inte till Mose och profeterna, så kommer de inte bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.' "

[Det största vittnesbördet någon kan få är Guds ord. Ett mirakel ger uppmärksamhet, men det är Guds ord som frälser. Även om den rike mannen inte namnges är det fariséerna som identifieras med den rike mannen. Översteprästen bar en purpurfärgad dräkt och var klädd i linne, se 2 Mos 28. När Jesus berättade detta var Kaifas överstepräst, han tjänstgjorde 18-35 e.Kr. Hans svärfar, Hannas, hade just fem söner som han gjorde till överstepräster, se vers 27-28. Lasarus har ibland förknippats med Marta och Marias bror, men det är troligen inte samme person, se Joh 11. Det finns dock en koppling mellan namnet Lasarus och Abraham. Namnet Lasarus kommer från det hebreiska namnet Elieser som betyder: "en som Gud hjälper". Elieser var Abrahams trogne tjänare, se 1 Mos 15:2. På samma sätt som man förväntade sig att Abrahams gode tjänare Elieser skulle komma till samma boningsplats som sin mästare efter döden, kommer den rättfärdige tiggaren också dit. Jesus säger inte om detta är en liknelse eller en berättelse och det finns olika tolkningar, men det vi vet är att Jesus inte skulle tala osanning eller lära ut falska läror. Några slutsatser:

Vad vi gör i detta liv får konsekvenser efter döden.
Vi ska hjälpa de fattiga.
Jesus använder sig av ett dåtida begrepp, "Abrahams sida", men ändrar vissa detaljer.

Det svenska ordet lasarett har sitt ursprung i det bibliska namnet Lasarus.]

Bitterhet och oförsonlighet

Olivpress i Nazareth Village byggd på samma sätt som på Jesu tid. Denna större modell drevs av en åsna kopplad till ett ok.

¹Men han [Jesus] sa till sina lärjungar: "Det går inte att undvika att snaror (förförelser, frestelser till fall; stötestenar - gr. skandalon) måste komma, men ve den [uttryck för intensiv förtvivlan över den personen] genom vilken de (ordagrant: det) kommer. ²Det skulle vara bättre (mindre illa) för honom att få en kvarnsten hängd om halsen och bli kastad i havet, än att han skulle förleda en av dessa små.

[Jesus känner sorg och bedrövelse över den som förleder andra troende, men fördömer också dessa handlingar. Utifrån Matt 18:6 är det tydligt att "dessa små" är andra troende.]

³Var ständigt på er vakt!

[Denna varning kan syfta tillbaka på det som sagts att vakta så man inte orsakar en annan troendes fall. Det kan också syfta framåt på nästa stycke. Det är lätt att bli sårad om man är ovaksam, därför måste man säga till den som man upplever beter sig illa, se också Heb 12:15! Det är troligt att varningen gäller båda fallen – att vara vaksamma så vi inte sårar andra och inte själva blir sårade.]

Om din broder syndar, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig så förlåt honom. ⁴Ja, även om han syndar mot dig sju gånger på en dag och kommer till dig sju gånger och säger: 'Jag ångrar mig,' så ska du förlåta honom." [Matteus tar med fler detaljer från Jesu undervisning om förlåtelse i Matt 18:15-34.]
⁵Apostlarna sa till Herren: "Ge oss mer tro!"
⁶Men Herren sa: "Om ni hade tro som ett senapsfrö, så skulle ni kunna säga till detta mullbärsfikonträd (sykomor – gr. sukaminos): Bli uppryckt med rötterna och bli planterad i havet, och det skulle lyda er."

[Bitterhet och oviljan att förlåta liknas här vid ett mullbärsfikonträd vars karaktärsdrag är att det har ett djupt och stort rotsystem, är snabbväxande och producerar bitter frukt.]

En liknelse om nödvändigheten att förlåta
⁷[Jesus fortsätter att undervisa lärjungarna om förlåtelse, och berättar nu en liknelse om att det är vår skyldighet att förlåta varandra.]

"Skulle någon av er säga till sin tjänare när han kommer in efter att ha plöjt fältet eller vaktat boskap: 'Kom på en gång och sätt dig vid matbordet'? ⁸Säger han inte i stället: 'Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och betjäna mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka.' ⁹Inte tackar han tjänaren för att han gör det han ska göra, eller hur?

¹⁰På samma sätt är det med er, när ni har gjort allt ni blivit befallda [förlåtit varandra, se vers 4], då ska ni säga: 'Vi är bara tjänare (ovärdiga att ta emot någon speciell utmärkelse), vi har bara gjort vår plikt.' "

Tillbaka upp

Igår

Planer

Stäng