"Förbannad (helt förgjord – hebr. arar) är den man inför Herren (Jahveh)
    som står upp och återuppbygger denna stad Jeriko,

han ska förlora sin förstfödde
    när han lägger dess grund
och sin yngste son
    när han sätter upp dess portar."

[Arkeologiska inskriptioner i Assyrien visar att det inte var ovanligt att förstörda städer inte skulle byggas upp igen. Dock har ingen av dessa en åtföljande ed. Josuas ord här har likheter med Moses instruktioner i 4 Mos 13:12-16. Många år senare får denna förbannelse sin fullbordan när Hiel, en man från Betel, bygger upp Jeriko igen. Han förlorar sin förstfödde Aviram och sin yngste son Segov, se 1 Kung 16:34]

Så var Herren (Jahveh) med Josua och han var aktad i hela landet.

Achan gömmer byte (kap 7-8)
¹[Nu vänder den första kiasmen och rör sig tillbaka. Detta stycke hör ihop med kapitel 2. Här kommer missmod på grund av en trolös israelit. Han gömmer plundrat byte trots att Gud befallt dem att inte göra det. Denna berättelse har sin "spegelbild" i kapitel 2. Där kommer uppmuntran till israeliterna från en kanaaneisk kvinna, som gömmer två israeliska spejare.]

Men Israels söner begick en överträdelse med de avskilda (helgade) tingen. Achan, son till Karmi, son till Zavdi, son till Zerach som tillhör Juda stam, tog (stal) av de avskilda (heliga) tingen och Herrens (Jahvehs) vrede tändes mot Israels söner.

Ai ligger sydöst om Betel och ca 1,5 mil från Jeriko.

²Och Josua sände män från Jeriko till Ai, som ligger vid Beit Aven [ordagrant "tomhetens hus"], på den östra sidan om Betel, och talade till dem och sa: "Gå och bespeja landet." Och männen gick iväg och bespejade Ai.

[Ai har traditionellt identifierats som Et-tell 14 km väster om Jeriko och 16 km norr om Jerusalem. Dock verkar staden varit övergiven vid den här tiden, och ruinerna vid Khirbet el-Maqatir 1,5 km väster om traditionella Ai passar in på Bibelns beskrivning. Wadi Sheban på den västra sidan fungerar som ett bra gömställe, se Jos 8:4.]

³De återvände till Josua och sa till honom: "Låt inte hela folket dra upp, utan låt omkring 2 000 eller 3 000 män gå upp och slå Ai. Låt inte hela folket anstränga sig med att gå dit, för de är få."
     ⁴Så omkring 3 000 män gick dit, men de tvingades fly för männen från Ai. ⁵Männen i Ai dräpte 36 av deras män och jagade dem från porten [i staden Ai] till Shevarim och slog dem på sluttningen där. Och folkets hjärtan smälte och blev som vatten.

[Shevarim kommer från ordet shever som betyder hål/djup. Det är troligtvis inte en stad utan en geografisk plats, kanske klipporna vid Wadi Makkuk. Platsen ligger i alla fall öster om Ai i riktning mot Jeriko.]

⁶Och Josua rev sönder sina kläder och föll till marken med sitt ansikte mot jorden framför Herrens ark ända till aftonen, han och de äldste i Israel, och de kastade jord på sina huvuden. [Att kasta jord på sitt huvud är ett sätt att visa djup sorg och bedrövelse.] ⁷Och Josua sa: "Ack (åh nej), Herre Herre (Adonai Jahveh), varför har du överhuvud taget fört ditt folk över Jordan? För att lämna oss i händerna på amoréerna och få oss att förgås? Det hade varit nog om vi hade fått bo på andra sidan Jordan. ⁸Herre (Adonai), vad ska jag säga efter att Israel har vänt sin rygg mot [flytt från] sina fiender? ⁹När kanaanéerna och alla invånare i landet hör om det, kommer de att omringa oss och utrota (hugga av) vårt namn från jorden, och vad ska du göra för ditt stora namn?"
     ¹⁰Herren sa till Josua: "Res på dig! Varför har du fallit ner på ditt ansikte? ¹¹Israel har syndat. De har överträtt mitt förbund som jag befallt dem, ja, de har också tagit av de avskilda tingen och har stulit och även dolt (gömt) det och de har lagt det bland sina egna ägodelar. ¹²Därför kan inte Israels söner stå framför sina fiender, de vänder ryggen mot sina fiender eftersom de har blivit förbannade. Jag ska inte vara med dig längre om du inte utrotar de förbannade ibland er. ¹³Res dig, helga folket och säg: 'Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): det finns en förbannelse i din mitt, Israel. Du kan inte stå inför dina fiender förrän du har tagit bort (utrotat) de förbannade tingen ibland er. ¹⁴I morgon bitti ska ni därför komma nära med era stammar, och det ska ske att den stam som Herren (Jahveh) visar (tar, pekar ut) ska komma nära familj efter familj, och den familj som Herren (Jahveh) visar (tar, pekar ut) ska komma nära hushåll för hushåll, och det hushåll som Herren (Jahveh) visar (tar, pekar ut) ska komma nära man för man. ¹⁵Och det ska ske att han som tas med de avskilda (helgade) tingen ska brännas med eld, han och allt som han har, eftersom han har överträtt Herrens (Jahvehs) förbund och eftersom han har uträttat en hänsynslös gärning i Israel.' "

Tillbaka upp

---

Ps 81:1-17

Psalm 81 – Om du bara ville lyssna på mig

Psalm 80 och 81 nämner Josef, se Ps 80:3 och Ps 81:6. I Psalm 80 nämns hans två söner Manasse och Efraim, som ofta används synonymt med de tio norra stammarna i Israel.

Författare: Asaf

Struktur:
1. Uppmaning att prisa Gud, vers 1-6a
2. En profetröst

A "Jag hör en röst jag inte känt"; befrielse, vers 6b-8
 B Guds vädjan: "Israel ... lyssna på mig", vers 9
  C Tillbe Herren Gud, vers 10-11a
   D Öppna er mun ... jag ska fylla den, vers 11b
A´ "Mitt folk hör inte på min röst", vers 12-13
 B´ Guds vädjan: "Lyssna på mig ... Israel", vers 14
  C´ Konsekvenser av att inte lyda, vers 15-16
   D´ "mättade ... tillfredsställda", vers 17

¹Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.]

Till Gittit [antagligen en musikstil], av (för) Asaf.

[Asaf var en av lovsångsledarna i templet på Davids tid, se 1 Krön 16:5. Hans namn betyder "en som samlar". Han anges som författare till tolv psalmer, se Ps 50 och Ps 73-83.]

Prisa Gud
²Sjung (höj gälla triumferande jubelrop) till Gud (Elohim), vår styrka.
    Ropa (i segerjubel, väsnas med rop och härskri) till Jakobs Gud (Elohim).
³Ta upp en melodi och låt tamburinen ljuda [Ps 68:26; 149:3; 150:4; 2 Mos 15:20],
    den sköna kinnor-harpan (kitharan – hebr. kinnor) [mindre harpa]
    tillsammans med nevel-lyran [bärbart instrument med vanligtvis tolv strängar, se Ps 33:2].
⁴Blås i shofar (vädurshorn) vid nymånaden,
    vid fullmånen på våra högtidsdagar.

[Shofarer användes inte i musiken utan för att utlysa att en högtid började, se 3 Mos 23:24. Både sukkot och osyrade brödets högtid börjar på den 15:e dagen i månaden då det är fullmåne, se 3 Mos 23:6, 34. Se även 4 Mos 10:10; 2 Krön 30:21-23.]

⁵För det är en stadga för Israel,
    en befallning från Jakobs Gud (Elohim).
⁶Han bestämde det i Josef [som här representerar de norra stammarna] som ett vittnesbörd,
    när han gick fram mot Egyptens land [uttåget; 2 Mos 12-15].

[Jakob, se vers 2 och 5, representerar hela Israel, alla de tolv stammarna, före brytningen 930 f.Kr. till det norra och södra riket. Josefs söner, Manasse och Efraim, utgjorde huvuddelen av det norra riket och används ofta synonymt med de norra stammarna, se även Ps 80:3.]

En profetröst talar
[En profetröst talar Guds budskap. Vers 6b-11 följer ett mönster i fyra delar som upprepar sig i vers 12-17. Sektionerna är inskjutna och markerade med A, B, C och D.]

[A]
Jag hörde ett språk (en läpp) jag inte kände [inte tidigare lyssnat på]:
⁷Jag tog bort hans skuldror från bördan (oket) [slaveriet i Egypten],
    hans händer befriade jag från korgen.
    [Orden börda och korg är parallella, och kan syfta på de korgar som israeliterna fick bära material i för slavarbetet, se 2 Mos 1:14.]
⁸Du ropade (höjde din röst i bön) i din nöd och jag räddade dig.
    Jag svarade dig från gömstället i åskan.
    Jag prövade dig vid Merivas (stridens, tvistens) vatten.
    [Meriva är hebreiska för strid, provokation, tvist och gräl, se Ps 95:8; 106:32; 2 Mos 17:1-7; 4 Mos 20:1-13]

Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

⁹ [B]
Hör (lyssna, lyd), mitt folk, jag ska tillrättavisa er,
    O, Israel om du ville höra (lyssna på, lyda) mig! [2 Mos 15:26]

¹⁰ [C]
Det ska inte finnas någon främmande gud (hebr. el) hos er [Ps 44:21],
    inte heller ska ni tillbe (böja er inför) någon okänd gud (hebr. el). [De första av de tio orden i tio Guds bud, se 2 Mos 20:3, 5]
¹¹Jag är Herren (Jahveh), din Gud (Elohim),
    som förde dig ut ur Egyptens land. [2 Mos 20:2]

[D]
Öppna din mun på vid gavel [för att ta emot Guds ord, se Ps 119:131; Jer 15:16; Hes 2:8]
    och jag [inte någon avgud] ska fylla den.
    [4 Mos 29:6]

¹²[A´]
Men mitt folk hörde (lydde) inte min röst [se vers 6 där samma ord "hör" används],
    och Israel ville inte underordna sig mig. [Ordagrant "inte vilja mig", där hebr. avah handlar om att inte vilja göra någonting. De vill inte lyda. Ordet har en snarlik rot som ordet för far, abba – de ville inte veta av Gud som sin Fader.]
¹³Så jag lät dem gå efter sina egna envisa hjärtan,
    så att de vandrar i sina egna rådslut.

¹⁴[B´]
O, att mitt folk ville höra (lyssna på, lyda) mig,
    så att Israel skulle vandra på mina vägar [följa mina instruktioner]!

¹⁵[C´]
Jag skulle med hast underkuva deras fiender,
    och vända min hand mot deras motståndare.
¹⁶De som hatar Herren (Jahveh) skulle krympa ihop inför honom [eller de låtsas böja sig inför honom],
    och deras tid (öde, straff) skulle vara för evigt.

¹⁷[D´]
De skulle också bli mättade med det bästa vetet (ordagrant: det feta vetet)
    och med honung från klippan skulle jag tillfredsställa dem.

Tillbaka upp

---

Ords 13:1

Vandra med de visa
¹En vis son tar till sig sin fars korrigering (tuktan, tillrättavisning, justering),
    men en dåre lyssnar inte ens på tillrättavisning.

Tillbaka upp

---

Luk 15:1-32

Jesus undervisar

Får som betar längs med dalgången på Sions berg i Jerusalem.

¹Alla tullindrivare och syndare höll sig hela tiden nära Jesus för att lyssna på honom. ²Men fariséerna och de skriftlärda muttrade irriterat (diskuterade i hemlighet med varandra) och sa: "Den mannen tar emot (välkomnar) syndare och äter med dem."

Liknelsen om det återfunna fåret
³Då berättade Jesus denna liknelse:

⁴"Vilken man bland er som har hundra får och förlorar ett, skulle inte lämna de nittionio i vildmarken [den vanliga betesmarken för fårhjordar] och gå och leta efter det förlorade tills han finner det? ⁵När han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna, ⁶och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: 'Gläd er med mig, för jag har hittat mitt får som var förlorat.'
     ⁷Jag säger er, det blir mer glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig (totalt förändrar sitt sätt att tänka och agera), än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvändelse."

Liknelsen om det återfunna myntet

Ett mynt kunde lätt råka falla ner på det enkla jordgolvet.

⁸[Jesus använder exempel från både kvinnors och mäns vardag för att förklara andliga sanningar. Direkt efter liknelsen om mannen med det förlorade fåret kommer nu en liknelse om en kvinna som söker och finner något hon förlorat. Lukas skriver för grekisktalande och använder det grekiska silvermyntet "drachmer". Det motsvarade den romerska denaren som var en arbetares dagslön.]

"Eller om en kvinna har tio silvermynt (drachmer) och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lykta och sopar huset [det enkla jordgolvet] och letar noga tills hon hittar det? ⁹När hon funnit det samlar hon sina väninnor och grannkvinnor och säger: 'Gläd er med mig, för jag har hittat det värdefulla myntet som jag hade förlorat.'
     ¹⁰Jag säger er att på samma sätt blir det glädje inför Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig (totalt förändrar sitt sätt att tänka och agera)."

Den återfunne sonen
¹¹Vidare sa han [Jesus]: "En man (en viss person) hade två söner. [Den yngre beskrivs i vers 12-24 och den äldre i vers 25-32.]
     ¹²Den yngre av dem [troligtvis ogift och under 18 år] sa till sin far: 'Far, ge mig på en gång den del av förmögenheten som tillhör mig.' Då skiftade han sina tillgångar mellan dem.

[Den äldste sonen fick dubbel lott, se 5 Mos 21:17; i det här fallet med två söner innebär det att han får två tredjedelar och den yngre en tredjedel.]

¹³Inte så många dagar senare samlade den yngre sonen ihop allt han ägde [sålde sin del av det skiftade arvet] och for bort till ett fjärran land. Han slösade bort sin rikedom genom att leva ett utsvävande liv [ordagrant: ´leva utan att spara eller hålla igen´]. ¹⁴När han hade gjort slut på allt han hade, kom en svår hungersnöd över landet och han började lida nöd (stå i skuld, komma efter med betalningarna). ¹⁵Så han gick i väg och tvingade sig på (ordagrant: 'limmade sig fast vid') en av invånarna i landet [som motvilligt anställde honom eftersom han var så enträgen]. Han skickade ut honom på sina marker för att vakta svin. [Ett avskyvärt arbete för en jude eftersom svin ansågs vara orena djur, se 3 Mos 11:7; 5 Mos 14:8.] ¹⁶Han längtade efter att få äta sig mätt på de fröskidor som svinen åt, men ingen gav honom något.

[Vissa manuskript har 'fylla buken med fröskidor'. Det förstärker kontrasten mot hans tidigare liv i överflöd då han kunde välja att äta det bästa; nu kan han tänka sig äta vad som helst för att dämpa hungern. Synden för en person djupare och djupare ner i misär och förnedring.]

¹⁷Men när han hade tagit sitt förnuft till fånga (kommit till slutet av sig själv), sa han [reflekterande]: 'Hur många anställda hos min far har inte mat i överflöd, och här är jag, på väg att svälta ihjäl. ¹⁸Jag bryter upp (reser mig upp) och går till min far och säger till honom: »Far, jag har syndat mot himlen och mot dig (inför dig), ¹⁹jag förtjänar inte längre att kallas din son. Behandla mig som en av dina anställda.»' ²⁰Så han bröt upp och gick till sin egen far.
    Medan han fortfarande var långt borta fick hans far se honom [vilket antyder att fadern väntade och tittade efter sin son]. Fadern blev djupt rörd (kände stort medlidande) och sprang emot honom och omfamnade honom och kysste honom gång på gång.

[I den här kulturen sprang aldrig en äldre judisk man. Anledningen var att för att springa måste han fästa upp manteln, vilket gjorde att han exponerade sina bara ben, vilket var skamfyllt. Vad motiverade då fadern att bära den skammen? Enligt Talmud (en judisk skrift som sammanfattar och kommenterar Gamla testamentet) finns det en ceremoni som heter kezazah. Den praktiserades om en judisk son lämnat det judiska samhället, levt med hedningar och sedan vände tillbaka hem. Stadens äldste mötte honom i stadsporten, krossade en kruka framför mannen – vilket symboliserade den brutna relationen med familjen, den judiska tron och samhället. Han var inte välkommen tillbaka.
    Anledningen att fadern springer kan vara att han vill möta sonen innan de äldste i samhället hinner utföra denna ceremoni. Fadern var villig att bära skammen för att upprätta sin son!]

²¹Men sonen sa till honom: 'Far, jag har syndat mot himlen och mot dig (inför dig), jag förtjänar inte längre att kallas din son.'
     ²²Men fadern sa till sina tjänare: 'Skynda er att ta fram (ut) den finaste (den mest ärofyllda) dräkten och klä honom i den och ta fram [ge honom] en ring för hans hand och sandaler för hans fötter. [Både ringen och sandalerna var tecken på att han nu var en fri man, slavar var barfota.] ²³Hämta den gödda kalven [som var avsedd för något speciellt festligt tillfälle] och slakta den, så ska vi äta och fira, ²⁴för min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är funnen.'
    Och de började fira.
     ²⁵Under tiden var hans äldre son ute på fälten [i arbete]. När han var på väg hem och närmade sig huset hörde han musik (flerstämmig instrumental musik – gr. symphonia) och dans. ²⁶Så han kallade till sig en av pojkarna som var anställd och frågade vad det var som pågick. ²⁷Han svarade: 'Din bror har kommit hem och din far har slaktat gödkalven eftersom han har fått honom välbehållen tillbaka.'
     ²⁸Men han [den äldre brodern] blev arg och vägrade att gå in. Då kom hans far ut och försökte övertala honom.
     ²⁹Men han svarade sin far: 'I alla dessa år har jag tjänat dig, och jag har aldrig brutit något av dina bud. Ändå har du inte gett mig ens en liten killing så att jag skulle kunna fira (glädja mig) med mina vänner. ³⁰Men när den där, din son [en formulering som uttrycker förakt], kommer hem, som har slösat bort din förmögenhet tillsammans med horor, då slaktade du gödkalven för hans skull!' [Detta är den äldre broderns uttalande. Det är inte säkert att den yngste sonen varit med horor, utan kan reflektera vad den äldste sonen hade i sitt hjärta och skulle ha gjort i en liknande situation.]
     ³¹Fadern sa till honom: 'Mitt barn (ord för barn som fokuserar på att han är medlem i familjen), du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. ³²Men det enda rätta var att fira och vara glada, för denne din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen.' "

[Detta är den sista av tre liknelser om hur något förlorat återfinns. Det är uppenbart att liknelserna riktade sig till fariséerna som klagat över att syndare kom för att höra på Jesu undervisning, se Luk 15:1-2. Den äldre brodern beskriver en självrättfärdig människa, den yngre brodern en syndig människa som omvänder sig.]

Tillbaka upp