Bokens hebreiska namn är Bereshit (i begynnelsen). Detta sätt att namnge böcker från det första eller något av de första orden var vanligt under antiken. På grekiska kallas boken Genesis, från det grekiska ordet med samma betydelse.
    De första elva kapitlen kallas ofta urhistorien. Här beskrivs skapelsen och mänsklighetens tidiga historia. Här ges grundläggande svar på frågorna om vår existens. Det är Gud som har skapat universum, gjort jorden livsvänlig, fyllt den med liv och till sist skapat människan som sin avbild – för att ta hand om och ansvara över skapelsen. Allt var gott tills synden kom in i världen. Samtidigt finns Guds frälsningsplan som en röd tråd genom hela boken, en frälsare som ska besegra ondskan utlovas redan i 1 Mos 3:15. Berättelsen fortsätter att beskriva hur människorna växer både i antal och i ondska. Urhistorien kulminerar i den dramatiska flodberättelsen varefter mänskligheten på nytt börjar sprida sig ut över jorden. Efter urhistorien flyttar fokus till hur Gud väljer ut en man och hans hustru, Abraham och Sarah, som ska bli det speciella folk som Gud använder för att kunna välsigna hela mänskligheten. Vi får följa dramatiken hur folket växer fram i tre stora litterära enheter som fokuserar på Abraham, Isak och Jakob. I Jakobs fortsatta historia finns även den oförglömliga berättelsen om Josef.

Toledot-formeln
Det hebreiska ordet toledot härstammar från ordet för att "att föda fram" eller "ge upphov till" (hebr. jalad). Ordet toledot används som en markör för en ny enhet. I Första Moseboken förekommer toledot-formeln elva gånger (1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2). Kärnbibeln översätter toledot med frasen "fortsatta historia". Det som följer efter toledot-formeln kan vara en släkttavla eller en berättelse, men ofta inkluderas en kombination av dessa två. Gemensamt är att den vars namn toledoten bär existerar när toledoten inleds. Berättelsen eller släktlistan startar utgående från honom. Ibland, som i Noas toledot (1 Mos 6:9-9:29), är Noa i huvudrollen hela toledoten, medan det är vanligt att den som gett namn åt toledoten dör redan i inledningen varefter handlingen fokuserar på någon han gett upphov till, hans son. Så är det till exempel i Terachs toledot (1 Mos 11:27-25:11) där Terach är död fem verser in i toledoten medan resten av den långa toledoten utgörs av berättelserna om hans son Abraham.

I regel bär toledoten en människas namn, men den första toledoten heter "himmelens och jordens toledot" (1 Mos 2:4-4:26). Himmel och jord existerar, men människan är inte skapad, därifrån går handlingen vidare. Den andra toledoten heter "adams toledot" på hebreiska (1 Mos 5:1-6:8), och det kan tolkas endera som personen Adams toledot eller "människans" toledot, Adam betyder människa på hebreiska. Den toledoten inleds med att människan är skapad och går vidare ända till att flodberättelsen ska börja.

De olika toledot-enheterna är sammanlänkade, så att början av en ny enhet länkar ihop den med slutet av den föregående enheten. Är man omedveten om detta kan det ses som att texten är onödigt upprepande i "skarven" mellan toledot-enheterna, när den istället är litterärt skickligt sammanlänkad.

Utifrån användningen av toledot-formeln kan Första Moseboken delas in i tolv övergripande litterära enheter.

1. Skapelseberättelsen (1 Mos 1:1-2:3)
2. Himlarnas och jordens fortsatta historia (1 Mos 2:4-4:26)
3. Människans (Adams) fortsatta historia (1 Mos 5:1-6:8)
4. Noas fortsatta historia (1 Mos 6:9-9:29)
5. Noas söners fortsatta historia (1 Mos 10:1-11:9)
6. Shems fortsatta historia (1 Mos 11:10-26)
7. Terachs fortsatta historia (1 Mos 11:27-25:11)
8. Ismaels fortsatta historia (1 Mos 25:12-25:18)
9. Isaks fortsatta historia (1 Mos 25:19-35:29)
10. Esaus fortsatta historia, i Kanaan (1 Mos 36:1-8)
11. Esaus fortsatta historia, som stamfar till edomiterna (1 Mos 36:9-37:1)
12. Jakobs fortsatta historia (1 Mos 37:2-50:26)

Det ska noteras att det finns ännu en toledot-formel i 4 Mos 3:1: Arons och Moses toledot – från tiden som följer när Gud talat med Mose på Sinai berg. Denna sista toledot omfattar resten av Moseböckerna (från 4 Mos 3:1 och hela Femte Moseboken) och avslutas med att Mose dör. Det innebär alltså att de fem Moseböckerna tillsammans består av 12 övergripande litterära enheter som föregås av skapelseberättelsen, berättelsen om alltings början. Räknar man med den sista innebär det att Jakobs fortsatta historia skulle fortsätta från 1 Mos 37:2 ända till 4 Mos 2:34. I så fall avslutas enheten med Israels första folkräkning, och hur de skulle slå läger enligt sina stammar. En perfekt avslutning på Jakobs (Israels) fortsatta historia.

Verkligheten harmonierar med Bibelns berättelse
Skapelseberättelsen svarar på frågan om vem som satte igång vårt finjusterade universum med dess materia, tid och energi. Den svarar också på frågan om varifrån den vishet kommer, som klarade av att programmera den programkod som utgörs av DNA och som finns i allt liv.
    Allt beskrivs i rätt ordning. Efter att förhållandena på jorden gjorts sådana att den kan upprätthålla liv, blir först växtlivet till, därefter skapas djurlivet i hav och luft, följt av livet på land och allra sist skapas människan. Livet skapas som olika huvudgrupper eller slag av djur. Utifrån dessa sker sedan en naturlig utveckling eller specialisering som innebär att t.ex. vargen, hunden och räven har kunnat utvecklas till enskilda arter under tidens gång. I de fallen är det endast storlek eller färg på redan existerande organ som förändras av naturliga orsaker, drivet av naturligt urval.
    Arkeologiska fynd harmonierar med Bibelns berättelse. Det är helt uppenbart att en enorm katastrof av den omfattning som beskrivs i flodberättelsen har inträffat. Enorma fossilgravar vittnar om en fruktansvärd katastrof där miljarder och åter miljarder växter och djur dött och snabbt begravts, så att fossil och även kol och olja har kunnat bildas.
    Att människans språk verkar gå tillbaka till olika familjer och grupper, är något som förvånat språkforskarna, men det är helt i harmoni med vad berättelsen om Babels torn beskriver. Att en vecka består av just sju dagar finns ingen bra vetenskaplig motivering till, men i Bibeln finns förklaringen redan i den första berättelsen. Bibelns verklighetsbeskrivning är i harmoni med verkligheten!

Målet – gemenskap med Gud
Ett av namnen på de fem Moseböckerna är Torah. Det hebreiska ordet Torah betyder undervisning. Ordet kommer från verbet jara som har betydelsen att kasta (som en pil) eller att skjuta iväg något. I 1 Sam 20:20 används ordet just om att skjuta pilar mot ett mål! Torah visar på en riktning och ger vägledning. Ordet för synd på både hebreiska (hebr. chata) och grekiska (gr. hamartia) har betydelsen av att missa målet. Målet för människan är att leva i gemenskap med Gud, sin Skapare.

Skrivet:
De äldsta texterna kan, i en form eller annan, vara skrivna långt före Abrahams tid (2000 f.Kr.). De senaste delarna kan tidigast vara skrivna i samband med Josefs död, kanske ca 1700-talet f.Kr. Det är också möjligt att berättelserna även traderats muntligt en okänd tid innan de skrevs ner.

Boken som helhet kan vara sammanställd tidigast efter Josefs död. Ett sannolikt förslag är att den sammanställdes tillsammans med de övriga Moseböckerna och i så fall skedde det tidigast under Moses livstid. Därefter har uppdateringar av namn, rapporten om Moses död, och förklarande tillägg gjorts, vissa så sent som på kungatiden (1 Mos 36:31).

Berör tidsperioden: Skapelsen fram till Josef (1700-talet f.Kr.).

Författare: Berättelserna om Abraham, Isak, Jakob och Josef kan vara skrivna av dem själva eller av någon i deras närhet. Det är troligt att Mose har sammanställt stora delar av boken. Att Mose skrev ner åtminstone delar av de episoder som skedde under hans livstid bekräftas av Jesus i Joh 5:46.

¹I begynnelsen (som en början/startpunkt) skapade (hebr. bara) Gud (Elohim) himlarna och jorden [hela universum – det andliga/osynliga och det fysiska]. ²Jorden var ännu öde och tom (obebodd, ogästvänlig – hebr. tóho vabóho) med mörker över djupet, men Guds Ande hovrade (var i rörelse, svävade) över vattnen.

[Uttrycket "himlar och jord" beskriver all materia som existerar – hela universum, det är en så kallad merism (ett uttryck med kontraster som beskriver en helhet). Vers 1-2 är en introduktion som ger förutsättningarna innan Gud börjar göra jorden beboelig och fylla den med liv i och med vers 3. Då inleds den första av skapelsedagarna på samma sätt som alla andra dagar med "Och Gud sa". Även om universum är skapat så är jorden ännu obeboelig och olämplig för liv, enbart mörker vilar över jordens vattentäckta yta.
    Ordet hovra (hebr. rachaf) används bara här och i 5 Mos 32:11 där det beskriver en örn som svävar över sitt bo och lockar sina ungar till att pröva sina vingar. Samma rot återfinns även i Jer 23:9 där hans ben "darrar". Här beskriver det nu hur Guds Ande är i rörelse, manifesterad på ett dallrande, vibrerande sätt – redo för nästa steg.]

Jesus i skapelsen
Det första ordet i Bibeln (hebr. bereshit) inleds med prefixet be- som kan betyda i, men också med eller genom (t.ex. som att man skriver med hjälp av pennan eller genom någons insats är det möjligt). Sedan följer reshit som betyder begynnelsen och det första, men även det bästa, förnämsta eller finaste. Det är antagligen detta första ord som Paulus anspelar på när han i Kol 1:16 säger:
    För i honom skapades allt i himlarna och på jorden, det synliga liksom det osynliga.
Frasen "i honom" kan man härleda just från bereshit som även kan tolkas som "genom/i den förste/bäste" – den enfödde Sonen Jesus – skapade Gud himlar och jord.

Bibelns första vers är matematiskt fulländad i flera nivåer. Den består av 7 hebreiska ord och 28 (4 x 7) bokstäver:
    bereshit bara Elohim et hashamaijm veet haarets.

Det mittersta ordet et består av två bokstäver, alef–tav, den första och sista bokstaven i det hebreiska alfabetet. Ordet et är en objektpartikel som indikerar att nästföljande ord, som är "himlarna", är objekt i satsen. I Upp 1:8 säger Jesus att han är alfa och omega, den första och sista bokstaven i det grekiska alfabetet, alltså motsvarigheten till alef–tav på hebreiska. Även om detta bara är en språklig grammatisk detalj i hebreiskan går det att göra tolkningen att Jesus även finns representerad mitt i Bibelns första vers, dessutom vid Guds sida – et följer direkt på Elohim (Gud). Intressant nog skrevs bokstaven alef ursprungligen som en bild av huvudet av en oxe. Oxen användes till syndoffer för hela folket. Offerdjuret (oxen) kombineras sedan med ett kors (ett kryss), det var så bokstaven tav ursprungligen skrevs.
    Man kan se detta som tillfälligheter. Objektpartikeln förekommer otaliga gånger och tanken är inte att varje gång den används representeras Jesus. Men i Nya testamentets ljus kan man ana att det redan i Bibelns första vers, centralt placerad, finns en antydan om ”den förste och den siste” som en dag ska dö en försoningsdöd på korset.

Sex skapelsedagar


Dag ett – ljuset skiljs från mörkret
³Och Gud (Elohim) sa: "Låt det bli ljus" – och det blev ljus [över jordens yta].

⁴Och Gud (Elohim) betraktade ljuset: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)!

Och Gud skilde (separerade) ljuset från mörkret [jordens rotation kom igång]. ⁵Gud (Elohim) kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt.

Det blev kväll och det blev morgon – en [hel] dag (dag ett – hebr. jom echad).

[Den första dagen beskrivs annorlunda än de övriga dagarna (som benämns en andra, en tredje, en fjärde, osv). I stället för ordningstalet "första" används grundtalet "ett" (hebr. echad). Ordet beskriver en enhet som utgörs av olika delar. En man och en kvinna är två enheter som tillsammans bildar ett kött (1 Mos 2:24). Uttrycket jom echad beskriver alltså en hel dag, ett dygn, som består av en period ljus och en period mörker. Det är samtidigt den första "hela dagen" som beskrivs (från jordens perspektiv). Precis som på svenska kan ordet "dag" (hebr. jom) betyda den ljusa delen av dygnet, ett helt dygn eller en del av en dag (t.ex. arbetsdag).
    Frasen "det blev kväll och det blev morgon" återkommer som en avslutning av de första sex dagarna, se vers 8, 13, 19, 23, 31. Att kvällen nämns före morgonen menar många ligger till grund för att en ny dag inom judendomen inleds på kvällen. I skapelseberättelsen inleder dock ljuset varje dag (förutom den första). Gud verkar när det är ljust, först därefter blir det mörkt (kväll) och dagen är fullkomnad när ljuset bryter fram (morgon) nästa dag.]

Skapelsedagarna
Inget tidsintervall anges från det att universum skapas i begynnelsen i vers 1 fram till den första dagen, då Gud låter det bli ljus (vers 3). Solen och månen, som har uppgiften att markera dagar och tid, får den uppgiften den fjärde dagen, se vers 14.

Det finns åtminstone tre sätt som de sex skapelsedagarna kan förstås utifrån hebreiskan:
• Sex 24-timmars dygn som följer direkt efter varandra.
• Sex 24-timmars dygn, men dagarna följer inte varandra. Först kommer dag ett, en okänd tid passerar, sedan kommer en andra dag, osv.
• De sex dagarna är ett litterärt vackert sätt att beskriva det Gud gör i sex distinkta skeden och i en speciell ordning, men dagarna ska inte förstås som bokstavliga dygn även om de litterärt beskrivs som sådana.

Utöver dessa tre sätt förekommer också tanken att ordet dag (hebr. jom) avser en period av obestämd längd. När jom kombineras med prefixet be (bejom) finns den betydelsen ibland. Den vanligaste betydelsen är "den dag" (138 ggr) och syftar på något som sker inom ramen av ett dygn (Jos 8:25). Vid ett trettiotal tillfällen är betydelsen en obestämd längd och inte en specifik dag, t.ex. en tid av nöd (Ps 77:3). Utöver det är bejom det uttryck som hebreiskan använder för "när" eller "om" (1 Mos 2:16, 17; 2 Mos 10:28; 3 Mos 14:57; Ps 20:10). Det är sammanhanget som avgör betydelsen. I skapelseberättelsen används inte bejom, utan endast jom och dessutom i kombination med morgon och kväll. Den naturliga tolkningen är därför att författarens avsikt var att beskriva vanliga dagar. Den sjunde dagen beskrivs som att den inte har ett slut (ingen kväll eller morgon) och skulle kunna fortsätta ännu. Det är korrekt, men de sex skapelsedagarna avslutas alla med "det blev kväll och det blev morgon" vilket gör något av de tre alternativen ovan mer troligt.

En andra dag – atmosfären
⁶Och Gud (Elohim) sa: "Låt det bli en utsträckning (någonting som expanderats, bretts ut och gjorts tunt – hebr. raqia) [dvs. atmosfären, se vers 8] mitt i vattnet, som skiljer (separerar) vatten från vatten." ⁷Gud (Elohim) gjorde (hebr. asah) utsträckningen [atmosfären]. Och han skilde vattnet som var under utsträckningen från vattnet som var ovan (kom från) utsträckningen.

Och det skedde så. ⁸Gud (Elohim) kallade utsträckningen (det som gjorts tunt) himmel (hebr. shamajim).

Det blev kväll och det blev morgon – en andra dag (hebr. jom sheni).

[Ordet "utsträckning" är hebr. raqia, se vers 6-8 och 14-17. Traditionellt har ord som valv, fäste eller himlavalv använts, men ordet används för att beskriva något (oavsett material) som utvidgas, sträcks ut, görs tunt och expanderas. Verbet raqa används om att spänna ut en tältduk eller hamra ut en tunn plåt (2 Mos 39:3). Här i skapelseberättelsen beskriver ordet det som sträckts ut och kan appliceras på den tunna expansionen som vi kallar atmosfär.
    Det hebreiska ordet för himmel är shamajim. Den sista delen (majim) är vatten. För den första delen (sha) finns olika teorier. Det kan komma från sham som betyder "där" och då blir betydelsen "vattnet där (uppe)". En rabbinsk förklaring är att det kommer från ordet för eld (esh) och då blir himlen "eld-vattnen" (som en beskrivning på en eldröd himmel när solen går upp eller ner). I hebreiskan står himmel alltid i dual-formen och översätts därför ibland som "himlar", se Ps 115:16. Himlen används om stjärnhimlen (1 Mos 15:5), himlen där fåglarna flyger och vindarna blåser (5 Mos 4:17) och platsen där Gud bor (1 Kung 8:30; 2 Kor 12:2). I grekiskan används både singular och plural, se Matt 6:9-10.]

En tredje dag – jorden börjar grönska
⁹Och Gud (Elohim) sa: "Låt vattnet under himlen samlas till en plats, och låt torr mark bli synlig (framträda)." Och det skedde så. ¹⁰Och Gud (Elohim) kallade det torra land och det samlade vattnet kallade han hav.

Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)!

¹¹Och Gud (Elohim) sa:
    Låt jorden grönska (spira – hebr. dasha) av grönska (vegetation – hebr. deshe):
        fröbärande växter, fruktträd som bär (gör – hebr. asah) frukt enligt sitt slag (sin sort; klassificering – hebr. min)
        som har frö i sig
    ut över jorden.
Och så blev det.

¹²Ja, jorden frambringade grönska (vegetation) – fröbärande växter enligt sitt slag och träd som bär frukt enligt sitt slag.

[Vers 11 är formad som en kiasm där den första raden hör ihop med den sista, den andra med den näst sista, osv. Frasen "Låt jorden grönska av grönska" hör ihop med "ut över jorden". I nästa nivå hör fröbärande växter ihop med frasen "som har frö i sig". Centralt står "fruktträd som bär frukt enligt sitt slag".
    Hebr. deshe är ett generellt ord för grönska. Hebr. min kommer från en rot med betydelsen "dela upp, portionera ut", ordet används för den bibliska klassificeringen av växter och djur. Begreppet används såväl för stora huvudgrupper av djur som för specifika arter, se vers 11, 12, 21, 24 och 25. Se även 1 Mos 6:20. Att jorden (hebr. erets) grönskar innebär att marken nu får vegetation, men här ingår även alla vattenväxter i havet, se vers 9-10.]

Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)!

¹³Det blev kväll och det blev morgon – en tredje dag (hebr. jom shlishi).

[Detta är den enda dagen då Gud säger "det var gott" två gånger, se vers 10 och 12. Inom judendomen anses just därför tisdagen, den tredje dagen, vara en extra bra dag att starta något nytt på. Judiska bröllop sker därför än i dag ofta på tisdagar. Jesus gick på ett bröllop i Kana, just på "tredje dagen", se Joh 2:1.]

Det finns en parallell symmetri mellan de tre första dagarna (dag 1-3) och de tre följande dagarna (dag 4-6):
• Ljus och tid – Första dagen fokuserar på ljuset och natt avskiljs från dag, tiden startar. Fjärde dagen tilldelas himlakropparna sin funktion som ljusbärare och tecken för dagar, månader och år.
• Vatten och luft – Andra dagen handlar om vattnet och atmosfären som bildar ett livsutrymme (luften). Femte dagen fylls vattnet och luften med liv.
• Torr mark – Tredje dagen träder marken fram och börjar grönska. Den sjätte dagen fylls den med liv.

En fjärde dag – himlakropparna får sin uppgift

Jorden och solen från en av NASA:s satelliter. Namnet på USA:s rymdprogram är en akronym för "National Aeronautics and Space Administration", men nasa är också ett hebreiskt ord som betyder "att lyfta upp" och det används t.ex. i 4 Mos 4:13.

©NASA

¹⁴Och Gud (Elohim) sa: "Låt ljusen (ljuskällorna, ljusbärarna – hebr. maor) på himlens (skyarnas) utsträckning (expansion – hebr. raqia) vara för att göra åtskillnad (separera) mellan dagen och natten, och de ska vara som tecken för [att indikera] sammankomster (särskilda tider, högtider – hebr. moadim) [3 Mos 23] och för dagar och år. ¹⁵Ja, de ska vara som ljus (hebr. maor) på himlens utsträckning (himlavalvet), för att lysa över jorden". Och det skedde så.

¹⁶Och Gud (Elohim) satte (tillförordnade – hebr. asah) de två ljusen,
    det större [solen] för att råda över dagen,
    och det mindre [månen] för att råda över natten – liksom stjärnorna [gör].

[Himlakropparna som tidigare skapats (vers 1) tillskrivs nu sina uppgifter. Två olika hebreiska ord för att skapa/göra används i skapelseberättelsen:
• Bara används vid nya dramatiska skeden som när hela universum skapas (vers 1), när djurlivet börjar skapas (vers 21), när människan skapas (tre ggr i vers 26) och sist i berättelsens sista sammanfattande vers (1 Mos 2:3).
• Asah är vanligt i GT och används om att göra, tillverka eller placera/sätta något på ett visst sätt eller till en viss funktion. Men även för att färdigställa, ordna eller arrangera något, att insätta eller tillförordna någon/något i en uppgift eller funktion, vilket är betydelsen här, se vers 7, 11, 12, 16, 25, 26, 31 och 1 Mos 2:2.]

¹⁷Ja, Gud (Elohim) gav (hebr. natan) dessa [solen, månen och stjärnorna] på himlens utsträckning (himlavalvet) för att lysa över jorden ¹⁸och för att råda över dagen och natten samt för att göra åtskillnad (separera) mellan ljuset och mörkret [dagen och natten, se vers 14].

Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)!

¹⁹Det blev kväll och det blev morgon – en fjärde dag (hebr. jom revii).

[Alla andra av skapelsens dagar namnger Gud det han gjort (dag 1-3, se vers 5, 8 och 10) eller välsignar (dag 5-6, se vers 22 och 28). Dag fyra sker inget av detta. Himlakropparna blir inte till, det enda som sker är att deras funktion proklameras. De ska tjäna skapelsen på jorden, inte vägleda genom stjärntecken och astrologi. De är inte heller gudar som ska tillbes, se 2 Kung 21:3.]

Tid och rum
I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin där tiden är den fjärde dimensionen. Här i Bibelns första verser anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till slutet från början (Jes 46:10), och samtidigt finnas i tiden.
    Himlakropparna är grunden för vår tidsuppfattning och tideräkning. Ett år är den tid som det tar för jorden att fullborda ett helt varv runt solen. En månad är den tid det tar för månen att snurra ett varv kring jorden. Ett dygn är den tid det tar för jorden att snurra ett varv runt sin egen axel. Att vi har en vecka på sju dagar är egentligen ologiskt, sju är inte delbart med antal dagar i vare sig en månad eller ett år. Trots detta har mänskligheten alltid använt sig av den bibliska sjudagarsveckan.
    Det hebreiska ordet för år (shana. se vers 14) består av tre bokstäver (shin–nun–he) vars numeriska värde är 355 (300+50+5). I vår gregorianska solbaserade kalender är ett år 365 och 1/4 dagar. Ett normalår i den hebreiska kalendern har 355 dagar, vilket exakt motsvarar det numeriska värdet. Den hebreiska kalendern har tolv månader, men kompenserar för detta genom att lägga till en extra 13:e månad vart annat eller tredje år. Se även 2 Mos 12:2 för mer om månaderna.

En femte dag – vattnet och luften fylls av liv

Skyn fylls av fåglar den femte dagen.

©Hazze Sandström

²⁰[Substantivet vimlare (från verbet att vimla) talar om mångfalden av allt liv i haven, från plankton till stora fiskstim. Substantivet "flygande varelser" (från verbet för att flyga) innefattar allt från insekter och fåglar till fladdermöss. De beskrivs från jordens perspektiv, när man tittar upp mot himlen.]

Och Gud (Elohim) sa: "Låt vattnet vimla av vimlande levande varelser och låt flygande varelser flyga över jorden mot himlens utsträckning (ordagrant: på ansiktet av himlens utsträckning)."

[Skapelseberättelsen har ett "jordiskt" perspektiv. Fåglarna ses från jorden, som när man tittar upp på flygande fåglar med "himlen" som bakgrund.]

²¹Ja, Gud (Elohim) skapade (hebr. bara) de stora havsdjuren (hebr. tanin gadol), och alla levande rörliga varelser som vimlar i vattnet enligt sitt slag (sin sort; klassificering – hebr. min), på samma sätt varje bevingad flygande varelse, enligt sitt slag.

Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)! ²²Och Gud (Elohim) välsignade dem genom att säga: "Var fruktsamma och föröka er och fyll vattnen i haven; och flygande varelser (fåglar, insekter) föröka er på (utöver) jorden."

²³Det blev kväll och det blev morgon – en femte dag (hebr. jom chamishi).

Den sjätte dagen – landdjur och människan

Den sjätte dagen fylls marken av liv och sist skapas människan till Guds avbild.

©Hazze Sandström

²⁴[När landdjuren beskrivs används tre olika hebreiska ord som beroende av vad de kontrasteras mot eller kompletteras med ska förstås på olika sätt. Alla tre kan användas för att beskriva allt djurliv på land:

• Chajah betyder "levande" och används för djur i allmänhet. Det kombineras två gånger med jorden (hebr. chajat haarets). I vers 24 kontrasteras det mot boskapsdjuren (hebr. behemah) och ska därför förstås som de vilda djuren. Då används översättningen "markens djur". I vers 30 kontrasteras det mot himmelens flygande varelser och avser då alla landdjur. Då används översättningen "allt levande på jorden".
• Behemah beskriver boskapsdjur (tamdjur) om det kontrasteras till markens djur (vilda djur). Men är kontrasten till kräldjur och andra smådjur (hebr. remes) avses alla större djur på land och då används översättningen "fyrfotadjur". Om behemah kontrasteras till flygande varelser och fisk är betydelsen alla djur på torra land – landdjur.
• Remes betyder något som "rör sig" "krälar" eller "kryper". Det kan specifikt beskriva djur som rör sig eller krälar nära marken. Det syftar då på kräldjur, groddjur, små däggdjur, spindlar med mera. Men ordet kan även fungera som en sammanfattning av alla djur – allt som rör sig. Remes hör ihop med verbet ramas som betyder "röra sig, slingra sig, kräla".]

Och Gud (Elohim) sa: "Låt jorden frambringa levande varelser enligt sitt slag:
    boskapsdjur (tamdjur – hebr. behemah)
    och kräldjur (smådjur – hebr. remes)
    och markens djur [vilda djur] enligt sitt slag."
Och det skedde så.

²⁵Ja, Gud (Elohim) gjorde (hebr. asah) markens djur [vilda djur] enligt sitt slag och boskapsdjuren [tamdjur] enligt sitt slag och allt som kryper (krälar, rör sig – hebr. remes) på marken enligt sitt slag.

Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)!

²⁶

Människan
Nu kommer berättelsens absoluta höjdpunkt: Människan ska skapas. Detta lyfts fram på flera sätt. Gud använder första person plural "låt oss" när han talar. Det förekommer endast här i skapelseberättelsen. Samma sätt för Gud att tala förekommer bara två gånger till i Moseböckerna, även då när något utöver det vanliga sker, se 1 Mos 3:22; 11:7. En naturlig tolkning är att Gud talar med de andra personerna i treenigheten: Sonen och Anden (alternativt till hela det himmelska hovet, inklusive änglarna).
    Till skillnad från alla djur skapas människan som Guds avbild. De två hebreiska orden tselem och demot används. Ordet avbild (hebr. tselem) kan avse fysiska avbildningar, t.ex. avgudabilder (4 Mos 33:52; Hes 7:20). Det avbilden representerade menade man var närvarande i avbilden, hans ande bodde där. Men "avbild" används också om den funktion farao hade som representant för solguden Ra på jorden. Att människan skapas till Guds avbild – till Guds likhet – kan man förstå som att människan skapas för att fungera som Guds representant på jorden. Det är människan som ska råda över resten av skapelsen. Människan är en avbild av Gud även genom att hon är en andlig varelse, som Guds Ande kan bo i (Joh 4:24). Att avbild kombineras med "till hans likhet" (hebr. demot) gör också att människan har en viss yttre likhet med Gud. Genomgående i Bibeln när någon ser Gud i en syn så beskrivs han som "människolik" (han sitter på en tron, bär en mantel, osv), alla olikheter till trots.

Och Gud (Elohim) sa: "Låt oss göra (hebr. asah) människan (hebr. adam) som vår avbild (hebr. tselem), till att vara oss lika (påminna om oss – hebr. demot).

[Människan – man och kvinna tillsammans – ska fungera som Guds representant på jorden.]

De ska råda (ha auktoritet, ansvara)
    över havets fiskar och
    över himmelens flygande varelser och
    över landdjuren (hebr. behemah).
Ja, över hela jorden och över alla rörliga varelser som rör sig på jorden [allt djurliv]."

²⁷Ja, Gud skapade människan som sin avbild, som Guds avbild skapade han henne.

Man och kvinna skapade han dem.

[Denna vers utgör höjdpunkten i Guds skapelseverk. Vackert strukturerad i två bekräftande kiasmer slår den fast att människan (hebr. adam) skapas som Guds (hebr. Elohim) avbild och att människan, Guds avbild, utgörs av mannen och kvinnan tillsammans. Detta är helt unikt bland alla kända skapelseberättelser. Även den trefaldiga repetitionen av skapa (hebr. bara) gör denna vers till berättelsens höjdpunkt. I den första kiasmen ramar Gud in att han skapade människan som sin avbild. I den andra kiasmen är istället verbet skapar centralt, och det som utgör människan ramar in meningen:

Gud skapade människan
    som sin avbild,
    som Guds avbild
skapade han henne.

    Man och kvinna
        skapade han
    dem.]

²⁸Och Gud (Elohim) välsignade dem. Ja, Gud (Elohim) sa till dem: "Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor] och råd (ha auktoritet)
    över havets fiskar och
    över himmelens flygande varelser och
    över allt levande som rör sig på jorden [torra land]."

²⁹Och Gud (Elohim) sa: "Se [lyssna; hebr. hinneh – ger betoning åt det som följer], jag ger er varje fröbärande växt på hela jorden och varje träd som har fröbärande frukt – åt er ska de bli som föda. ³⁰Ja, även för allt levande på jorden [alla landdjur] och för alla himmelens flygande varelser. Ja, för allt som rör sig på jorden som har livets anda i sig: varje grön växt är till föda."

Ja, så blev det.

³¹Och Gud (Elohim) betraktade allt som han hade gjort (hebr. asah) [undersökte allt noggrant]. Och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får betrakta skapelsen från Guds perspektiv]: Mycket gott (helt perfekt, färdigt, komplett och fullbordat)! [Detta är den enda dagen då något är mycket gott (hebr. tóv meód), jfr vers 10, 12, 18 och 21.]

Det blev kväll och det blev morgon – den sjätte dagen (hebr. jom ha-shishi).

[De första fem dagarna står i obestämd form: dag ett (vers 5), en andra dag (vers 8), en tredje dag (vers 13), en fjärde dag (vers 19), en femte dag (vers 23). Sedan bryts mönstret och bestämd artikel används: den sjätte dagen (vers 31) och den sjunde dagen (1 Mos 2:2, 3). Även på detta sätt sticker de två sista dagarna ut som speciella dagar.]

Den sjunde dagen – skapelsen fullbordad
¹[Nu avskiljs den sjunde dagen från de övriga dagarna som en speciell dag. Texten i vers 1-3 är väl strukturerad i hebreiskan. Totalt används 35 (7 x 5) ord på fem rader. Centralt finns tre rader med vardera sju ord, där den sjunde dagen (hebr. jom ha-shevii) förekommer i varje rad. Hela berättelsen avslutas på ett briljant sätt med tre centrala ord: skapa (hebr. bara), Gud (hebr. Elohim) och göra (hebr. asah; som inkluderar avdela, särskilja och färdigställa). Det är detta som Gud har gjort genom hela skapelseberättelsen och nu är allt klart.]

Nu var himlarna och jorden fullbordade (färdiga) med hela dess härskara [med allt som universum rymmer].

[Ordet härskara (hebr. tsava) beskriver en stor mängd. Ordet kan användas om stjärnor (5 Mos 4:19), änglar (1 Kung 22:19) och soldater i en armé (Dom 4:2). Eftersom inga änglar nämns i skapelsen (de antyds redan vara skapade, se Job 38:6-7) så avser ordet här allt skapat som fyller universum, från de minsta elementarpartiklar till de största av galaxer.]

²Ja, Gud (Elohim) var färdig den sjunde dagen
    med det arbete som han hade gjort (arbetat med; färdigställt – hebr. asah).

Ja, han upphörde (avstod – hebr. shavat) den sjunde dagen
    med allt arbete som han hade gjort (hebr. asah).

³Och Gud (Elohim) välsignade den sjunde dagen.

Ja, han helgade (avskilde) den, för på den hade han upphört (hebr. shavat) med allt arbete som Gud (Elohim) hade skapat (hebr. bara) för att färdigställa (för att göra – hebr. asah).

Sabbaten
Den första dagen i judiska kalendrar är söndag. Den kallas jom rishon (dag ett). Sedan fortsätter veckan med jom sheni (dag två), jom shlishi (dag tre), jom revii (dag fyra), jom chamishi (dag fem) och jom shishi (dag sex). Den sjunde dagen (lördagen) bryter mönstret och kallas inte jom shevii (dag sju), istället används bara ordet shabbat. Det är en dag då människans arbetande "ska upphöra". Sabbaten instiftas inte här, men när den nämns bland budorden refereras till de sex skapelsedagarna och att arbetet sedan upphörde den sjunde dagen, se 2 Mos 20:9-11. Sabbaten, och vad som räknas som arbete eller inte, var något som ofta diskuterades på Jesu tid, se Mark 2:27; Matt 12:10-12, och än idag bland rabbiner.

Himlarnas och jordens fortsatta historia (2:4-4:26)
⁴[Här inleds den andra övergripande litterära enheten i och med att toledot-formeln används första gången, se 1 Mos 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2 och bokens inledning. Denna nya enhet är litterärt starkt sammanlänkad till skapelseberättelsen på flera sätt:

• De tre huvudord som avslutar skapelseberättelsen – skapa (hebr. bara), Gud (Elohim) och färdigställa (hebr. asah) – återkommer direkt i den första meningen, men i varierad ordning (jfr 1 Mos 2:3 och 1 Mos 2:4).
• Den inledande meningen i bägge berättelserna har sju ord (jfr 1 Mos 1:1 och 1 Mos 2:4).
• Liksom i skapelseberättelsens första mening förekommer "himlar och jord", men nu varierat, skrivet i omvänd ordning och utan bestämd artikel.
• Bägge berättelserna inleds med samma allitteration (två ord som börjar på samma bokstav, i detta fall b): bereshit bara, respektive behibaram bejom.
• Ordet dag är ett centralt begrepp i skapelseberättelsen, det finns också i den första meningen som bejom som ordagrant är "den dag". I det här sammanhanget har bejom betydelsen "när" på svenska.
• Det enda ord som inte förekommer i skapelseberättelsen är Guds personnamn JHVH. Här i Edenberättelsen specificeras att den Gud som avses verkligen är JHVH och ingen annan.

Båda berättelsernas introduktioner har många likheter. Först finns ett konstaterande vad gäller tid "i begynnelsen" (1 Mos 1:1) och "vid skapandet av dem" (vers 4b), alltså under den pågående processen. Sedan beskrivs situationen i något negativa termer "men jorden var öde och tom" (1 Mos 1:2a) och "men ännu var inte all vegetation där och det hade inte regnat" (vers 5). Sist kommer en positiv avslutning "Guds Ande hovrade över vattnen" (1 Mos 1:2b) och "ett flöde steg upp från jorden och vattnade den" (vers 6).
    Denna första toledot-enhet består av två huvuddelar som har samma tema: Edenberättelsen (kap 2–3) och Historien om Kain och Abel (kap 4). Här ges bakgrunden till hur världen kan se ut som den gör i dag om Gud är både allsmäktig och god. Människan valde att inte följa Guds goda föreskrifter utan valde istället olydnadens väg med de följder som synden alltid får: skadade eller förstörda relationer till Gud, andra människor och naturen. Men i allt detta lyser Guds oförtjänta nåd igenom och löftet om en frälsare lyser starkt i mörkret.
    Edenberättelsen är ingen andra skapelseberättelse även om människans skapelse nu beskrivs mycket mera detaljerat än i den övergripande skapelseberättelsen. Att författaren återvänder i tid till något som föregår vad som redan beskrivits förekommer även i Noas söners fortsatta historia (1 Mos 10:1-11:9) som först beskriver hur mänskligheten spridits ut över jorden varefter det i 1 Mos 11 konstateras att alla människor fortfarande bodde i samma område. Genom berättelsen om Babels torn i kapitel 11 ges orsaken till den situationen som beskrivits i kapitel 10.]

Edenberättelsen

Introduktion

Detta är den fortsatta historien (berättelsen – hebr. toledot) om
    himlarna och jorden.
        Vid skapandet (hebr. bara) av dem
        – när Herren Gud (Jahveh Elohim) färdigställde (höll på att göra, insätta, organisera – hebr. asah)
    jord och himlar,
⁵men innan alla fältets växter (buskar; träd; vild vegetation – hebr. siach) ännu fanns på jorden. Ja, innan alla fältens gröna grönska [för föda till djur och människor] ännu hade sprungit upp, för Herren Gud (Jahveh Elohim) hade ännu inte låtit det regna över (ovanifrån och ner på – hebr. al) jorden, och det fanns ingen människa som kunde bruka marken (jordens mylla).

Det högsta nu levande trädet i Redwoodskogen är 115 meter högt.

⁶Men underjordiska vattenkällor höjde sig i marken (dimma steg upp från marken) och vattnade hela ytan (ansiktet) av marken (jordens mylla).

[Det första hebreiska ordet ed används bara här och i Job 36:27 där det är dimma/moln. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter med källa/flöde. Det nämns inte att det regnar på jorden förrän i 1 Mos 7:12. Klimatet var alltså annorlunda än nu på jorden, vilket kan förklara varför människorna levde längre och förekomsten av stora djur som dinosaurier. Kanske kan det liknas vid ett stort växthus. Den närmsta klimatzonen som har några av dessa karaktärsdrag i vår tid är Redwoodskogen i norra Kalifornien. De tusenåriga träden där är över 100 meter höga. Anledningen till det gynnsamma klimatet är den ihållande dimman från Stilla havet som kyler träden under sommaren och minskar avdunstningen.]

Mannen skapas
⁷Herren Gud (Jahveh Elohim) formade (designade, skulpterade – hebr. jatsar) människan (hebr. adam) av stoft (material) från jorden (hebr. adamah) och andades in livsande i hennes näsa, och människan blev en levande varelse (själ – hebr. nefesh).

[Det hebreiska ordet för människa, adam, är snarlikt ordet för jordens mylla, adamah. Människans kropp formades från redan skapat material och får också del av Guds livsande. Det hebreiska ordet nefesh, här översatt "levande varelse", beskriver helheten med betoning på det inre livet och människans själ. Samma hebreiska ord används även om djur, se 1 Mos 1:20, 21, 24, 30. Den hebreiska betydelsen av själ skiljer sig från den grekiska filosofiska tanken om en odödlig själ skild från kroppen, som beskrivs i Platons och Aristoteles antika skrifter.
    Guds skaparhand är synlig i skapelsen och människan. Jordens yta består till 70% av saltvatten. Samma proportioner återfinns hos människan. Ett nyfött barn består till 80% av vatten och en vuxen människa 60%, och det är också salt.
    Ordet för liv är chajim. Det är plural men böjs som singular, precis som orden för vatten, himmel och ansikte. Exakt varför dessa ord skrivs så är inte fastlagt. En teori är att det är ett sätt i hebreiskan att visa att allt som finns i ordet inte kan rymmas i singular. Vattnet kan vara stilla eller storma, varje solnedgång är unik och ansiktet är inte statiskt med bara en form. På samma sätt är det med livet, det har olika skiften och skeenden.]

⁸Herren Gud (Jahveh Elohim) planterade en trädgård (fruktträdgård) i Eden [betyder behaglig, lustfylld], åt öster, och där satte han människan som han hade format (designat, skulpterat).

Edens trädgård
⁹Herren Gud (Jahveh Elohim) lät alla slags träd, ljuvliga (tilltalande) att se på och goda (perfekt anpassade) som mat, växa upp ur marken, också livets träd [Upp 2:7; 22:2, 14, 19] mitt (centralt) i trädgården och kunskapens träd – gott och ont.

[Bland alla träd nämns speciellt två träd, kunskapens träd och livets träd. Ordet för kunskap kommer från verbet att veta, känna och ha en intim kunskap (hebr. jada). Substantivets betydelse är alltså att känna till eller kunna göra olika saker. Det används t.ex. för att uttrycka att Esau var en skicklig jägare: Han "kunde" jakt (1 Mos 25:27). Det mest troliga är inte heller att det handlar om att kunskap kan användas till både bra och dåliga saker. Gott och ont kan förstås som en merism, två ytterligheter som uttrycker en helhet. I så fall går det att förstå kunskapens träd – gott och ont i betydelsen att man ska kunna göra, klara av, vad som helst – allt. Det går också att förstå det som ett träd som innebär ett val. När kunskapens träd – gott och ont nämns är det första gången ordet "ont" förekommer. Människan står inför ett val, ska hon välja gott eller väljer hon ont? Kunskapens träd nämns bara här och i vers 17 där funktionen primärt verkar vara att ge Adam och Eva ett sätt att visa sin lydnad mot Gud.
    Livets träd däremot nämns här och 1 Mos 3:22, 24. I Ordspråksboken används det bildligt för något som ger liv (Ords 3:18; 11:30; 13:12; 15:4) medan referenserna i Uppenbarelseboken handlar om ett nyskapat Eden (Upp 2:7; 22:2, 14, 19). Mitt i behöver inte betyda exakt "mitten" rent fysiskt utan kan också ha betydelsen att det är något "centralt" i skapelsen.]

¹⁰Och en flod rinner från Eden [hela området där trädgården fanns hette också Eden] för att vattna trädgården och därifrån delas den och blir till fyra källflöden. [Man kan förstå det som att fyra floder förenas i området Eden och blir en enda flod när den rinner genom trädgården Eden.]

¹¹Den första heter Pishon [betyder: tillväxt],
    det är den som flyter runt (meandrar, slingar sig omkring – hebr. savav) hela landet Havila (hebr. Chavila), där det finns guld, ¹²och landets guld är gott (vackert, av hög kvalité). Där finns också bdelliumharts [antagligen en sorts vitaktig pärla] och onyxsten [ädelsten].

[Guld är den första metallen som nämns i Bibeln. Här även tillsammans med ordet för gott (hebr. tóv). Sedan skapelsen är guld det första som kallas gott, se 1 Mos 1:4, 10, 12, 18, 21, 25, 31. Genom alla tider har just guld ansetts vara den mest värdefulla metallen. I 4 Mos 11:7 jämförs färgen på mannat, som troligtvis var vitaktigt, med bdelliumharts.]

¹³Den andra floden heter Gichon [betyder: bryta, välla fram],
    det är den som flyter runt (meandrar) hela landet Kush. [Senare i GT syftar Kush på området i övre Nilen (nuvarande Etiopien/Sudan), här syftar det troligen på kassiternas land i Mesopotamien öster om Tigris.]

¹⁴Den tredje floden heter Chideqel [betyder: snabb; det grekiska namnet är "Tigris"],
    det är den som har sitt lopp öster om Assyrien (Ashor).

Den fjärde floden är Eufrat [betyder: fruktsam, flöda över, ge i överflöd].

¹⁵Herren Gud (Jahveh Elohim) tog mannen och placerade honom (satte honom på en permanent boningsplats) i Edens trädgård, för att bruka (arbeta) den och bevara (underhålla, skydda) den. ¹⁶Herren Gud (Jahveh Elohim) gav denna befallning [den första föreskriften] till mannen genom att säga:

"Av alla trädgårdens träd får du verkligen äta [infinitiv absolutus – med säkerhet äta], ¹⁷men kunskapens träd – gott och ont – får du inte äta av, för om (hebr. bejom) du äter av det kommer du sannerligen att dö [infinitiv absolutus – döden dö, med all säkerhet dö]."

[I vers 16 finns det positiva budet att äta från alla andra träd – som är en förutsättning för att "leva livet levande". I vers 17 finns undantaget. Gud tvingar ingen till gemenskap med honom, därför måste kunskapens träd (vers 9) finnas där så att människan kan göra ett aktivt val för eller emot livet, se även 5 Mos 30:15, 19. I hebreiskan dubbleras verben äta och dö. Ordagrant står det "att äta du ska äta" och "dö ska du dö". Konstruktionen förstärker att människan verkligen fritt får äta. Det går också att se det dubbla behovet av både andlig och fysisk mat, jfr Matt 6:11; Joh 4:32. Död har en andlig och en fysisk aspekt. Paulus skriver hur skapelsen är lagd under förgängelsen, se Rom 8:20. När Adam äter av kunskapens träd dör han en andlig död, som även får konsekvenser för hans fysiska kropp som blir dödlig.]

Mannen är ensam

¹⁸[Fram tills nu har allting varit gott eller mycket gott. För första gången är nu något "inte bra", och det är Adams brist på en kompanjon.]

Herren Gud (Jahveh Elohim) sa: "Det är inte gott [ändamålsenligt, optimalt, som sig bör] att mannen ska vara ensam, jag vill göra (hebr. asah) en hjälpare (hebr. ezer) anpassad för honom."

[Sista frasen (hebr. ezer kenegdo) beskriver en hjälpare vid hans sida. Hebr. ezer har innebörden att komma till någons hjälp och att assistera. Det behöver inte beskriva hierarki, Gud själv kallas Israels hjälpare i Hos 13:9, se även 5 Mos 33:7. Här beskrivs ett partnerskap mellan en man och en kvinna. Samma fras återkommer i vers 20.]

¹⁹Av jord formade (skulpterade, designade – hebr. jatsar) Herren Gud (Jahveh Elohim) alla fältets djur och alla himlens flygande varelser, och förde dem till mannen för att se vad han skulle ge dem för namn. [Hebr. kol som översätts "alla" kan också innebära en mängd eller många.] Det namn mannen gav varje levande varelse blev dess namn. ²⁰Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, alla himlens flygande varelser och alla [vilda] djur på fältet. Men för mannen hittades (fanns) ingen hjälpare anpassad för honom.

Kvinnan skapas
²¹Då lät Herren Gud (Jahveh Elohim) en tung sömn falla över mannen – och han sov. Och han tog en del från hans sida (hebr. echad tsela) och slöt till kött efter den.

[Ordet tsela betyder sida och används om sidan av en byggnad eller struktur (2 Mos 26:20; 27:7; 38:7; Hes 41:5, 6). Ofta är det något med plankor som är ihåligt. Enligt den grekiska filosofen Platon (428-348 f.Kr.), och även senare judisk tradition, sägs att människan skapades androgyn, och sedan delades upp i man och kvinna. Men det är inte vad denna vers lär. Det är även tydligt i 1 Mos 1:27 där det står: "Man och kvinna skapade han dem". Ordet sida här syftar på en ospecificerad del på mannens sida. Utifrån vers 23, där mannen säger "ben av mina ben" och "kött från mitt kött", är det inte så långsökt att det är ett revben, men då inte bara benet, utan också köttet runt som avses.]

²²Och Herren Gud (Jahveh Elohim) byggde upp (modellerade skickligt – hebr. banah) sidan som han tagit från mannen till en kvinna, och han förde henne till mannen.

[Fyra olika hebreiska ord används kring skapandet av människan: asah (1 Mos 1:26), bara (1 Mos 1:27), jatsar (1 Mos 2:7, 19) och banah här. Både man och kvinna är Guds avbild, se 1 Mos 1:27.] ²³Då sa mannen (hebr. ha-Adam):

"Äntligen (nästa steg, nu till sist) [någon anpassad för mig, se vers 20],
    hon (denna) är ben av mina ben och kött (kropp) från mitt kött (min kropp).
Hon (denna) ska kallas kvinna (hebr. ishah),
    för av man (hebr. ish) är hon (denna) tagen."

[För första gången beskrivs vad en människa säger i Bibeln, och det är ett utrop i glädje över gemenskapen mellan en man och en kvinna! Det hebreiska ordet för man/make beskriver med sin maskulina form en individ av mankön, medan ishah beskriver en individ av honkön, och då också kan avse en hustru. Själva ordet ish avser en individ.]

²⁴Därför ska en man lämna sin far och sin mor ["lösa upp" sitt känslomässiga (och även ekonomiska) beroende av dem] och hålla sig till (ansluta sig till, bli sammanförd med) sin hustru (kvinna), och de ska bli ett kött (hebr. basar echad) [en förenad kropp – en ny familjeenhet].

[Jesus citerar denna vers när han talar om Guds plan för äktenskapet, se Matt 19:4-5. Äktenskapet är av Gud ämnat för en man och en kvinna – från två olika familjer – för hela livet. Texten beskriver något som upplöses, förenas och får publikt erkännande. Att lämna (hebr. azab) och att hålla fast (hebr. dabaq) är termer som ofta används vid förbund, se 5 Mos 28:20; Hos 4:10. Äktenskapet är inte bara en privat angelägenhet utan en institution som också involverar omgivningen. Ceremonier, ringar och löften inför vittnen är viktiga beståndsdelar i ett bröllop.
    I denna kultur var det, liksom i de flesta andra genom historien, kvinnan som lämnade sin familj och rent fysiskt flyttade till mannens hus (ofta i anslutning till hans familj och hans släktingar). Denna bibeltext visar på Guds sätt att se på ansvarstagande. Mannen, som historiskt sett ofta haft fördelar och privilegier i samhället, uppmanas här därför att lämna det som varit bakom – hans fru ska bli hans närmaste släkting och de ska bilda en helt ny familj.]



Syndafallet – från oskyldigt oskylda till skamligt blottade
²⁵De var båda oskylda (oskyldiga, nakna – hebr. aróm), mannen och hans kvinna, och de skämdes (blygdes) inte inför varandra.
¹Men ormen var listig (hebr. arom) [1 Mos 2:25], mer än alla markens djur som Herren Gud (Jahveh Elohim) hade gjort (hebr. asah).

[Författaren leker med olika ord som låter nästan lika men betyder olika saker. Här är det oskyld (hebr. aróm) och listig (hebr. arom). Senare (vers 7) används ytterligare ett snarlikt ord för naken (hebr. eróm) men till skillnad från aróm, som innebär att vara oskyldigt oskyld, hör eróm ihop med skam, att vara blottad.]

Han sa till kvinnan: "Har Gud (Elohim) verkligen sagt att ni inte får äta av alla träden i trädgården?" [Det är uppenbart att det inte är en vanlig orm, utan en representant för den Onde, se Upp 20:2.]
     ²Kvinnan sa till ormen: "Vi får äta frukterna från träden i trädgården, ³men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud (Elohim) sagt: Ni ska inte äta av det, inte heller ska ni röra det, då dör ni."

[Gud hade sagt att de fick äta fritt av alla träd utom ett, se 1 Mos 2:16-17. Eva lägger till att de inte ens får röra trädet.]

⁴Då sa ormen till kvinnan: "Ni ska verkligen inte dö [infinitiv absolutus]. ⁵Nej (hebr. ki – ger emfas), Gud (Elohim) vet att om ni äter av den så kommer era ögon att öppnas och ni blir som Gud (Elohim) – som förstår [har kunskap om] gott och ont." [De kan göra allt, inklusive ta egna beslut om vad som är rätt och fel.]

[Ordagrant: "bli som Gud kunnande/vetande gott och ont". Man kan förstå "gott och ont" som en merism som uttrycker "allt" eller "vad som helst". Ormen hävdar att de ska bli kvitt sin mänskliga begränsning och kunna göra allt det som Gud kan, inklusive själva kunna besluta om vad som är gott och ont, utan att behöva bry sig om vad Gud säger.]

⁶När kvinnan såg att trädet [hade frukt som] var gott (väl lämpat för) att äta och det var behagligt (attraktivt, en lust) för ögonen, och att det var ett begärligt (önskvärt, lockande) träd eftersom man skulle få förstånd (insikt), tog hon av dess frukt och åt. Hon gav också till sin man [som var alldeles intill] och han åt också.

[I denna vers finns fyra verb: såg, tog, åt och gav. Synintrycken (såg ut att vara gott och den yttre attraktionen) tillsammans med de inre känslorna (löftet om att ge högre förstånd) ledde till ett ödesdigert beslut, se Jak 1:15; 1 Joh 2:16. Sökandet av vishet utan Gud har också att göra med stolthet, se Ords 11:2. Ordet för begärligt är samma som används i förbudet mot begär, se 2 Mos 20:17.]

⁷Då öppnades bådas ögon, och de förstod (insåg – hebr. jada) att de var nakna.

Syndens konsekvenser – och nåd

De band ihop (flätade, sydde) löv (grenar) från fikonträd som gördlar [för att täcka livet].

[Människans försök att i egen kraft täcka sin egen nakenhet räcker inte i längden, löven vissnar, så Gud ger dem kläder att bära, se vers 21.]

⁸De hörde Herren Gud (Jahveh Elohim) vandra (röra sig) i trädgården när det började bli kväll (vid kvällsbrisen). Mannen och hans kvinna gömde sig för Herren Guds (Jahveh Elohims) närvaro (ansikte) bland träden i trädgården.
     ⁹Herren Gud (Jahveh Elohim) kallade på Adam (människan) och sa till honom: "Var är du?" [Gud som är allvetande, vet mycket väl var människan gömmer sig. I denna berättelse blir det tydligt att Gud söker en relation och dialog med människan.]
     ¹⁰Han svarade: "Jag hörde din röst (vinden; hörde ljudet när du rörde dig) i trädgården, men jag blev rädd eftersom jag var naken, så jag gömde mig."
     ¹¹Då sa han: "Vem har berättat (upplyst er om) att ni är nakna? [Ordet naken har samma hebreiska rot som ordet för listig, se 1 Mos 3:1.] Åt ni från trädet som jag förbjöd er att äta från?" [1 Mos 2:16-17]
     ¹²Mannen svarade: "Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig [frukt] från trädet, och jag åt."
     ¹³Då sa Herren Gud (Jahveh Elohim) till kvinnan: "Vad är det du har gjort?"
    Kvinnan svarade: "Ormen lurade (bedrog, förledde) mig, och jag åt."

[Namnet Adam betyder människa och Eva betyder liv. Översätter man betydelsen av namnen blir Guds fråga i vers 9: "Människa, var är du?" och människornas sammanfattade svar i de följande verserna: "Livet bedrog mig".]

¹⁴Herren Gud (Jahveh Elohim) sa till ormen: "Eftersom du har gjort detta är du fördömd (ständigt förbannad) mer än alla boskapsdjur, och alla [vilda] djur på fältet. På din buk ska du kräla (gå), och du ska äta stoft [det som finns på marken] så länge du lever. ¹⁵Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma (säd, barn, släkte – hebr. zera) och hennes avkomma, han [Jesus] ska attackera (trampa, krossa) ditt huvud och du ska [ligga på lur och] attackera hans häl [orsaka Jesu lidande]."

[Innan Gud fortsätter med domen till Adam och Eva ger han hopp om att ondskan ska krossas. Att det står kvinnans säd, och inte mannens säd, antyder också Jesu jungfrufödsel. Denna vers brukar kallas protoevangelium. Detta är en sammansättning av två grekiska ord, protos som betyder "först" och evangelion som betyder "goda nyheter" eller "evangelium". Se även Upp 12:17 där det motsvarande grekiska ordet för det hebreiska zera används.]

¹⁶Han [Gud] sa till kvinnan: "Jag ska öka din (fysiska och emotionella) möda när du är havande, i smärta ska du föda dina barn. Och till din man är din åtrå (längtan; den du sträcker dig efter), men han ska råda över dig."

[Det hebreiska ordet för åtrå/längtan teshoqa används bara tre gånger i GT, se 1 Mos 4:7 och Höga v 7:10. Ordet betyder "att sträcka sig efter något", och kan ibland ha en sexuell innebörd, som i Höga visan, medan ordets mer generella och sensuella innebörd finns i 1 Mos 4:7.]

¹⁷Och till mannen sa han: "Därför att du lydde din kvinnas ord och åt av trädet, som jag hade befallt dig att inte äta av, därför är marken fördömd (förbannad) på grund av dig. I (fysisk och emotionell) möda ska du äta [av dess frukt] så länge du lever. ¹⁸Törne och tistel ska den producera åt dig, och du ska äta markens grödor (växter). ¹⁹Med svettig panna (efter hårt arbete) ska du äta ditt bröd tills du återvänder till jorden (hebr. adamah), för från den var du tagen. Du är stoft, och till stoft ska du åter gå."

²⁰Mannen kallade sin kvinna Eva (livgiverska – hebr. Chavah) [anspelar på hebreiska orden för liv och levande] för hon var mor till allt levande (hebr. chaj). ²¹Och Herren Gud (Jahveh Elohim) gjorde kläder (tunikor, heltäckande kläder) av skinn åt Adam och hans kvinna (hebr. ishah). Ja, han klädde dem. [1 Mos 3:7]

[Det är oklart exakt hur kläderna såg ut, men ordet "kläder" beskriver något som är heltäckande. Samma ord används nästa gång i 1 Mos 37:3 om Josefs speciella "fotsida dräkt" som han fick av sin far Jakob. Denna klädnad av skinn som Gud ger Adam och Eva, där ett djur blivit offrat, ger också en föraning om offertanken där djur kommer att täcka människors synd och skuld. Det pekar också fram mot Jesu offer som fullständigt täcker människans synd.]



Paret måste lämna Edens trädgård
²²Herren Gud (Jahveh Elohim) sa: "Betänk (hebr. hen), människan har blivit som en av oss, till att förstå [ha kunskap om] gott och ont [kan göra vad som helst]. Och nu: vad händer om hon kommer att sträcka ut sin hand och även ta från livets träd och äta och leva för evigt?"

[Man kan förstå "gott och ont" som en merism för "vad som helst" – allt, se vers 5. Människan har demonstrerat sin villighet att välja det onda. Hur skulle det bli om hon i detta tillstånd skulle äta av livets träd och leva för evigt – i synd och uppror?]

²³Så Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden från vilken hon var tagen. ²⁴När han drev ut människan, satte han keruberna [änglar] och det flammande svärdet [ett svärd som rörde sig från sida till sida] på den östra sidan om Edens trädgård för att vakta vägen (hebr. derech) till livets träd.

[Här är första gången ordet derech används. Det beskriver en fysisk väg/vandringsväg, men används även som en metafor om den personliga vägen genom livet, inklusive alla livsval och sätt vi gör saker på. Här "stänger" Gud vägen till livets träd. Det är intressant att Jesus kallar sig "vägen och sanningen och livet" (Joh 14:6). Han är den som öppnar upp vägen tillbaka till Gud. De första kristna kallades också "vägen", se Apg 9:2. Keruberna (här plural och i bestämd form) indikerar minst två stycken. Här är enda tillfället då de ska vakta något, se 2 Mos 25:20; Ps 80:2; Hes 1:5; 10:16; Upp 4:6-8.]

Tillbaka upp

---