På hebreiska kallas boken för Vajikra, som betyder "och han kallade", eftersom det är det första ordet i texten som beskriver hur Herren kallar på Mose, se vers 1. Tredje Moseboken kallas också Leviticus (latin för "leviternas") dvs. "prästboken". Här förmedlar Mose de instruktioner som Gud gav honom under den sista månaden vid berget Sinai för hur folket och prästerna skulle leva. Vid en första anblick kan denna bok vara den svåraste för en nutida läsare att relatera till, behövs det verkligen olika offer för att behaga Gud? Boken lägger dock en viktig grund för hur människan kan närma sig Gud. Inom judendomen börjar ett barns studier i Torah (vid 5-6 ålder) inte med Första Moseboken, utan just här i Tredje Moseboken. Anledningen som ges i textutläggningarna är att både barnen och offren är rena/oskyldiga, så låt de rena hantera det rena! Hebreerbrevet fungerar som ett kommentarverk till Tredje Moseboken och visar på hur Jesu blod vann en evig återlösning, se Heb 9:11-12.
    Det hebreiska grundverbet qara (som vajikra är uppbyggt av) har flera betydelser. Förutom att kalla på någon (vilket görs med namn), används det även om att bjuda in (som också brukar göras med namn) eller proklamera (som ofta brukar göras antingen i någons namn eller till en namngiven). Men utan undantag är det detta ord som används alla de gånger i Bibeln då någon ska namnges, just i betydelsen: "gav honom namnet" eller "han/hon ska heta".
    Det finns en bibelkod som löper genom inledningen av alla de fem Moseböckerna. Tar man första förekomsten av bokstaven tav och räknar 49 bokstäver, så är den 50:e bokstaven vav. Med ytterligare 49 bokstävers mellanrum följer resh och he. Mellan första och femte versen i Första Moseboken står alltså med 49 bokstävers mellanrum ordet Torah (תורה). Samma mönster finns även i Andra Moseboken. I inledningen på Fjärde och Femte Moseboken finns samma bokstäver, men i motsatt läsriktning (he–resh–vav–tav). Denna bibelkod finns dock inte i Tredje Moseboken. Istället finns ordet JHVH (יהוה) inkodat med 7 bokstävers mellanrum! De fem Moseböckerna formar alltså en kiasm där Torah pekar inåt mot Guds eget namn JHVH, till den bok som heter Vajikra och som från hebreiska även kan översättas "Han ska heta".

1 Mos – TORAH →
   2 Mos – TORAH →
       3 Mos – JHVH
   4 Mos – HAROT ←
5 Mos – HAROT ←

I den hebreiska Bibeln är inte Moseböckerna uppdelade i fem olika böcker utan utgör en bokrulle. Däremot har man gjort motsvarande indelning med böcker, kapitel och verser i bokrullen för att det ska vara lättare att hitta olika avsnitt. Moseböckerna heter på hebreiska Torah som betyder undervisning eller instruktion. Torah pekar alltså mot centrum, Tredje Moseboken, där Guds eget namn finns kodat i var sjunde bokstav i den första versen.
    Att avståndet för att bilda ordet Torah är just 49 bokstäver är ingen slump. Talet 49 är 7 gånger 7 och siffran 7 betyder fullbordan – att göra färdigt. Var 7:e dag är en sabbat, vart 7:e år är ett sabbatsår och när man har firat 7 sabbatsår, alltså 49 år, är det jubelår. Jubelåret handlar om att allt återställs, all egendom återgår till sin rättmätige ägare, alla skulder blir avskrivna och alla slavar blir fria. Guds ursprungliga skaparordning blir återupprättad!
    Detta är bara möjligt genom att en återlösare frivilligt åtar sig uppdraget att betala det fulla priset för återlösningen. Den som väljer att bli en goel (återlösare) kan inte välja att återlösa delvis. Antingen allt eller inget. Tredje Moseboken beskriver priset och förutsättningarna i detalj. Gud själv är vår Återlösare.

Struktur:
Boken är skriven som en kiasm. Här finns en rörelse in mot det allra heligaste där kulmen utgörs av försoningen.

A Heliga ritualer (1-7)
  B Ett heligt prästerskap (8-10)
     C Ett heligt folk (11-15)
      D Försoningsdagen (16)
    C´ Ett heligt folk (17-20)
  B´ Ett heligt prästerskap (21-22)
A´ Heliga ritualer (22-25)
Avslutning (26-27)

Skrivet: Omkring år 1445 f.Kr.

Berör tidsperioden: 1445 f.Kr., se 2 Mos 40:1; 4 Mos 1:1

Författare: Det är troligt att Mose har sammanställt stora delar av boken. Att Mose skrev ner åtminstone ­delar av de episoder som skedde ­under hans livstid bekräftas av Jesus i Joh 5:46.

¹Och Herren (Jahveh) kallade på Mose och talade till honom från mötestältet (hebr. óhel móed). Han sa: ²Tala till Israels söner och säg till dem: Om någon bland er vill föra fram ett offer till Herren (Jahveh) ska han föra fram sitt offer från sin hjord, från nötboskapen eller småboskapen (får och getter), och presentera det som ett offer.

[Frasen "föra fram" är hebr. korban som betyder att man offrar ett blodsoffer, till skillnad från mincha (1 Mos 4:3; 3 Mos 2:1) där man offrar något utan att blod utgjuts, till exempel säd eller vin. Det önskade resultatet av dessa blodsoffer är att de tas emot välbehagligt av Herren (Jahveh). Ordet för "nåd" här (i vers 3) är ratson som beskriver något som man skulle kunna beskriva som "villkorad nåd". Villkoret för nåden är att offret måste vara felfritt. Då tas det emot och då ges nåd. Jesus var det felfria lammet, se 1 Pet 1:19 och 2 Mos 12:5. Se även 5 Mos 33:16; Jes 60:1; Ps 5:13.]

Hjord
³Om hans offer är ett brännoffer från hjorden, ska han offra ett felfritt djur av hankön. Han ska offra det vid ingången till församlingens mötestält (hebr. óhel móed) till nåd (till behag, villkorad nåd – hebr. ratson) inför Herrens (Jahvehs) ansikte. ⁴Och han ska lägga sin hand på brännoffrets huvud och det ska ge nåd (villkorad nåd – hebr. ratson) och ge försoning för (täcka över – hebr. kapar) honom. ⁵Och han ska döda oxen inför Herrens (Jahvehs) ansikte och Arons söner, prästerna, ska ta blodet och stänka det runtomkring över altaret som är vid ingången till församlingens mötestält. ⁶Och han ska flå brännoffret och dela det i sina bitar. ⁷Och Arons söner, prästen [singular – översteprästen], ska lägga eld på altaret och lägga i ordning ved på elden. [Elden skulle brinna kontinuerligt och aldrig släckas, se 3 Mos 6:13. Det kan vara anledningen till att det står präst (hebr. kohen) i singular här, medan plural kohanim i vers 5 och 8.] ⁸och Arons söner, prästerna, ska lägga delarna, huvudet och det feta, i ordning på veden som ligger på elden som är på altaret. ⁹Men inälvorna och benen ska han tvätta i vatten, och prästen ska bränna allt på altaret till ett brännoffer (hebr. olah), ett eldsoffer (hebr. isheh) till en söt doft till Herren (Jahveh).

Småboskap
¹⁰Och om hans offer är från småboskapen, från fåren eller från getterna som ett brännoffer, ska han föra fram ett felfritt djur av hankön. ¹¹Och han ska döda det på den norra sidan av altaret inför Herrens (Jahvehs) ansikte och Arons söner, prästen, ska stänka dess blod runtomkring över altaret. ¹²Och han ska dela det i sina bitar med sitt huvud och sitt fett och prästen ska lägga dem i ordning på veden som ligger på elden som är på altaret. ¹³Men han ska tvätta inälvorna och benen i vatten, och prästen ska ta allt och bränna det på altaret. Det är ett brännoffer, ett eldsoffer till en söt doft till Herren (Jahveh).

Fåglar
¹⁴Och om brännoffret till hans offer till Herren (Jahveh) är från fågel, ska han föra fram sitt offer av duvor eller av unga turturduvor. ¹⁵Och prästen ska föra den till altaret och vrida av dess huvud och bränna den på altaret, och dess blod ska hällas ut vid sidan av altaret. ¹⁶Och han ska ta av skinnet med dess fjädrar och kasta det bredvid altaret på östra sidan på platsen för askan. ¹⁷Och han ska klyva den med dess vingar men inte dela den helt, och prästen ska bränna den på altaret, på veden som ligger på elden, som ett brännoffer, ett eldsoffer till en söt doft till Herren (Jahveh).

Tillbaka upp

---

Matt 1:1-2:12

MATTEUSEVANGELIET

Matteus är det första evangeliet och en fin länk mellan Gamla och Nya testamentet. Det grekiska ordet för förbund är diatheke. Ordet i sin verbform betyder "att placera mellan två". Det beskriver ett förbund och avtal mellan två parter. Ordet kan också översättas med testamente. Det är därför Bibelns delar kallas testamenten. Matteusevangeliet är skrivet till judiska läsare för att visa att Jesus verkligen är den utlovade Messias. Evangeliet har därför många referenser till Gamla testamentet och börjar med en släkttavla som utgår från det judiska folkets stamfader Abraham. Matteus berättar om Jesu födelse utifrån Josefs perspektiv, medan Lukas har mer detaljer kring Marias upplevelser. Matteusevangeliet innehåller fem längre tal av Jesus som alla avslutas med satsen "När Jesus hade avslutat detta tal", se Matt 7:28; 11:1; 13:53; 19:1; 26:1. De fem talen är:

1. Bergspredikan, kap 5-7.
2. Talet till de tolv som ska sändas ut, kap 10.
3. Talet i liknelser, kap 13.
4. Talet till församlingen, kap 18.
5. Talet om sista tiden, kap 24-25.

Genre: Evangelium.

Skrivet: Omkring år 50-60 e.Kr. En första hebreisk/arameisk version kan ha skrivits ner redan på 30-talet e.Kr.

Författare: Lärjungen Matteus. Han arbetade som tullindrivare för den romerska staten när Jesus kallade honom, se Matt 9:9; 10:3.

Jesu släkttavla

Fem kvinnor omnämns i Jesu släkttavla

¹Detta är boken (skriften, berättelsen – gr. biblos) om släkttavlan (genealogin – gr. genesis) för Jesus den Smorde (Messias, Kristus),
    ättling (son, släkt) till David,
    ättling (son, släkt) till Abraham.

[Matteus använder samma grekiska fras som den grekiska översättningen av Moseböckerna gör för det hebreiska ordet toledot. Detta ord används för att markera ett nytt stycke och en "fortsatt historia" i Första Moseboken, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10 osv. Ordet kopplar tydligt ihop detta evangelium med Guds stora frälsningsplan genom hela Bibeln. I den första versen summeras hur Jesus uppfyller hela Gamla testamentets förväntan på den Messias som skulle komma från kung Davids ätt. Släkttavlan utgår från Abraham, israeliternas fader, genom vilken alla folk på jorden ska välsignas.
    I den judiska kulturen står kvinnor högt. Det fanns kvinnliga domare och två böcker är uppkallade efter kvinnor. I släkttavlor är det dock ovanligt att deras namn står med, se 1 Mos 5; 11:10-32. Det är anmärkningsvärt att Matteus väljer att lyfta fram just följande fem kvinnor:

• Tamar som förklädde sig till prostituerad och fick barn med sin svärfar Juda, se vers 3.
• Rahab som gått till historien som "skökan Rahab", se vers 5.
• Rut som förlorade sin man i unga år, se vers 5.
• Batseba som blev lurad in i en otrohetsaffär med David, se vers 6.
• Maria som fick utstå lidande och förtal eftersom få trodde på jungfrufödseln, se vers 16.

Talet fem står för nåd. Vilken nåd att det i Jesu mänskliga gener fanns människor som råkat ut för de värsta situationer man kan tänka sig.]

1. Abraham till David
²[Första delen har fjorton led mellan Abraham och David. Trettio namn nämns, inklusive upprepningar och Serach, se vers 3, som inte ingår i släktträdet. Av dessa är 27 män och tre kvinnor.]

Abraham födde Isak,
    Isak födde Jakob,
    Jakob födde Juda och hans bröder,
     ³Juda födde Peres och Serach, vilkas mor var Tamar [sonhustru till Juda inblandad i en komplicerad relationshistoria, se 1 Mos 38],
    Peres födde Hesron,
    Hesron födde Ram,
     ⁴Ram födde Amminadav,

Amminadav födde Nachshon,
    Nachshon födde Salmon,
     ⁵Salmon födde Boas, vars mor var Rahab (gr. Rachav) [en hedning som tog emot de israeliska spejarna i Jeriko, se Jos 2],
    Boas födde Oved, vars mor var Rut [moabitiskan som följde med sin svärmor Noomi tillbaka till Juda, se Rut 1-4],
    Oved födde Jishaj (Isai),
     ⁶Jishaj födde David, konungen. [Både "David" och "konung" är i bestämd form i grekiskan vilket ger en extra betoning. Ordagrant: "Daviden, konungen".]

2. David till fångenskapen
[Andra delen har fjorton led mellan Salomo och Jojakin, David nämns igen men räknas inte som ett led. Trettio namn nämns, inklusive upprepningen av David och Batsebas man Uria som inte ingår i släktträdet. Av dessa är 29 män och en kvinna.]

David födde Salomo, vars mor [Batseba; hebr. Batsheva] var Urias hustru [som David stal från honom, se 2 Sam 11],
     ⁷Salomo födde Rehabeam (Rechavam),
    Rehabeam födde Avia (Avijam),
    Avia födde Asa,
     ⁸Asa födde Joshafat,
    Joshafat födde Joram,
    Joram födde Ussia [här hoppar Matteus över tre led – Ahazia, Joash och Amazia, se 2 Kung 8:25; 12:1; 14:1],
     ⁹Ussia födde Jotam,

Jotam födde Achas,
    Achas födde Hiskia,
     ¹⁰Hiskia födde Manasse,
    Manasse födde Amon,
    Amon födde Josia,
     ¹¹Josia födde Jojakin och hans bröder [här hoppas Johoiakim över, se 2 Kung 23:34],

vid den tid då folket fördes bort till Babylon [2 Kung 24:14; 1 Krön 3:15-16].

3. Från fångenskapen till Jesus
¹²[Tredje delen har fjorton led från Jojakin till Jesus. Jojakin räknas till både denna och föregående uppräkning. Tjugosju namn nämns, inklusive upprepningen av Jojakin. Av dessa är 26 män och en kvinna.]

Efter exilen i Babylon:

Jojakin födde Shealtiel,
    Shealtiel födde Serubbabel,
     ¹³Serubbabel födde Avihud,
    Avihud födde Eljakim,
    Eljakim födde Asor,
     ¹⁴Asor födde Sadok,
    Sadok födde Akim,

Akim födde Elihud,
     ¹⁵Elihud födde Elasar,
    Elasar födde Mattan,
    Mattan födde Jakob,
     ¹⁶Jakob födde Josef, Marias [Mirjams] man;
    genom henne föddes Jesus som kallas den Smorde (Messias, Kristus).

[I grekiskan är Josef i bestämd form för att ge betoning. Maria är den grekiska formen av det arameiska namnet Mariam (från hebreiskans Mirjam). Här finns en fin koppling till det första förbundet och Mose som fick undervisningen och budorden av Gud. Den kvinna som utväljs att föda Messias, som fullkomnar Torah, heter Mirjam – samma namn som Moses syster! Det var hon som vakade över att Mose blev räddad till livet, se 2 Mos 2:4-10.]

¹⁷Antalet släktled är alltså:
    från Abraham till David fjorton led,
    från David till fångenskapen i Babylon fjorton led och
    från fångenskapen i Babylon till den Smorde (Messias, Kristus) fjorton led.

[Den hebreiska kulturen som Matteus riktar sig till är förtjust i siffror och språklig symmetri. Att just talet fjorton har valts kan bero på att det är två gånger talet sju som står för fullhet. Fjorton är också det hebreiska numeriska värdet på Davids namn, se även Ps 27.

I jämförelse med Lukas släkttavla, se Luk 3:23-37, finns skillnader. Matteus hoppar ibland över några led för att få en litterär symmetri med tre grupper med fjorton generationer i varje grupp. Det grekiska ordet gennao, som översatts "födde", kan också betyda "förfader" och behöver inte betyda att sonen är i direkt nedstigande led. Andra skillnader är att Matteus startar med judarnas förfader Abraham och verkar relatera till Josefs släktskap med David. Lukas däremot går via Maria hela vägen tillbaka till Adam och Eva, för att betona att han är hela mänsklighetens Frälsare. I nästa kapitel nämns Josef vid namn, medan Maria refereras till som barnets mor.
    Kristus är en transkribering av en grekisk översättning av det hebreiska Mashiach som betyder "den Smorde". I de profetiska böckerna väntade man på Herrens Smorde som skulle rädda Israels folk. Matteus vill visa att Jesus är denne smorde kung som har kommit!]

Jesu födelse
¹⁸Med Jesu den Smordes (Messias, Kristi) födelse gick det till så [här]: När hans mor Maria var (hade blivit) trolovad med Josef [dvs. då de äktenskapliga löftena redan avgetts], visade det sig – innan de kommit tillsammans [som man och hustru] – att hon (ordagrant: livmodern) var havande genom (utifrån/utav) helig Ande [den helige Ande]. ¹⁹Men då Josef, hennes [blivande] man, var rättfärdig och inte ville utsätta henne för vanära (att bli offentligt förevisad) [och till allmänt åtlöje], beslöt han sig för att i hemlighet [att privat och i stillhet] skilja sig från henne (lösa henne; sätta henne helt fri). [Den judiska trolovningen var så bindande att det krävdes ett skilsmässobrev för att bryta den, se Matt 19:7.] ²⁰Men medan han funderade (resonerade fram och tillbaka) över allt (dessa saker), se, då visade sig en Herrens ängel (budbärare – gr. aggelos) för honom i en dröm och sa: "Josef, Davids son, var inte [du behöver inte vara] rädd att ta till dig Maria [Mirjam], din hustru, för det som har blivit till (frambringats, alstrats – gr. gennao) i henne är från (har sitt ursprung i) den helige Ande. ²¹Och hon ska föda (frambringa; föda fram – gr. tikto) en son, och du ska ge honom namnet Jesus, för han ska frälsa (rädda, befria) sitt folk från deras synder."

[Genom trolovningen hade äktenskapet redan formellt ingåtts. Ängeln uppmanar Josef att inte tveka att fullborda äktenskapet framöver. Namnet Jesus härstammar från namnet Josua, som på hebreiska är sammansatt av JHVH (Guds namn som troligtvis kan uttalas Jahveh) och Hosea, som betyder "en som frälser". Jesus betyder bokstavligen: "JHVH är frälsning", "JHVHs frälsning" eller "JHVH räddar/frälser".]

²²Allt detta hände (har skett) för att det skulle uppfyllas som var talat av Herren genom profeten [Jesaja] som sa:

²³"Se, jungfrun [den unga, ogifta kvinnan – som ännu inte varit med någon man; gr. parthenos]
    ska bli havande (ordagrant: 'bära/ha i livmoder') och föda (gr. tikto) en son,
    och de ska ge honom namnet Emmanuel." [Jes 7:14]

Vilket översatt [utifrån hebreiskans immanu el, se Jes 8:10] blir: "Gud med oss" [Matt 28:20].

[Ordagrant är sista frasen: meth hemon ho Theos – Med oss Guden. Den som är Gud finns härefter hos oss. Grekiskans preposition meth indikerar även en förändring som sker som ett resultat av något. Matteus citerar från den grekiska översättningen Septuaginta där det hebreiska ordet för ung kvinna (hebr. almah) är översatt med parthenos som betyder en jungfru som inte varit med någon man.
    Sammanhanget i Jesaja handlar om ett barn som skulle födas under kung Achas styre (735-715 f.Kr.) och innan pojken blivit mer än 2-3 år gammal skulle fienderna ha besegrats av Assyrien, se Jes 7:12, 16. I den hebreiska tankevärlden har profetior flera uppfyllelser. Inom judendomen tolkades denna profetia tidigt att den handlade om en framtida Messias.]

²⁴När Josef vaknade upp ur sin sömn gjorde han som Herrens ängel (budbärare) hade befallt honom och tog sin hustru till sig, ²⁵men rörde (ordagrant: kände) henne inte [de hade inte äktenskapligt samliv], förrän hon hade fött (gr. tikto) en son. Och han gav honom namnet Jesus.

Visa män från öst

Något slags fenomen inträffar på stjärnhimlen omkring Jesu födelse. Detta gör att stjärntydare från öst beger sig till Judéen. Stjärnan verkar försvinna för att på nytt visa sig sedan de kommit fram till Jerusalem, se Matt 2:9.

¹[Vår västerländska tideräkning utvecklades av munken Dionysius Exiguus i Rom år 525 e.Kr., innan dess hade man räknat tiden utifrån större händelser eller olika regenter. Det visade sig dock att han misstog sig med några år vad gäller Anno Domini som betyder "Herrens år" på latin. I dag menar de flesta forskare att Jesu födelse inträffade någon gång mellan 8 och 4 f.Kr.]

Nu när Jesus var född i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid [han regerade 37-4 f.Kr.], kom visa män (astronomer – gr. magos) från öst (länderna där solen går upp) till Jerusalem. ²De sa: "Var är den judiske kungen som har fötts? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe (hylla, vörda) honom."

[Bibeln nämner inte hur många de vise männen var. Enligt den tidiga kyrkans tradition var de tolv förnäma män, kanske judiska ättlingar till Daniel som blev ledare över "alla visa" i Babylon, se Dan 2:48. De har också med sig tjänare och lastdjur så det är en hel karavan som anländer till Jerusalem.

Det har nu gått en tid sedan Jesu födelse och familjen bor i ett hus, antagligen i Betlehem, se vers 11 som refererar till "huset". De har också varit i templet, se Luk 2:22-38. Enligt 3 Mos 12:2-4 skulle detta ske fyrtio dagar efter födseln. Om de vise männen färdats från Babylon var det en sträcka på ca hundra mil, men det kan ha varit det dubbla om de kom genom öknen från Persiska viken, vilket tog ca två till fyra månader. Jesus är åtminstone några månader gammal, antagligen omkring ett år när de kommer till honom. Detta kanske kan förklara varför Herodes lägger på ett extra år till den beräknade åldern och för att vara helt säker på att röja Jesus ur vägen dödar alla barn under två års ålder. Det är värt att notera att de vise männen inte frågade efter den nyfödde prinsen, vilket ju hade varit det naturliga om det fötts ett barn hos kung Herodes. De frågar efter kungen som har fötts. Ända från början var Jesus kung!]

³När kung Herodes hörde detta blev han upprörd (oroad, förskräckt) och hela Jerusalem med honom. ⁴När han samlat alla översteprästerna och de skriftlärda bland folket, frågade han dem var den Smorde [kungen] (Messias, Kristus) skulle födas. ⁵De svarade: "I Betlehem i Judeen, för så här talade [skrev] profeten [Mika 5:2]:

⁶'Du Betlehem, i Juda land,
    du är på inget sätt den minsta bland härskare i Juda,
för från dig ska det komma en härskare (ledare)
    som ska vara en herde för mitt folk Israel.' "

Redan 3500 f.Kr. började sumererna i Mesopotamien observera stjärnorna. Omkring 1200 f.Kr. hade babylonierna vidareutvecklat konsten och tagit fram en stjärnkatalog. På bilden är en av de fem lertavlor från Babylon med inskriptioner i kilskrift som förutsäger Jupiters bana med avancerade matematiska modeller. Dessa hittades på 1800-talet och dateras vara tillverkade 350-50 f.Kr.

⁷Herodes kallade sedan i hemlighet till sig de vise männen för att ta reda på exakt hur länge stjärnan hade visat sig. ⁸Sedan skickade han dem till Betlehem och sa: "Gå och sök noga efter (forska i detalj kring det som rör) barnet, och när ni [kan ha] funnit honom, meddela [då] mig så att jag också kan komma och tillbe [rapportera det till mig på ett sådant sätt att även jag – när jag kommit dit – skulle vilja hylla] honom."
     ⁹Efter att ha lyssnat på kungen begav de sig i väg. Stjärnan som de sett gå upp (i öst) visade sig på nytt och den gick före dem, tills den stannade över den plats där barnet var. ¹⁰När de såg stjärnan uppfylldes de av mycket (sprudlande, översvallande) stor glädje.

[Fenomenet var inte uppenbart för gemene man, se vers 3-4. Inte heller hade stjärnan varit synlig hela tiden under den tidsperiod på omkring 2 år som omtalas, se vers 9 och 16.
    Ett märkligt himlafenomen ägde rum år 7 f.Kr. De två största himlakropparna, Jupiter och Saturnus, passerade väldigt nära varandra – inte bara en gång, utan tre gånger samma år (29/5, 29/11 och 6/12). En lertavla som hittats 5 mil norr om Babylon hänvisar till detta trippelfenomen, som alltså var känt för babyloniska astronomer redan på 300-talet f.Kr. Planeterna möts i stjärnbilden Fiskarna – ett tecken som var förknippat med just Judeen. För stjärntydarna måste detta ha signalerat att något stort var på gång – att en kung skulle födas. Även under medeltiden pekade flera judiska rabbiner på detta tecken för Messias födelse. Denna stora konjunktion som senast var möjlig att beskåda år 2020 och dessförinnan 1226, 431 och 372 e.Kr., uppträder nästa gång år 2080.
    Kinesiska källor beskriver att man observerat en komet med framträdande svans år 12, 5 och 4 f.Kr. Den judiske historikern Josefus berättar att en komet – numera känd som Halleys komet – under flera dagar år 12 f.Kr. stod stilla över staden Rom i samband med Markus Agrippas död. En kometsvans kan just tyckas peka mot en speciell plats på jorden. Det finns även asiatiska astronomiska observationer av ett starkt och stillastående sken (en supernova) mellan 10/3 och 7/4 år 5 f.Kr.
    Även om det skulle finnas en naturlig förklaring till stjärnan som ledde fram till platsen där Jesus föddes, så går det inte att bortse ifrån att allt detta var speciellt koordinerat av Gud själv – han som utstrålar ljus och härlighet, och precis som han ledde Israels folk fram och stannade över vissa platser, se 2 Mos 13:22; Hes 10:18, så visar han nu vägen fram till sin älskade Son.]

¹¹När de [vise männen] kom in i huset såg (fann) de barnet (ett barn i koltåldern – gr. paidion) [antagligen omkring ett år, alltså inte längre ett spädbarn – gr. brephos, se Luk 2:12] med Maria [Mirjam], hans mor, och de bugade sig (föll ner på knä i ödmjukhet) och tillbad (hyllade) honom. När de öppnat sina skattkistor bar de fram (offrade de) gåvor till honom [Jes 60:6]:

guld [2 Mos 25:17; 1 Kung 10:18 – talar profetiskt om Jesu kunglighet] och
rökelse [står för väldoft i ett offer – talar profetiskt om Jesu syndfria liv] och
myrra [användes vid balsamering – talar profetiskt om hans död].

¹²Efter att ha blivit gudomligt instruerade i en dröm att inte gå tillbaka till Herodes, tog de en annan väg hem till sitt land. [Verbformen antyder att de vise männen hade sökt Guds ledning och att de fick svar i en dröm.]

Tillbaka upp