Bokens hebreiska namn är Bereshit (i begynnelsen). Detta sätt att namnge böcker från det första eller något av de första orden var vanligt under antiken. På grekiska kallas boken Genesis, från det grekiska ordet med samma betydelse.
    De första elva kapitlen kallas ofta urhistorien. Här beskrivs skapelsen och mänsklighetens tidiga historia. Här ges grundläggande svar på frågorna om vår existens. Det är Gud som har skapat universum, gjort jorden livsvänlig, fyllt den med liv och till sist skapat människan som sin avbild – för att ta hand om och ansvara över skapelsen. Allt var gott tills synden kom in i världen. Samtidigt finns Guds frälsningsplan som en röd tråd genom hela boken, en frälsare som ska besegra ondskan utlovas redan i 1 Mos 3:15. Berättelsen fortsätter att beskriva hur människorna växer både i antal och i ondska. Urhistorien kulminerar i den dramatiska flodberättelsen varefter mänskligheten på nytt börjar sprida sig ut över jorden. Efter urhistorien flyttar fokus till hur Gud väljer ut en man och hans hustru, Abraham och Sarah, som ska bli det speciella folk som Gud använder för att kunna välsigna hela mänskligheten. Vi får följa dramatiken hur folket växer fram i tre stora litterära enheter som fokuserar på Abraham, Isak och Jakob. I Jakobs fortsatta historia finns även den oförglömliga berättelsen om Josef.

Toledot-formeln
Det hebreiska ordet toledot härstammar från ordet för att "att föda fram" eller "ge upphov till" (hebr. jalad). Ordet toledot används som en markör för en ny enhet. I Första Moseboken förekommer toledot-formeln elva gånger (1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2). Kärnbibeln översätter toledot med frasen "fortsatta historia". Det som följer efter toledot-formeln kan vara en släkttavla eller en berättelse, men ofta inkluderas en kombination av dessa två. Gemensamt är att den vars namn toledoten bär existerar när toledoten inleds. Berättelsen eller släktlistan startar utgående från honom. Ibland, som i Noas toledot (1 Mos 6:9-9:29), är Noa i huvudrollen hela toledoten, medan det är vanligt att den som gett namn åt toledoten dör redan i inledningen varefter handlingen fokuserar på någon han gett upphov till, hans son. Så är det till exempel i Terachs toledot (1 Mos 11:27-25:11) där Terach är död fem verser in i toledoten medan resten av den långa toledoten utgörs av berättelserna om hans son Abraham.

I regel bär toledoten en människas namn, men den första toledoten heter "himmelens och jordens toledot" (1 Mos 2:4-4:26). Himmel och jord existerar, men människan är inte skapad, därifrån går handlingen vidare. Den andra toledoten heter "adams toledot" på hebreiska (1 Mos 5:1-6:8), och det kan tolkas endera som personen Adams toledot eller "människans" toledot, Adam betyder människa på hebreiska. Den toledoten inleds med att människan är skapad och går vidare ända till att flodberättelsen ska börja.

De olika toledot-enheterna är sammanlänkade, så att början av en ny enhet länkar ihop den med slutet av den föregående enheten. Är man omedveten om detta kan det ses som att texten är onödigt upprepande i "skarven" mellan toledot-enheterna, när den istället är litterärt skickligt sammanlänkad.

Utifrån användningen av toledot-formeln kan Första Moseboken delas in i tolv övergripande litterära enheter.

1. Skapelseberättelsen (1 Mos 1:1-2:3)
2. Himlarnas och jordens fortsatta historia (1 Mos 2:4-4:26)
3. Människans (Adams) fortsatta historia (1 Mos 5:1-6:8)
4. Noas fortsatta historia (1 Mos 6:9-9:29)
5. Noas söners fortsatta historia (1 Mos 10:1-11:9)
6. Shems fortsatta historia (1 Mos 11:10-26)
7. Terachs fortsatta historia (1 Mos 11:27-25:11)
8. Ismaels fortsatta historia (1 Mos 25:12-25:18)
9. Isaks fortsatta historia (1 Mos 25:19-35:29)
10. Esaus fortsatta historia, i Kanaan (1 Mos 36:1-8)
11. Esaus fortsatta historia, som stamfar till edomiterna (1 Mos 36:9-37:1)
12. Jakobs fortsatta historia (1 Mos 37:2-50:26)

Det ska noteras att det finns ännu en toledot-formel i 4 Mos 3:1: Arons och Moses toledot – från tiden som följer när Gud talat med Mose på Sinai berg. Denna sista toledot omfattar resten av Moseböckerna (från 4 Mos 3:1 och hela Femte Moseboken) och avslutas med att Mose dör. Det innebär alltså att de fem Moseböckerna tillsammans består av 12 övergripande litterära enheter som föregås av skapelseberättelsen, berättelsen om alltings början. Räknar man med den sista innebär det att Jakobs fortsatta historia skulle fortsätta från 1 Mos 37:2 ända till 4 Mos 2:34. I så fall avslutas enheten med Israels första folkräkning, och hur de skulle slå läger enligt sina stammar. En perfekt avslutning på Jakobs (Israels) fortsatta historia.

Verkligheten harmonierar med Bibelns berättelse
Skapelseberättelsen svarar på frågan om vem som satte igång vårt finjusterade universum med dess materia, tid och energi. Den svarar också på frågan om varifrån den vishet kommer, som klarade av att programmera den programkod som utgörs av DNA och som finns i allt liv.
    Allt beskrivs i rätt ordning. Efter att förhållandena på jorden gjorts sådana att den kan upprätthålla liv, blir först växtlivet till, därefter skapas djurlivet i hav och luft, följt av livet på land och allra sist skapas människan. Livet skapas som olika huvudgrupper eller slag av djur. Utifrån dessa sker sedan en naturlig utveckling eller specialisering som innebär att t.ex. vargen, hunden och räven har kunnat utvecklas till enskilda arter under tidens gång. I de fallen är det endast storlek eller färg på redan existerande organ som förändras av naturliga orsaker, drivet av naturligt urval.
    Arkeologiska fynd harmonierar med Bibelns berättelse. Det är helt uppenbart att en enorm katastrof av den omfattning som beskrivs i flodberättelsen har inträffat. Enorma fossilgravar vittnar om en fruktansvärd katastrof där miljarder och åter miljarder växter och djur dött och snabbt begravts, så att fossil och även kol och olja har kunnat bildas.
    Att människans språk verkar gå tillbaka till olika familjer och grupper, är något som förvånat språkforskarna, men det är helt i harmoni med vad berättelsen om Babels torn beskriver. Att en vecka består av just sju dagar finns ingen bra vetenskaplig motivering till, men i Bibeln finns förklaringen redan i den första berättelsen. Bibelns verklighetsbeskrivning är i harmoni med verkligheten!

Målet – gemenskap med Gud
Ett av namnen på de fem Moseböckerna är Torah. Det hebreiska ordet Torah betyder undervisning. Ordet kommer från verbet jara som har betydelsen att kasta (som en pil) eller att skjuta iväg något. I 1 Sam 20:20 används ordet just om att skjuta pilar mot ett mål! Torah visar på en riktning och ger vägledning. Ordet för synd på både hebreiska (hebr. chata) och grekiska (gr. hamartia) har betydelsen av att missa målet. Målet för människan är att leva i gemenskap med Gud, sin Skapare.

Skrivet:
De äldsta texterna kan, i en form eller annan, vara skrivna långt före Abrahams tid (2000 f.Kr.). De senaste delarna kan tidigast vara skrivna i samband med Josefs död, kanske ca 1700-talet f.Kr. Det är också möjligt att berättelserna även traderats muntligt en okänd tid innan de skrevs ner.

Boken som helhet kan vara sammanställd tidigast efter Josefs död. Ett sannolikt förslag är att den sammanställdes tillsammans med de övriga Moseböckerna och i så fall skedde det tidigast under Moses livstid. Därefter har uppdateringar av namn, rapporten om Moses död, och förklarande tillägg gjorts, vissa så sent som på kungatiden (1 Mos 36:31).

Berör tidsperioden: Skapelsen fram till Josef (1700-talet f.Kr.).

Författare: Berättelserna om Abraham, Isak, Jakob och Josef kan vara skrivna av dem själva eller av någon i deras närhet. Det är troligt att Mose har sammanställt stora delar av boken. Att Mose skrev ner åtminstone delar av de episoder som skedde under hans livstid bekräftas av Jesus i Joh 5:46.

¹I begynnelsen (som en början/startpunkt) skapade (hebr. bara) Gud (Elohim) himlarna och jorden [hela universum – det andliga/osynliga och det fysiska]. ²Jorden var ännu öde och tom (obebodd, ogästvänlig – hebr. tóho vabóho) med mörker över djupet, men Guds Ande hovrade (var i rörelse, svävade) över vattnen.

[Uttrycket "himlar och jord" beskriver all materia som existerar – hela universum, det är en så kallad merism (ett uttryck med kontraster som beskriver en helhet). Vers 1-2 är en introduktion som ger förutsättningarna innan Gud börjar göra jorden beboelig och fylla den med liv i och med vers 3. Då inleds den första av skapelsedagarna på samma sätt som alla andra dagar med "Och Gud sa". Även om universum är skapat så är jorden ännu obeboelig och olämplig för liv, enbart mörker vilar över jordens vattentäckta yta.
    Ordet hovra (hebr. rachaf) används bara här och i 5 Mos 32:11 där det beskriver en örn som svävar över sitt bo och lockar sina ungar till att pröva sina vingar. Samma rot återfinns även i Jer 23:9 där hans ben "darrar". Här beskriver det nu hur Guds Ande är i rörelse, manifesterad på ett dallrande, vibrerande sätt – redo för nästa steg.]

Jesus i skapelsen
Det första ordet i Bibeln (hebr. bereshit) inleds med prefixet be- som kan betyda i, men också med eller genom (t.ex. som att man skriver med hjälp av pennan eller genom någons insats är det möjligt). Sedan följer reshit som betyder begynnelsen och det första, men även det bästa, förnämsta eller finaste. Det är antagligen detta första ord som Paulus anspelar på när han i Kol 1:16 säger:
    För i honom skapades allt i himlarna och på jorden, det synliga liksom det osynliga.
Frasen "i honom" kan man härleda just från bereshit som även kan tolkas som "genom/i den förste/bäste" – den enfödde Sonen Jesus – skapade Gud himlar och jord.

Bibelns första vers är matematiskt fulländad i flera nivåer. Den består av 7 hebreiska ord och 28 (4 x 7) bokstäver:
    bereshit bara Elohim et hashamaijm veet haarets.

Det mittersta ordet et består av två bokstäver, alef–tav, den första och sista bokstaven i det hebreiska alfabetet. Ordet et är en objektpartikel som indikerar att nästföljande ord, som är "himlarna", är objekt i satsen. I Upp 1:8 säger Jesus att han är alfa och omega, den första och sista bokstaven i det grekiska alfabetet, alltså motsvarigheten till alef–tav på hebreiska. Även om detta bara är en språklig grammatisk detalj i hebreiskan går det att göra tolkningen att Jesus även finns representerad mitt i Bibelns första vers, dessutom vid Guds sida – et följer direkt på Elohim (Gud). Intressant nog skrevs bokstaven alef ursprungligen som en bild av huvudet av en oxe. Oxen användes till syndoffer för hela folket. Offerdjuret (oxen) kombineras sedan med ett kors (ett kryss), det var så bokstaven tav ursprungligen skrevs.
    Man kan se detta som tillfälligheter. Objektpartikeln förekommer otaliga gånger och tanken är inte att varje gång den används representeras Jesus. Men i Nya testamentets ljus kan man ana att det redan i Bibelns första vers, centralt placerad, finns en antydan om ”den förste och den siste” som en dag ska dö en försoningsdöd på korset.

Sex skapelsedagar


Dag ett – ljuset skiljs från mörkret
³Och Gud (Elohim) sa: "Låt det bli ljus" – och det blev ljus [över jordens yta].

⁴Och Gud (Elohim) betraktade ljuset: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)!

Och Gud skilde (separerade) ljuset från mörkret [jordens rotation kom igång]. ⁵Gud (Elohim) kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt.

Det blev kväll och det blev morgon – en [hel] dag (dag ett – hebr. jom echad).

[Den första dagen beskrivs annorlunda än de övriga dagarna (som benämns en andra, en tredje, en fjärde, osv). I stället för ordningstalet "första" används grundtalet "ett" (hebr. echad). Ordet beskriver en enhet som utgörs av olika delar. En man och en kvinna är två enheter som tillsammans bildar ett kött (1 Mos 2:24). Uttrycket jom echad beskriver alltså en hel dag, ett dygn, som består av en period ljus och en period mörker. Det är samtidigt den första "hela dagen" som beskrivs (från jordens perspektiv). Precis som på svenska kan ordet "dag" (hebr. jom) betyda den ljusa delen av dygnet, ett helt dygn eller en del av en dag (t.ex. arbetsdag).
    Frasen "det blev kväll och det blev morgon" återkommer som en avslutning av de första sex dagarna, se vers 8, 13, 19, 23, 31. Att kvällen nämns före morgonen menar många ligger till grund för att en ny dag inom judendomen inleds på kvällen. I skapelseberättelsen inleder dock ljuset varje dag (förutom den första). Gud verkar när det är ljust, först därefter blir det mörkt (kväll) och dagen är fullkomnad när ljuset bryter fram (morgon) nästa dag.]

Skapelsedagarna
Inget tidsintervall anges från det att universum skapas i begynnelsen i vers 1 fram till den första dagen, då Gud låter det bli ljus (vers 3). Solen och månen, som har uppgiften att markera dagar och tid, får den uppgiften den fjärde dagen, se vers 14.

Det finns åtminstone tre sätt som de sex skapelsedagarna kan förstås utifrån hebreiskan:
• Sex 24-timmars dygn som följer direkt efter varandra.
• Sex 24-timmars dygn, men dagarna följer inte varandra. Först kommer dag ett, en okänd tid passerar, sedan kommer en andra dag, osv.
• De sex dagarna är ett litterärt vackert sätt att beskriva det Gud gör i sex distinkta skeden och i en speciell ordning, men dagarna ska inte förstås som bokstavliga dygn även om de litterärt beskrivs som sådana.

Utöver dessa tre sätt förekommer också tanken att ordet dag (hebr. jom) avser en period av obestämd längd. När jom kombineras med prefixet be (bejom) finns den betydelsen ibland. Den vanligaste betydelsen är "den dag" (138 ggr) och syftar på något som sker inom ramen av ett dygn (Jos 8:25). Vid ett trettiotal tillfällen är betydelsen en obestämd längd och inte en specifik dag, t.ex. en tid av nöd (Ps 77:3). Utöver det är bejom det uttryck som hebreiskan använder för "när" eller "om" (1 Mos 2:16, 17; 2 Mos 10:28; 3 Mos 14:57; Ps 20:10). Det är sammanhanget som avgör betydelsen. I skapelseberättelsen används inte bejom, utan endast jom och dessutom i kombination med morgon och kväll. Den naturliga tolkningen är därför att författarens avsikt var att beskriva vanliga dagar. Den sjunde dagen beskrivs som att den inte har ett slut (ingen kväll eller morgon) och skulle kunna fortsätta ännu. Det är korrekt, men de sex skapelsedagarna avslutas alla med "det blev kväll och det blev morgon" vilket gör något av de tre alternativen ovan mer troligt.

En andra dag – atmosfären
⁶Och Gud (Elohim) sa: "Låt det bli en utsträckning (någonting som expanderats, bretts ut och gjorts tunt – hebr. raqia) [dvs. atmosfären, se vers 8] mitt i vattnet, som skiljer (separerar) vatten från vatten." ⁷Gud (Elohim) gjorde (hebr. asah) utsträckningen [atmosfären]. Och han skilde vattnet som var under utsträckningen från vattnet som var ovan (kom från) utsträckningen.

Och det skedde så. ⁸Gud (Elohim) kallade utsträckningen (det som gjorts tunt) himmel (hebr. shamajim).

Det blev kväll och det blev morgon – en andra dag (hebr. jom sheni).

[Ordet "utsträckning" är hebr. raqia, se vers 6-8 och 14-17. Traditionellt har ord som valv, fäste eller himlavalv använts, men ordet används för att beskriva något (oavsett material) som utvidgas, sträcks ut, görs tunt och expanderas. Verbet raqa används om att spänna ut en tältduk eller hamra ut en tunn plåt (2 Mos 39:3). Här i skapelseberättelsen beskriver ordet det som sträckts ut och kan appliceras på den tunna expansionen som vi kallar atmosfär.
    Det hebreiska ordet för himmel är shamajim. Den sista delen (majim) är vatten. För den första delen (sha) finns olika teorier. Det kan komma från sham som betyder "där" och då blir betydelsen "vattnet där (uppe)". En rabbinsk förklaring är att det kommer från ordet för eld (esh) och då blir himlen "eld-vattnen" (som en beskrivning på en eldröd himmel när solen går upp eller ner). I hebreiskan står himmel alltid i dual-formen och översätts därför ibland som "himlar", se Ps 115:16. Himlen används om stjärnhimlen (1 Mos 15:5), himlen där fåglarna flyger och vindarna blåser (5 Mos 4:17) och platsen där Gud bor (1 Kung 8:30; 2 Kor 12:2). I grekiskan används både singular och plural, se Matt 6:9-10.]

En tredje dag – jorden börjar grönska
⁹Och Gud (Elohim) sa: "Låt vattnet under himlen samlas till en plats, och låt torr mark bli synlig (framträda)." Och det skedde så. ¹⁰Och Gud (Elohim) kallade det torra land och det samlade vattnet kallade han hav.

Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)!

¹¹Och Gud (Elohim) sa:
    Låt jorden grönska (spira – hebr. dasha) av grönska (vegetation – hebr. deshe):
        fröbärande växter, fruktträd som bär (gör – hebr. asah) frukt enligt sitt slag (sin sort; klassificering – hebr. min)
        som har frö i sig
    ut över jorden.
Och så blev det.

¹²Ja, jorden frambringade grönska (vegetation) – fröbärande växter enligt sitt slag och träd som bär frukt enligt sitt slag.

[Vers 11 är formad som en kiasm där den första raden hör ihop med den sista, den andra med den näst sista, osv. Frasen "Låt jorden grönska av grönska" hör ihop med "ut över jorden". I nästa nivå hör fröbärande växter ihop med frasen "som har frö i sig". Centralt står "fruktträd som bär frukt enligt sitt slag".
    Hebr. deshe är ett generellt ord för grönska. Hebr. min kommer från en rot med betydelsen "dela upp, portionera ut", ordet används för den bibliska klassificeringen av växter och djur. Begreppet används såväl för stora huvudgrupper av djur som för specifika arter, se vers 11, 12, 21, 24 och 25. Se även 1 Mos 6:20. Att jorden (hebr. erets) grönskar innebär att marken nu får vegetation, men här ingår även alla vattenväxter i havet, se vers 9-10.]

Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)!

¹³Det blev kväll och det blev morgon – en tredje dag (hebr. jom shlishi).

[Detta är den enda dagen då Gud säger "det var gott" två gånger, se vers 10 och 12. Inom judendomen anses just därför tisdagen, den tredje dagen, vara en extra bra dag att starta något nytt på. Judiska bröllop sker därför än i dag ofta på tisdagar. Jesus gick på ett bröllop i Kana, just på "tredje dagen", se Joh 2:1.]

Det finns en parallell symmetri mellan de tre första dagarna (dag 1-3) och de tre följande dagarna (dag 4-6):
• Ljus och tid – Första dagen fokuserar på ljuset och natt avskiljs från dag, tiden startar. Fjärde dagen tilldelas himlakropparna sin funktion som ljusbärare och tecken för dagar, månader och år.
• Vatten och luft – Andra dagen handlar om vattnet och atmosfären som bildar ett livsutrymme (luften). Femte dagen fylls vattnet och luften med liv.
• Torr mark – Tredje dagen träder marken fram och börjar grönska. Den sjätte dagen fylls den med liv.

En fjärde dag – himlakropparna får sin uppgift

Jorden och solen från en av NASA:s satelliter. Namnet på USA:s rymdprogram är en akronym för "National Aeronautics and Space Administration", men nasa är också ett hebreiskt ord som betyder "att lyfta upp" och det används t.ex. i 4 Mos 4:13.

©NASA

¹⁴Och Gud (Elohim) sa: "Låt ljusen (ljuskällorna, ljusbärarna – hebr. maor) på himlens (skyarnas) utsträckning (expansion – hebr. raqia) vara för att göra åtskillnad (separera) mellan dagen och natten, och de ska vara som tecken för [att indikera] sammankomster (särskilda tider, högtider – hebr. moadim) [3 Mos 23] och för dagar och år. ¹⁵Ja, de ska vara som ljus (hebr. maor) på himlens utsträckning (himlavalvet), för att lysa över jorden". Och det skedde så.

¹⁶Och Gud (Elohim) satte (tillförordnade – hebr. asah) de två ljusen,
    det större [solen] för att råda över dagen,
    och det mindre [månen] för att råda över natten – liksom stjärnorna [gör].

[Himlakropparna som tidigare skapats (vers 1) tillskrivs nu sina uppgifter. Två olika hebreiska ord för att skapa/göra används i skapelseberättelsen:
• Bara används vid nya dramatiska skeden som när hela universum skapas (vers 1), när djurlivet börjar skapas (vers 21), när människan skapas (tre ggr i vers 26) och sist i berättelsens sista sammanfattande vers (1 Mos 2:3).
• Asah är vanligt i GT och används om att göra, tillverka eller placera/sätta något på ett visst sätt eller till en viss funktion. Men även för att färdigställa, ordna eller arrangera något, att insätta eller tillförordna någon/något i en uppgift eller funktion, vilket är betydelsen här, se vers 7, 11, 12, 16, 25, 26, 31 och 1 Mos 2:2.]

¹⁷Ja, Gud (Elohim) gav (hebr. natan) dessa [solen, månen och stjärnorna] på himlens utsträckning (himlavalvet) för att lysa över jorden ¹⁸och för att råda över dagen och natten samt för att göra åtskillnad (separera) mellan ljuset och mörkret [dagen och natten, se vers 14].

Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)!

¹⁹Det blev kväll och det blev morgon – en fjärde dag (hebr. jom revii).

[Alla andra av skapelsens dagar namnger Gud det han gjort (dag 1-3, se vers 5, 8 och 10) eller välsignar (dag 5-6, se vers 22 och 28). Dag fyra sker inget av detta. Himlakropparna blir inte till, det enda som sker är att deras funktion proklameras. De ska tjäna skapelsen på jorden, inte vägleda genom stjärntecken och astrologi. De är inte heller gudar som ska tillbes, se 2 Kung 21:3.]

Tid och rum
I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin där tiden är den fjärde dimensionen. Här i Bibelns första verser anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till slutet från början (Jes 46:10), och samtidigt finnas i tiden.
    Himlakropparna är grunden för vår tidsuppfattning och tideräkning. Ett år är den tid som det tar för jorden att fullborda ett helt varv runt solen. En månad är den tid det tar för månen att snurra ett varv kring jorden. Ett dygn är den tid det tar för jorden att snurra ett varv runt sin egen axel. Att vi har en vecka på sju dagar är egentligen ologiskt, sju är inte delbart med antal dagar i vare sig en månad eller ett år. Trots detta har mänskligheten alltid använt sig av den bibliska sjudagarsveckan.
    Det hebreiska ordet för år (shana. se vers 14) består av tre bokstäver (shin–nun–he) vars numeriska värde är 355 (300+50+5). I vår gregorianska solbaserade kalender är ett år 365 och 1/4 dagar. Ett normalår i den hebreiska kalendern har 355 dagar, vilket exakt motsvarar det numeriska värdet. Den hebreiska kalendern har tolv månader, men kompenserar för detta genom att lägga till en extra 13:e månad vart annat eller tredje år. Se även 2 Mos 12:2 för mer om månaderna.

En femte dag – vattnet och luften fylls av liv

Skyn fylls av fåglar den femte dagen.

©Hazze Sandström

²⁰[Substantivet vimlare (från verbet att vimla) talar om mångfalden av allt liv i haven, från plankton till stora fiskstim. Substantivet "flygande varelser" (från verbet för att flyga) innefattar allt från insekter och fåglar till fladdermöss. De beskrivs från jordens perspektiv, när man tittar upp mot himlen.]

Och Gud (Elohim) sa: "Låt vattnet vimla av vimlande levande varelser och låt flygande varelser flyga över jorden mot himlens utsträckning (ordagrant: på ansiktet av himlens utsträckning)."

[Skapelseberättelsen har ett "jordiskt" perspektiv. Fåglarna ses från jorden, som när man tittar upp på flygande fåglar med "himlen" som bakgrund.]

²¹Ja, Gud (Elohim) skapade (hebr. bara) de stora havsdjuren (hebr. tanin gadol), och alla levande rörliga varelser som vimlar i vattnet enligt sitt slag (sin sort; klassificering – hebr. min), på samma sätt varje bevingad flygande varelse, enligt sitt slag.

Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)! ²²Och Gud (Elohim) välsignade dem genom att säga: "Var fruktsamma och föröka er och fyll vattnen i haven; och flygande varelser (fåglar, insekter) föröka er på (utöver) jorden."

²³Det blev kväll och det blev morgon – en femte dag (hebr. jom chamishi).

Den sjätte dagen – landdjur och människan

Den sjätte dagen fylls marken av liv och sist skapas människan till Guds avbild.

©Hazze Sandström

²⁴[När landdjuren beskrivs används tre olika hebreiska ord som beroende av vad de kontrasteras mot eller kompletteras med ska förstås på olika sätt. Alla tre kan användas för att beskriva allt djurliv på land:

• Chajah betyder "levande" och används för djur i allmänhet. Det kombineras två gånger med jorden (hebr. chajat haarets). I vers 24 kontrasteras det mot boskapsdjuren (hebr. behemah) och ska därför förstås som de vilda djuren. Då används översättningen "markens djur". I vers 30 kontrasteras det mot himmelens flygande varelser och avser då alla landdjur. Då används översättningen "allt levande på jorden".
• Behemah beskriver boskapsdjur (tamdjur) om det kontrasteras till markens djur (vilda djur). Men är kontrasten till kräldjur och andra smådjur (hebr. remes) avses alla större djur på land och då används översättningen "fyrfotadjur". Om behemah kontrasteras till flygande varelser och fisk är betydelsen alla djur på torra land – landdjur.
• Remes betyder något som "rör sig" "krälar" eller "kryper". Det kan specifikt beskriva djur som rör sig eller krälar nära marken. Det syftar då på kräldjur, groddjur, små däggdjur, spindlar med mera. Men ordet kan även fungera som en sammanfattning av alla djur – allt som rör sig. Remes hör ihop med verbet ramas som betyder "röra sig, slingra sig, kräla".]

Och Gud (Elohim) sa: "Låt jorden frambringa levande varelser enligt sitt slag:
    boskapsdjur (tamdjur – hebr. behemah)
    och kräldjur (smådjur – hebr. remes)
    och markens djur [vilda djur] enligt sitt slag."
Och det skedde så.

²⁵Ja, Gud (Elohim) gjorde (hebr. asah) markens djur [vilda djur] enligt sitt slag och boskapsdjuren [tamdjur] enligt sitt slag och allt som kryper (krälar, rör sig – hebr. remes) på marken enligt sitt slag.

Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)!

²⁶

Människan
Nu kommer berättelsens absoluta höjdpunkt: Människan ska skapas. Detta lyfts fram på flera sätt. Gud använder första person plural "låt oss" när han talar. Det förekommer endast här i skapelseberättelsen. Samma sätt för Gud att tala förekommer bara två gånger till i Moseböckerna, även då när något utöver det vanliga sker, se 1 Mos 3:22; 11:7. En naturlig tolkning är att Gud talar med de andra personerna i treenigheten: Sonen och Anden (alternativt till hela det himmelska hovet, inklusive änglarna).
    Till skillnad från alla djur skapas människan som Guds avbild. De två hebreiska orden tselem och demot används. Ordet avbild (hebr. tselem) kan avse fysiska avbildningar, t.ex. avgudabilder (4 Mos 33:52; Hes 7:20). Det avbilden representerade menade man var närvarande i avbilden, hans ande bodde där. Men "avbild" används också om den funktion farao hade som representant för solguden Ra på jorden. Att människan skapas till Guds avbild – till Guds likhet – kan man förstå som att människan skapas för att fungera som Guds representant på jorden. Det är människan som ska råda över resten av skapelsen. Människan är en avbild av Gud även genom att hon är en andlig varelse, som Guds Ande kan bo i (Joh 4:24). Att avbild kombineras med "till hans likhet" (hebr. demot) gör också att människan har en viss yttre likhet med Gud. Genomgående i Bibeln när någon ser Gud i en syn så beskrivs han som "människolik" (han sitter på en tron, bär en mantel, osv), alla olikheter till trots.

Och Gud (Elohim) sa: "Låt oss göra (hebr. asah) människan (hebr. adam) som vår avbild (hebr. tselem), till att vara oss lika (påminna om oss – hebr. demot).

[Människan – man och kvinna tillsammans – ska fungera som Guds representant på jorden.]

De ska råda (ha auktoritet, ansvara)
    över havets fiskar och
    över himmelens flygande varelser och
    över landdjuren (hebr. behemah).
Ja, över hela jorden och över alla rörliga varelser som rör sig på jorden [allt djurliv]."

²⁷Ja, Gud skapade människan som sin avbild, som Guds avbild skapade han henne.

Man och kvinna skapade han dem.

[Denna vers utgör höjdpunkten i Guds skapelseverk. Vackert strukturerad i två bekräftande kiasmer slår den fast att människan (hebr. adam) skapas som Guds (hebr. Elohim) avbild och att människan, Guds avbild, utgörs av mannen och kvinnan tillsammans. Detta är helt unikt bland alla kända skapelseberättelser. Även den trefaldiga repetitionen av skapa (hebr. bara) gör denna vers till berättelsens höjdpunkt. I den första kiasmen ramar Gud in att han skapade människan som sin avbild. I den andra kiasmen är istället verbet skapar centralt, och det som utgör människan ramar in meningen:

Gud skapade människan
    som sin avbild,
    som Guds avbild
skapade han henne.

    Man och kvinna
        skapade han
    dem.]

²⁸Och Gud (Elohim) välsignade dem. Ja, Gud (Elohim) sa till dem: "Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor] och råd (ha auktoritet)
    över havets fiskar och
    över himmelens flygande varelser och
    över allt levande som rör sig på jorden [torra land]."

²⁹Och Gud (Elohim) sa: "Se [lyssna; hebr. hinneh – ger betoning åt det som följer], jag ger er varje fröbärande växt på hela jorden och varje träd som har fröbärande frukt – åt er ska de bli som föda. ³⁰Ja, även för allt levande på jorden [alla landdjur] och för alla himmelens flygande varelser. Ja, för allt som rör sig på jorden som har livets anda i sig: varje grön växt är till föda."

Ja, så blev det.

³¹Och Gud (Elohim) betraktade allt som han hade gjort (hebr. asah) [undersökte allt noggrant]. Och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får betrakta skapelsen från Guds perspektiv]: Mycket gott (helt perfekt, färdigt, komplett och fullbordat)! [Detta är den enda dagen då något är mycket gott (hebr. tóv meód), jfr vers 10, 12, 18 och 21.]

Det blev kväll och det blev morgon – den sjätte dagen (hebr. jom ha-shishi).

[De första fem dagarna står i obestämd form: dag ett (vers 5), en andra dag (vers 8), en tredje dag (vers 13), en fjärde dag (vers 19), en femte dag (vers 23). Sedan bryts mönstret och bestämd artikel används: den sjätte dagen (vers 31) och den sjunde dagen (1 Mos 2:2, 3). Även på detta sätt sticker de två sista dagarna ut som speciella dagar.]

Tillbaka upp

---

Matt 1:1-2:12

MATTEUSEVANGELIET

Matteus är det första evangeliet och en fin länk mellan Gamla och Nya testamentet. Det grekiska ordet för förbund är diatheke. Ordet i sin verbform betyder "att placera mellan två". Det beskriver ett förbund och avtal mellan två parter. Ordet kan också översättas med testamente. Det är därför Bibelns delar kallas testamenten. Matteusevangeliet är skrivet till judiska läsare för att visa att Jesus verkligen är den utlovade Messias. Evangeliet har därför många referenser till Gamla testamentet och börjar med en släkttavla som utgår från det judiska folkets stamfader Abraham. Matteus berättar om Jesu födelse utifrån Josefs perspektiv, medan Lukas har mer detaljer kring Marias upplevelser. Matteusevangeliet innehåller fem längre tal av Jesus som alla avslutas med satsen "När Jesus hade avslutat detta tal", se Matt 7:28; 11:1; 13:53; 19:1; 26:1. De fem talen är:

1. Bergspredikan, kap 5-7.
2. Talet till de tolv som ska sändas ut, kap 10.
3. Talet i liknelser, kap 13.
4. Talet till församlingen, kap 18.
5. Talet om sista tiden, kap 24-25.

Genre: Evangelium.

Skrivet: Omkring år 50-60 e.Kr. En första hebreisk/arameisk version kan ha skrivits ner redan på 30-talet e.Kr.

Författare: Lärjungen Matteus. Han arbetade som tullindrivare för den romerska staten när Jesus kallade honom, se Matt 9:9; 10:3.

Jesu släkttavla

Fem kvinnor omnämns i Jesu släkttavla

¹Detta är boken (skriften, berättelsen – gr. biblos) om släkttavlan (genealogin – gr. genesis) för Jesus den Smorde (Messias, Kristus),
    ättling (son, släkt) till David,
    ättling (son, släkt) till Abraham.

[Matteus använder samma grekiska fras som den grekiska översättningen av Moseböckerna gör för det hebreiska ordet toledot. Detta ord används för att markera ett nytt stycke och en "fortsatt historia" i Första Moseboken, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10 osv. Ordet kopplar tydligt ihop detta evangelium med Guds stora frälsningsplan genom hela Bibeln. I den första versen summeras hur Jesus uppfyller hela Gamla testamentets förväntan på den Messias som skulle komma från kung Davids ätt. Släkttavlan utgår från Abraham, israeliternas fader, genom vilken alla folk på jorden ska välsignas.
    I den judiska kulturen står kvinnor högt. Det fanns kvinnliga domare och två böcker är uppkallade efter kvinnor. I släkttavlor är det dock ovanligt att deras namn står med, se 1 Mos 5; 11:10-32. Det är anmärkningsvärt att Matteus väljer att lyfta fram just följande fem kvinnor:

• Tamar som förklädde sig till prostituerad och fick barn med sin svärfar Juda, se vers 3.
• Rahab som gått till historien som "skökan Rahab", se vers 5.
• Rut som förlorade sin man i unga år, se vers 5.
• Batseba som blev lurad in i en otrohetsaffär med David, se vers 6.
• Maria som fick utstå lidande och förtal eftersom få trodde på jungfrufödseln, se vers 16.

Talet fem står för nåd. Vilken nåd att det i Jesu mänskliga gener fanns människor som råkat ut för de värsta situationer man kan tänka sig.]

1. Abraham till David
²[Första delen har fjorton led mellan Abraham och David. Trettio namn nämns, inklusive upprepningar och Serach, se vers 3, som inte ingår i släktträdet. Av dessa är 27 män och tre kvinnor.]

Abraham födde Isak,
    Isak födde Jakob,
    Jakob födde Juda och hans bröder,
     ³Juda födde Peres och Zerach, vilkas mor var Tamar [sonhustru till Juda inblandad i en komplicerad relationshistoria, se 1 Mos 38],
    Peres födde Hesron,
    Hesron födde Ram,
     ⁴Ram födde Amminadav,

Amminadav födde Nachshon,
    Nachshon födde Salmon,
     ⁵Salmon födde Boas, vars mor var Rahab (gr. Rachav) [en hedning som tog emot de israeliska spejarna i Jeriko, se Jos 2],
    Boas födde Oved, vars mor var Rut [moabitiskan som följde med sin svärmor Noomi tillbaka till Juda, se Rut 1-4],
    Oved födde Jishaj (Isai),
     ⁶Jishaj födde David, konungen. [Både "David" och "konung" är i bestämd form i grekiskan vilket ger en extra betoning. Ordagrant: "Daviden, konungen".]

2. David till fångenskapen
[Andra delen har fjorton led mellan Salomo och Jojakin, David nämns igen men räknas inte som ett led. Trettio namn nämns, inklusive upprepningen av David och Batsebas man Uria som inte ingår i släktträdet. Av dessa är 29 män och en kvinna.]

David födde Salomo, vars mor [Batseba; hebr. Batsheva] var Urias hustru [som David stal från honom, se 2 Sam 11],
     ⁷Salomo födde Rehabeam (Rechavam),
    Rehabeam födde Avia (Avijam),
    Avia födde Asa,
     ⁸Asa födde Joshafat,
    Joshafat födde Joram,
    Joram födde Ussia [här hoppar Matteus över tre led – Ahazia, Joash och Amazia, se 2 Kung 8:25; 12:1; 14:1],
     ⁹Ussia födde Jotam,

Jotam födde Achas,
    Achas födde Hiskia,
     ¹⁰Hiskia födde Manasse,
    Manasse födde Amon,
    Amon födde Josia,
     ¹¹Josia födde Jojakin och hans bröder [här hoppas Johoiakim över, se 2 Kung 23:34],

vid den tid då folket fördes bort till Babylon [2 Kung 24:14; 1 Krön 3:15-16].

3. Från fångenskapen till Jesus
¹²[Tredje delen har fjorton led från Jojakin till Jesus. Jojakin räknas till både denna och föregående uppräkning. Tjugosju namn nämns, inklusive upprepningen av Jojakin. Av dessa är 26 män och en kvinna.]

Efter exilen i Babylon:

Jojakin födde Shealtiel,
    Shealtiel födde Serubbabel,
     ¹³Serubbabel födde Avihud,
    Avihud födde Eljakim,
    Eljakim födde Asor,
     ¹⁴Asor födde Sadok,
    Sadok födde Akim,

Akim födde Elihud,
     ¹⁵Elihud födde Elasar,
    Elasar födde Mattan,
    Mattan födde Jakob,
     ¹⁶Jakob födde Josef, Marias [Mirjams] man;
    genom henne föddes Jesus som kallas den Smorde (Messias, Kristus).

[I grekiskan är Josef i bestämd form för att ge betoning. Maria är den grekiska formen av det arameiska namnet Mariam (från hebreiskans Mirjam). Här finns en fin koppling till det första förbundet och Mose som fick undervisningen och budorden av Gud. Den kvinna som utväljs att föda Messias, som fullkomnar Torah, heter Mirjam – samma namn som Moses syster! Det var hon som vakade över att Mose blev räddad till livet, se 2 Mos 2:4-10.]

¹⁷Alltså är antalet släktled:
    från Abraham till David fjorton led,
    från David till fångenskapen i Babylon fjorton led och
    från fångenskapen i Babylon till den Smorde (Messias, Kristus) fjorton led.

[Den hebreiska kulturen som Matteus riktar sig till är förtjust i siffror och språklig symmetri. Att just talet fjorton har valts kan bero på att det är två gånger talet sju som står för fullhet. Fjorton är också det hebreiska numeriska värdet på Davids namn, se även Ps 27.

I jämförelse med Lukas släkttavla, se Luk 3:23-37, finns skillnader. Matteus hoppar ibland över några led för att få en litterär symmetri med tre grupper med fjorton generationer i varje grupp. Det grekiska ordet gennao, som översatts "födde", kan också betyda "förfader" och behöver inte betyda att sonen är i direkt nedstigande led. Andra skillnader är att Matteus startar med judarnas förfader Abraham och verkar relatera till Josefs släktskap med David. Lukas däremot går via Maria hela vägen tillbaka till Adam och Eva, för att betona att han är hela mänsklighetens Frälsare. I nästa kapitel nämns Josef vid namn, medan Maria refereras till som barnets mor.
    Kristus är en transkribering av en grekisk översättning av det hebreiska Mashiach som betyder "den Smorde". I de profetiska böckerna väntade man på Herrens Smorde som skulle rädda Israels folk. Matteus vill visa att Jesus är denne smorde kung som har kommit!]

Jesu födelse
¹⁸Med Jesu den Smordes (Messias, Kristi) födelse gick det till så [här]: När hans mor Maria var (hade blivit) trolovad med Josef [dvs. då de äktenskapliga löftena redan avgetts], visade det sig – innan de kommit tillsammans [som man och hustru] – att hon (ordagrant: livmodern) var havande genom (utifrån/utav) helig Ande [den helige Ande]. ¹⁹Men då Josef, hennes [blivande] man, var rättfärdig och inte ville utsätta henne för vanära (att bli offentligt förevisad) [och till allmänt åtlöje], beslöt han sig för att i hemlighet [att privat och i stillhet] skilja sig från henne (lösa henne; sätta henne helt fri). [Den judiska trolovningen var så bindande att det krävdes ett skilsmässobrev för att bryta den, se Matt 19:7.] ²⁰Men medan han funderade (resonerade fram och tillbaka) över allt (dessa saker), se, då visade sig en Herrens ängel (budbärare – gr. aggelos) för honom i en dröm och sa: "Josef, Davids son, var inte [du behöver inte vara] rädd att ta till dig Maria [Mirjam], din hustru, för det som har blivit till (frambringats, alstrats – gr. gennao) i henne är från (har sitt ursprung i) den helige Ande. ²¹Och hon ska föda (frambringa; föda fram – gr. tikto) en son, och du ska ge honom namnet Jesus, för han ska frälsa (rädda, befria) sitt folk från deras synder."

[Genom trolovningen hade äktenskapet redan formellt ingåtts. Ängeln uppmanar Josef att inte tveka att fullborda äktenskapet framöver. Namnet Jesus härstammar från namnet Josua, som på hebreiska är sammansatt av JHVH (Guds namn som troligtvis kan uttalas Jahveh) och Hosea, som betyder "en som frälser". Jesus betyder bokstavligen: "JHVH är frälsning", "JHVHs frälsning" eller "JHVH räddar/frälser".]

²²Allt detta hände (har skett) för att det skulle uppfyllas som var talat av Herren genom profeten [Jesaja] som sa:

²³"Se, jungfrun [den unga, ogifta kvinnan – som ännu inte varit med någon man; gr. parthenos]
    ska bli havande (ordagrant: 'bära/ha i livmoder') och föda (gr. tikto) en son,
    och de ska ge honom namnet Emmanuel." [Jes 7:14]

Vilket översatt [utifrån hebreiskans immanu el, se Jes 8:10] blir: "Gud med oss" [Matt 28:20].

[Ordagrant är sista frasen: meth hemon ho Theos – Med oss Guden. Den som är Gud finns härefter hos oss. Grekiskans preposition meth indikerar även en förändring som sker som ett resultat av något. Matteus citerar från den grekiska översättningen Septuaginta där det hebreiska ordet för ung kvinna (hebr. almah) är översatt med parthenos som betyder en jungfru som inte varit med någon man.
    Sammanhanget i Jesaja handlar om ett barn som skulle födas under kung Achas styre (735-715 f.Kr.) och innan pojken blivit mer än 2-3 år gammal skulle fienderna ha besegrats av Assyrien, se Jes 7:12, 16. I den hebreiska tankevärlden har profetior flera uppfyllelser. Inom judendomen tolkades denna profetia tidigt att den handlade om en framtida Messias.]

²⁴När Josef vaknade upp ur sin sömn gjorde han som Herrens ängel (budbärare) hade befallt honom och tog sin hustru till sig, ²⁵men rörde (ordagrant: kände) henne inte [de hade inte äktenskapligt samliv], förrän hon hade fött (gr. tikto) en son. Och han gav honom namnet Jesus.

Visa män från öst

Något slags fenomen inträffar på stjärnhimlen omkring Jesu födelse. Detta gör att stjärntydare från öst beger sig till Judéen. Stjärnan verkar försvinna för att på nytt visa sig sedan de kommit fram till Jerusalem, se Matt 2:9.

¹[Vår västerländska tideräkning utvecklades av munken Dionysius Exiguus i Rom år 525 e.Kr., innan dess hade man räknat tiden utifrån större händelser eller olika regenter. Det visade sig dock att han misstog sig med några år vad gäller Anno Domini som betyder "Herrens år" på latin. I dag menar de flesta forskare att Jesu födelse inträffade någon gång mellan 8 och 4 f.Kr.]

Nu när Jesus var född i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid [han regerade 37-4 f.Kr.], kom visa män (astronomer – gr. magos) från öst (länderna där solen går upp) till Jerusalem. ²De sa: "Var är den judiske kungen som har fötts? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe (hylla, vörda) honom."

[Bibeln nämner inte hur många de vise männen var. Enligt den tidiga kyrkans tradition var de tolv förnäma män, kanske judiska ättlingar till Daniel som blev ledare över "alla visa" i Babylon, se Dan 2:48. De har också med sig tjänare och lastdjur så det är en hel karavan som anländer till Jerusalem.

Det har nu gått en tid sedan Jesu födelse och familjen bor i ett hus, antagligen i Betlehem, se vers 11 som refererar till "huset". De har också varit i templet, se Luk 2:22-38. Enligt 3 Mos 12:2-4 skulle detta ske fyrtio dagar efter födseln. Om de vise männen färdats från Babylon var det en sträcka på ca hundra mil, men det kan ha varit det dubbla om de kom genom öknen från Persiska viken, vilket tog ca två till fyra månader. Jesus är åtminstone några månader gammal, antagligen omkring ett år när de kommer till honom. Detta kanske kan förklara varför Herodes lägger på ett extra år till den beräknade åldern och för att vara helt säker på att röja Jesus ur vägen dödar alla barn under två års ålder. Det är värt att notera att de vise männen inte frågade efter den nyfödde prinsen, vilket ju hade varit det naturliga om det fötts ett barn hos kung Herodes. De frågar efter kungen som har fötts. Ända från början var Jesus kung!]

³När kung Herodes hörde detta blev han upprörd (oroad, förskräckt) och hela Jerusalem med honom. ⁴När han samlat alla översteprästerna och de skriftlärda bland folket, frågade han dem var den Smorde [kungen] (Messias, Kristus) skulle födas. ⁵De svarade: "I Betlehem i Judeen, för så här talade [skrev] profeten [Mika 5:2]:

⁶'Du Betlehem, i Juda land,
    du är på inget sätt den minsta bland härskare i Juda,
för från dig ska det komma en härskare (ledare)
    som ska vara en herde för mitt folk Israel.' "

Redan 3500 f.Kr. började sumererna i Mesopotamien observera stjärnorna. Omkring 1200 f.Kr. hade babylonierna vidareutvecklat konsten och tagit fram en stjärnkatalog. På bilden är en av de fem lertavlor från Babylon med inskriptioner i kilskrift som förutsäger Jupiters bana med avancerade matematiska modeller. Dessa hittades på 1800-talet och dateras vara tillverkade 350-50 f.Kr.

⁷Herodes kallade sedan i hemlighet till sig de vise männen för att ta reda på exakt hur länge stjärnan hade visat sig. ⁸Sedan skickade han dem till Betlehem och sa: "Gå och sök noga efter (forska i detalj kring det som rör) barnet, och när ni [kan ha] funnit honom, meddela [då] mig så att jag också kan komma och tillbe [rapportera det till mig på ett sådant sätt att även jag – när jag kommit dit – skulle vilja hylla] honom."
     ⁹Efter att ha lyssnat på kungen begav de sig i väg. Stjärnan som de sett gå upp (i öst) visade sig på nytt och den gick före dem, tills den stannade över den plats där barnet var. ¹⁰När de såg stjärnan uppfylldes de av mycket (sprudlande, översvallande) stor glädje.

[Fenomenet var inte uppenbart för gemene man, se vers 3-4. Inte heller hade stjärnan varit synlig hela tiden under den tidsperiod på omkring 2 år som omtalas, se vers 9 och 16.
    Ett märkligt himlafenomen ägde rum år 7 f.Kr. De två största himlakropparna, Jupiter och Saturnus, passerade väldigt nära varandra – inte bara en gång, utan tre gånger samma år (29/5, 29/11 och 6/12). En lertavla som hittats 5 mil norr om Babylon hänvisar till detta trippelfenomen, som alltså var känt för babyloniska astronomer redan på 300-talet f.Kr. Planeterna möts i stjärnbilden Fiskarna – ett tecken som var förknippat med just Judeen. För stjärntydarna måste detta ha signalerat att något stort var på gång – att en kung skulle födas. Även under medeltiden pekade flera judiska rabbiner på detta tecken för Messias födelse. Denna stora konjunktion som senast var möjlig att beskåda år 2020 och dessförinnan 1226, 431 och 372 e.Kr., uppträder nästa gång år 2080.
    Kinesiska källor beskriver att man observerat en komet med framträdande svans år 12, 5 och 4 f.Kr. Den judiske historikern Josefus berättar att en komet – numera känd som Halleys komet – under flera dagar år 12 f.Kr. stod stilla över staden Rom i samband med Markus Agrippas död. En kometsvans kan just tyckas peka mot en speciell plats på jorden. Det finns även asiatiska astronomiska observationer av ett starkt och stillastående sken (en supernova) mellan 10/3 och 7/4 år 5 f.Kr.
    Även om det skulle finnas en naturlig förklaring till stjärnan som ledde fram till platsen där Jesus föddes, så går det inte att bortse ifrån att allt detta var speciellt koordinerat av Gud själv – han som utstrålar ljus och härlighet, och precis som han ledde Israels folk fram och stannade över vissa platser, se 2 Mos 13:22; Hes 10:18, så visar han nu vägen fram till sin älskade Son.]

¹¹När de [vise männen] kom in i huset såg (fann) de barnet (ett barn i koltåldern – gr. paidion) [antagligen omkring ett år, alltså inte längre ett spädbarn – gr. brephos, se Luk 2:12] med Maria [Mirjam], hans mor, och de bugade sig (föll ner på knä i ödmjukhet) och tillbad (hyllade) honom. När de öppnat sina skattkistor bar de fram (offrade de) gåvor till honom [Jes 60:6]:

guld [2 Mos 25:17; 1 Kung 10:18 – talar profetiskt om Jesu kunglighet] och
rökelse [står för väldoft i ett offer – talar profetiskt om Jesu syndfria liv] och
myrra [användes vid balsamering – talar profetiskt om hans död].

¹²Efter att ha blivit gudomligt instruerade i en dröm att inte gå tillbaka till Herodes, tog de en annan väg hem till sitt land. [Verbformen antyder att de vise männen hade sökt Guds ledning och att de fick svar i en dröm.]

Tillbaka upp