Parallell - onsdag 29/1
1 Mos 48-50
Manasse och Efraim1[På Abraham, Isak och Jakobs tid är traditionen att den förstfödde blir det nästa huvudet i familjen och som äldste son ärver han namn, status och sin fars egendom. Det är inte ovanligt att Gud överraskar, vilket vi redan sett flera exempel på i Första Mosebok. I detta stycke följer Josef traditionen och placerar Manasse, sin förstfödde, på den högra sidan för att ta emot den största välsignelsen. Jakob korsar då sina armar och välsignar Efraim med sin högra hand. Josef tar för givet att det är ett misstag, men Jakob vet exakt vad han gör.]
Efter allt detta kom man till Josef och sa: "Se, din far är sjuk." Då tog han med sig sina två söner Manasse och Efraim. 2Och man berättade för Jakob och sa: "Se, din son Josef kommer till dig." Israel styrkte sig själv (samlade ihop sina krafter) och satt på sängen.
3Jakob sa till Josef: "Gud den Allsmäktige (El Shaddaj) visade sig för mig i Loz [annat namn för Betel] i Kanaans land och välsignade mig [1 Mos 28:19; 35:9-15], 4och sa till mig: 'Se, jag ska göra dig fruktsam och föröka dig, och av dig ska jag göra ett helt kompani (en stor skara eller en hel armé) av människor, och jag ska ge detta land till din säd efter dig som en evig egendom.'
5[Jakob fortsätter tala till Josef:] Nu är dina två söner mina, de som föddes till dig i Egyptens land innan jag kom till dig i Egyptens land, Efraim och Manasse, precis som Ruben och Simeon är och ska vara mina. 6Och deras ättlingar som du ska föda efter dem, ska vara dina, de ska uppkallas efter dina bröder i deras arv. 7För mig, när jag kom från Paddan, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land på vägen, när det fortfarande var ett stycke kvar till Efratah. Jag begravde henne där på vägen till Efratah." Platsen heter idag Betlehem.
8När Israel [Jakob] fick se Josefs söner frågade han: "Vilka är dessa?"
9Josef svarade sin far: "De är mina söner, som Gud (Elohim) har gett mig här."
Han sa: "För fram dem, jag ber dig, till mig och jag ska välsigna dem."
10Nu var Israels ögon grumliga på grund av hög ålder så att han inte kunde se. Han förde dem nära honom och han kysste dem och omfamnade dem.
11Israel sa till Josef: "Jag trodde inte att jag skulle få se ditt ansikte och se, Gud har låtit mig se din säd (dina söner) också!"
12Josef tog ner dem från sina knän och föll ner (böjde sig) med sitt ansikte mot marken. 13Josef tog dem båda, Efraim i sin högra hand mot Israels vänstra hand, och Manasse i sin vänstra hand mot Israels högra hand, och förde dem nära honom. 14Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud – som var den yngre – och sin vänstra hand på Manasses huvud, så att han korsade sina händer, för Manasse var den förstfödde. 15Han välsignade Josef och sa:
"Den Gud (Elohim – i bestämd form: Guden) inför vilken mina fäder17När Josef såg att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud, ogillade han det (det var något ont i hans ögon), så han tog tag i sin fars hand för att flytta den från Efraims huvud till Manasses huvud. 18Josef sa till sin far: "Inte så min far, för detta är den förstfödde, lägg din högra hand över hans huvud".
Abraham och Isak vandrade,
den Gud (Elohim – i bestämd form: Guden) som har varit min herde ("har vallat mig") [som har lett mig och fört mig på bete]
hela mitt långa liv [från min födelse ända] till denna dag,
16ängeln (budbäraren) [Herren själv] som återlöste (friköpte) mig från allt ont (all ondska)
– må han välsigna ynglingarna.
Och låt mitt namn nämnas i dem
och mina fäders namn – Abraham och Isak,
och låt dem växa till i stort antal (bli många) mitt i landet (över jorden)." [2 Mos 1:7]
[Här används det hebreiska verbet gaal (att återlösa) för första gången i Bibeln. Substantivet på samma rot – återlösare, är ett av namnen på Jesus. Hans uppdrag på korset var att återlösa, se Joh 1:29; Ef 1:7; Heb 9:12. Därför är det inte en slump att just uttrycket "allt ont" finns med när gaal förekommer för första gången i Skrifterna. Det pekar profetiskt på vad som ligger i Guds frälsningsplan.]
19Hans far vägrade och sa: "Jag vet (känner mycket väl till) det min son. Jag vet det. Han ska också bli ett folk och även han ska bli stor. Likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och är – hebr. olam) ska hans yngre bror bli större än honom och hans säd (efterkommande) ska bli en myckenhet av folk (nationer)." 20Han välsignade dem den dagen och sa:
"Av dig ska Israel välsigna och säga:Så satte han Efraim före Manasse.
'Gud (Elohim) ska göra dig som Efraim och som Manasse.' "
21Israel sa till Josef: "Se, jag dör men Gud (Elohim) ska vara med dig och föra dig tillbaka till dina fäders land. 22Jag ger dig nu, utöver vad dina bröder får, en bergsrygg (sluttning eller staden Shechem) som jag tagit från amoréerna med svärd och båge."
[Hebr. shekhem kan syfta på en bergsrygg, sluttning eller även staden Shechem. Han kan referera till marken han köpte, se 1 Mos 33:18-19, men eftersom en strid nämns talar det för att det är händelserna i 1 Mos 34:25-29 som åsyftas. Josef begravdes senare i Shechem, se Jos 24:32.]
Tolv eller tretton stammar?
Josefs söner, Efraim och Manasse, adopteras av Jakob (vers 5), så totalt blir det som om Israel hade 14 söner! När landet senare fördelas får Josef inget landområde, istället är det Manasse och Efraim som tilldelas land, och Josef ersätts alltså av sina söner. Här finns en förebild på hur Jesus återlöser två folk (judar och hedningar) och låter dessa två folk ta hans plats som ett folk, men ändå två (vers 16).
Även om det är tretton stammar som går in i det nya landet är det bara tolv stammar som får landområden. Levi har inte ett eget område (Herren är deras arv, se 5 Mos 18:19-20). Det finns flera samband mellan talet 13 och talet 1. Det hebreiska ordet för räknetalet ett är echad. Ordet består av tre bokstäver Alef (talvärde 1), Chet (talvärde 8) och Dalet (talvärde 4). Summan av talvärdena för dessa tre bokstäver är 13. Inom judendomen så är 13 det nummer som krävs för att starta något nytt. Talet ett tillsammans med tretton förekommer på många områden. När en pojke når tretton års ålder (och firar Bar mitsvah) räknas han som en man och "blir ett" med folket.
Jakob välsignar sina söner
1Jakob kallade på sina söner och sa: Samla ihop er tillsammans, så att jag kan berätta för er vad som ska ske (hända) med er vid dagarnas slut.
[Redan från födseln hade Jakobs liv varit kantat med stridigheter inom familjen men även en brottningskamp med Gud, se 1 Mos 25:26, 33; 28:12; 32:25. Här i livets slutskede profeterar han från djupet av sin ande över sina söner. Profetiorna baseras både på deras karaktär och handlingar. Dessa ord är både välsignelser över sönerna och profetior om framtiden, därav uttrycket vid dagarnas slut, eftersom en del av det som sägs inte kommer att fullbordas förrän i ändens tid.]
2Samla ihop er och lyssna Jakobs söner, lyssna till Israel er far. [Ordet lyssna (hebr. shama) upprepas två gånger i denna mening vilket understryker vikten av att både lyssna noga och att lyssna och lyda.]
Uppräkningen av de tolv sönerna i detta kapitel följer mödrarna (Leah, Bilhah, Zilpa och Rakel) och födelseordningen. I GT finns totalt 28 uppräkningar: baserad på födelseordning (1 Mos 29-30), placering i förhållande till tabernaklet (4 Mos 2), tilldelat landområde (Hes 48) och de tolv portarna (Hes 48:30-35). I NT finns en uppräkning i Upp 7:4-8; 21:12.
Leah
1. Ruben
2. Simeon
3. Levi
4. Juda
9. Isaskar
10. Zevolun
Bilhah (Rakels tjänstekvinna)
5. Dan
6. Naftali
Zilpa (Leahs tjänstekvinna)
7. Gad
8. Asher
Rakel
11. Josef
12. Benjamin
min makt och förstlingsfrukten av min styrka,
överlägsen i värdighet och överlägsen i styrka.
4Instabil som vatten [utan förmåga till självdisciplin] saknar du överlägsenheten,
eftersom du steg upp i din fars bädd,
där orenade du den, han steg upp till min bädd.
5Simeon och Levi är bröder
– våldets vapen är deras blodsband.
[Simeon betyder "att höra"; Levi "sammanfogad med".]
6Låt inte min själ komma till deras rådslag,
må aldrig min heder bli förenad med deras sällskap,
för i sin vrede slaktar de män
och med sin godtyckliga nåd (vilja – hebr. ratson) lemlästar de oxar.
7Förbannad är deras vrede,
för den är häftig och deras ilska för den är grym.
Jag ska dela dem i Jakob
och förskingra dem i Israel.
8Juda [betyder "lovprisning"], dig ska dina bröder prisa,
din hand ska vara på dina fienders nacke,
dina fäders söner ska böja sig ner inför dig.
9Juda är ett lejons unge,
från bytet har du stigit upp.
Han lutar sig ner, han lägger sig som ett lejon,
som en lejoninna – vem ska resa upp honom?
10Spiran ska inte lämna Juda,
inte härskarstaven från hans fötter,
så länge man kommer till Shilo (till dess han kommer som den tillhör) [en referens till Messias],
och till honom ska folkens lydnad vara.
11Han binder sin åsna (unga laståsna av hankön; sin unga och spänstiga åsnehanne) vid vinstocken
och sitt åsneföl [av hankön] vid den ädla rankan [som ger det utvalda vinet].
Han tvättar sina kläder [ordagrant: ´sitt klädesplagg´] i vin
och sin dräkt [sin mantel] i druvans juice (blod).
12Hans ögon ska bli röda med vin
och hans tänder vita med mjölk.
[Hebr. shiloh i vers 10 är sannolikt inte någon geografisk plats utan snarare ett uttryck för att Messias ska komma som den som rättmätigt ska styra med spiran som omnämns i denna vers. Själva ordet är den feminina formen för viloplats. Därför kan man tänka sig att spiran/härskarstaven ska vila mellan Messias fötter utifrån hur hebreiskan är formulerad här. Med den betydelsen blir det väldigt tydligt att denna välsignelse är profetisk och talar om Jesus, lejonet av Juda, som i tusenårsriket ska ha härskarstaven i sin hand och åtnjuta folkens lydnad.]
13Zevolun [betyder "upphöjd"] ska bo vid havets strand
och han ska bli en strand (hebr. chof) (säker hamn – hebr. chof) för skepp
och hans sida [landsgräns] ska vändas mot Sidon.
[Zevolun välsignas före sin äldre bror Isaskar. Denna profetia är intressant eftersom det landområde som Zevolun så småningom tilldelas inte ligger varken vid Medelhavskusten eller Galileiska sjön, utan i ett litet område mellan dessa. Med tiden får de ändå tillgång till både Medelhavet och Galileiska sjön, eftersom Via Maris går genom deras område och de utmärker sig senare just som sjöfarare.]
14Isaskar [betyder "det finns gottgörelse"] är en storvuxen åsna,
som ligger ner mellan två fårfållor (lägerplatser, bördor).
15Han såg en viloplats att den var god (bördig, bekväm)
och att landet var tilltalande (vackert, prunkande, rofyllt).
Han böjde sina skuldror till att bära (bördor)
och blev en plikttrogen tjänare i sitt arbete.
[Ordet fårfållor (hebr. mispetayim) i vers 14 är svåröversatt. Ordet står i dualis, vilket verkar betyda att åsnan har lagt sig mellan två föremål/platser av samma sort. Eftersom vers 15 talar om viloplats och bördor kan betydelsen ha med dessa ord att göra. Isaskars söner omnämns att de var "män som förstod tidens tecken och insåg vad Israel borde göra", se 1 Krön 12:13.]
16Dan [betyder "domare"] ska döma (skaffa rätt) sitt folk
som en av Israels stammar.
17Dan ska vara en orm på vägen,
en behornad orm på den vältrampade (välkända och av många använda) vägen,
som biter hästens häl
så att ryttaren faller baklänges.
18På din frälsning (räddning) väntar jag Herre (Jahve).
[Mitt i välsignelsen av sina söner vänder sig Jakob direkt till Herren. Denna vers är första gången ordet "frälsning" (hebr. yesua) används i Bibeln.]
19Gad [betyder "en som skär" – attackeraren] ska skära (attackera) honom
men han ska skära (attackera) dem [fienden] i hälen [där de är sårbara, på flykten].
[Namnet Gad betyder korianderfrö men även trupp eller stor folkskara. Roten kommer från verbet gadad som betyder att skära, attackera eller invadera, alltså beskrivningar på vad en militär trupp gör. Tillsammans med Ruben och Manasse låg Gads område mellan moabiterna i söder, ammoniterna i öst och araméerna i nordost. På grund av alla krigen för sin existens blev de kända som krigsmän, se 1 Krön 5:18; 12:8, 12.]
20Från Asher [betyder "lycklig"] kommer rikliga (överflödande, mättande) rätter
och han ska ge mat till kungliga nöjen (rikligt uppdukade festbord).
21Naftali [betyder "brottning"] är en hind som blivit fri,
han ger goda ord (talar välsignelse, uppmuntran och tröst).
[Detta är en profetia om att lärjungarna ska förkunna evangeliet, de goda orden, det glada budskapet. Nästan alla Jesu lärjungar kommer från Zevoluns och Naftalis stam, eftersom dessa båda stammar beblandade sig i området vid Gennesarets sjö som ursprungligen tilldelades Naftali och var området där Jesus kallade de flesta lärjungarna. Nasaret ligger i Zevoluns område och Kapernaum i Naftalis område.]
22Josef [betyder "låt honom förökas – vara bärare av riklig frukt"] är en fruktbärande son,
en fruktbärande son vid källan,
döttrarna marscherar över muren.
23Bågskyttarna har varit hätska mot honom
och skjutit på honom och hatat honom.
24Likväl var hans båge fast (stadig, stabil)
och hans armar och händer smidiga (snabba och lättrörliga),
genom händerna hos den Mäktige i Jakob,
därifrån (från) Herden, Israels klippa,
25genom din fars Gud (El) som hjälper dig,
och den Allsmäktige (Shaddaj) som ska välsigna dig
med välsignelser från himlarna därovan,
välsignelser från djupet [underjordiska källor] som vilar (breder ut sig) därunder,
välsignelser från bröst och moderliv.
26Din fars välsignelser
har vida överträffat (har varit mäktigare än) mina förfäders välsignelser,
upp till den yttersta gränsen av de eviga kullarna.
De ska vara över Josefs huvud,
och över hjässan på honom som är avskild (helgad – hebr. nazir) från sina bröder.
[5 Mos 33:16; 4 Mos 6:2]
[Josef är kanske den mest tydliga förebilden på Jesus i GT. Josef var en "fruktbärande son", se vers 22 och Jesus kallas vinstocken och de som är sammankopplade ska bära frukt, se Joh 15:5; Gal 5:22-23. Josef kallas en "son vid källan" och Jesus är livets källa, se Joh 4:14.]
27Benjamin [betyder "högra sonens hand" eller "min högra hands son"] är en rovlysten varg,
på morgonen slukar han bytet
och på kvällen fördelar han rovet.
[Benjamin var den yngste och minste av Israels söner. Han har sitt område i norra Jerusalem. Tempelberget tillhör Benjamins område tillsammans med ett område norrut, medan Olivberget och Västra berget i Jerusalem tillhör Juda tillsammans med områden söderut som bland annat inkluderar Betlehem och Hebron. Gud utvalde alltså ett område för sin boning, templet här på jorden, i den minsta stammens område. Guds högra hand är också ett uttryck för hans styrka. Det kan också syfta på Jesus som är på Guds högra sida och den delen av gudomen som ska sitta på Tempelberget och regera från Jerusalem i tusenårsriket.
Benjamins stam var känd för att vara krigare. Några exempel på personer från Benjamins stam är: Ehud (Dom 3:15), kung Saul (1 Sam 9:21). I NT nämns Saulus som var en benjaminit som stred i trons goda kamp, se Fil 3:5; 2 Tim 4:7.]
28Alla dessa är Israels tolv stammar, och detta är det som deras far talade till dem och välsignade dem, var och en i enlighet med hans välsignelse, välsignade han dem.
[Detta är första gången frasen "Israels tolv stammar" används. När landet så småningom delas upp inkluderas inte Levi; däremot blir Josefs två söner ledare för två stammar. Manasse och Efraim tar Josefs och Levis plats.]
Jakobs död
29Han befallde och sa till dem: "Jag är på väg att samlas till mitt folk, begrav mig med mina fäder i grottan som finns på hettiten Efrons fält, 30i grottan på Machpelas fält framför Mamre, i Kanaans land som Abraham köpte med fältet från hettiten Efron som en egendom och begravningsplats. 31Där begravde de Abraham och Sarah, hans hustru. Där begravde de Isak och Rebecka, hans hustru, och där begravde jag Leah. 32Fältet och grottan som är där, som köptes från hettiternas söner."
33När Jakob hade slutat att befalla sina söner, samlade han ihop (drog upp) sina fötter i sängen och andades sitt sista andetag och blev samlad till sitt folk.
1Då föll Josef ner över sin fars ansikte, grät över honom och kysste honom. 2Josef befallde sina tjänare, läkarna, att balsamera hans far och läkarna balsamerade Israel [Jakob]. 3Det tog 40 dagar, vilket är så många dagar en balsamering tar. Egyptierna grät över honom i 70 dagar. [De 70 dagarna inkludera troligtvis de 40 dagar som det tog att balsamera, följt av 30 dagars sorg, se 5 Mos 34:8.]
4När sorgedagarna var över talade Josef till faraos hus och sa: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i era ögon, tala då, jag ber er, i faraos öra och säg: 5Min far tog en ed av mig och sa: "Se, jag ska snart dö. Du måste begrava mig i min grav som jag har grävt ut för mig själv i Kanaans land" Så, vänligen, låt mig nu gå upp och begrava min far och sedan återvända."
6Farao svarade: "Gå upp och begrav din far i enlighet med eden som du gav honom."
7Josef gick upp och begravde sin far, och med honom gick faraos tjänare upp, de äldste i hans hus och alla äldste i Egyptens land, 8och alla av Josef hus och hans bröder. Bara deras små (barn) och deras småboskap och hjordarna, lämnade de i Goshen. 9Med honom gick både vagnar och ryttare och det var ett stort sällskap.
10De kom till Atads tröskplats på andra sidan [floden] Jordan. Där sörjde de och jämrade sig högljutt. Han sörjde sin far i sju dagar. 11När landets invånare, kanaanéerna, såg sorgen på Atads tröskplats sa de: "Detta är en djup sorg för egyptierna." Därför fick den namnet Evel-Mitsraim (betyder Egyptens klagan eller sorgesång), som ligger bortom Jordan.
12Hans söner gjorde mot honom i enlighet med hans befallning till dem. 13Hans söner bar honom till Kanaans land och begravde honom i grottan på Machpelas fält, som Abraham köpte med fältet som en egendom och begravningsplats från hettiten Efron, framför Mamre. 14Efter att han begravt sin far, återvände Josef till Egypten, han och hans bröder och alla som gått upp med honom för att begrava hans far.
Josef lugnar sina bröder
15När Josefs bröder såg (började inse konsekvenserna av) att deras far [Jakob] var död, sa de: "Vad händer om Josef hatar oss (är bitter och långsint) och nu kommer att hämnas för allt ont vi gjort mot honom?" 16Därför skickade de ett bud till Josef som löd så här:
"Innan din far dog 17bad han oss meddela dig, Josef, detta:När Josef hörde [hur] de talade brast han i gråt. 18Sedan kom också hans bröder och föll ner framför honom och sa: "Här är vi, vi är dina slavar."
'Jag ber dig [Josef],
var snäll och förlåt dina bröders synder
och allt illa de gjort mot dig.'
Vi, tjänare åt din fars Gud (Elohim), ber dig att förlåta oss."
19Men Josef svarade dem: "Var inte rädda, skulle jag ta Guds plats? 20Ni ville skada mig, men som ni kan se har Gud vänt det till något gott, för att rädda många människors liv. 21Var inte rädda, jag ska försörja er och era barn." Sedan tröstade Josef dem och talade till deras hjärta (uppmuntrade dem).
[Samma tanke utvecklas av Paulus i Rom 8:28. Gud vänder det som var tänkt att skada till att verka för hans syften.]
22Josef bodde i Egypten, han och hans fars hus (hela hans släkt), och Josef blev 110 år. [Enligt egyptiska inskriptioner och texter var just 110 år den idealiska åldern. Även Josua blev 110 år, se Jos 24:29.] 23Josef såg [sin andra son] Efraims söner till den tredje generationen; även Manasses son, Machir [Josefs barnbarn], födde barn i Josefs knä.
[Manasse var Josefs förstfödde, vars son hette Machir, se 4 Mos 26:29; 32:39-40. Uttrycket "föddes i Josefs knä" antyder att Josef adopterade sina barnbarn och barnbarnsbarn, vilket betyder att de fick del av hans välsignelse och arv, se även 1 Mos 30:3.]
Josefs död
24Josef sa till sina bröder: "Jag dör men Gud (Elohim) ska verkligen besöka er (hebr. paqad paqad) och föra er upp, ut ur detta land, exakt som han gav sin ed (lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob." 25Josef tog en ed av Israels söner och sa: "Gud ska verkligen besöka er och då [när ni lämnar Egypten] ska ni bära med er mina ben härifrån" [Hebr. paqad är ett rikt ord som betyder att se, besöka, komma ihåg och kan även användas för att räkna och mönstra. Ordet upprepas två gånger både här och i vers 24, detta förstärker och försäkrar att Gud ska se och beskydda israeliterna.] 26Så dog Josef, han blev 110 år. De [följde den egyptiska seden och] balsamerade honom och lade honom i en kista i Egypten.
[Utifrån undersökningar av mumier var livslängden i Egypten 40-50 år. När israeliterna flera hundra år senare lämnar Egypten fullföljer Mose detta löfte, se 2 Mos 13:19, och Josef blir begravd i Shechem, se Jos 24:32. Enligt judisk tradition är det dessa män som fullföljt detta uppdrag som får möjlighet att fira pesach sheni (den andra påsken), se 4 Mos 9:6-14. Berättelsen om Josef avslutas med att israeliterna kommer till Egypten. Här lever de i generation efter generation, medvetna om att deras framtid är i ett annat land, ett löftesland, som de flesta av dem inte sett.]
Igår
Planer
- ❶ Dagens Bibelord
- ❷ Nya Testamentet
- ❸ Helbibel
- ❹ Halvbibel
- ❺ Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- > ❻ Parallell
