¹⁰"Så säger Sanherib, kung av Assyrien: Vad är det ni förtröstar på, eftersom ni stannar kvar i det belägrade Jerusalem? ¹¹Är det inte Hiskia som bedrar er, så att ni kommer att dö genom hunger och törst? Han säger ju: Herren (Jahveh), vår Gud (Elohim), ska rädda oss undan den assyriske kungens hand. ¹²Är det inte Hiskia som har avskaffat hans offerhöjder och altaren och sagt till Juda och Jerusalem: Inför ett enda altare ska ni tillbe, och på det ska ni tända offereld?
     ¹³Vet ni inte vad jag och mina fäder har gjort med folken i andra länder? Har de gudar som dyrkas av folken i dessa länder någonsin kunnat befria sina länder ur min hand? ¹⁴Ja, vilket bland alla dessa folk som mina fäder förintat har haft någon gud som förmått rädda sitt folk ur min hand? Men ni menar att er Gud förmår rädda er ur min hand. ¹⁵Nej, låt inte Hiskia lura och bedra er och tro inte på honom, för ingen gud hos något folk eller i något rike har lyckats befria sitt folk ur min hand eller ur mina fäders hand. Hur mycket mindre ska då er Gud (Eloha) kunna befria er ur min hand!"

Sanheribs tjänare talade ännu mer mot Herren Gud och mot hans tjänare Hiskia. ¹⁷Han skrev också ett brev för att håna Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), och sa om honom: "Lika lite som de gudar som dyrkas av folken i de andra länderna har kunnat rädda sina folk ur min hand, lika lite ska Hiskias Gud (Elohim) kunna rädda sitt folk ur min hand." ¹⁸Och till Jerusalems folk, till dem som stod på muren, ropade de med hög röst på judiska för att skrämma dem och göra dem modlösa, så att de sedan skulle kunna inta staden. ¹⁹Och de talade om Jerusalems Gud på samma sätt som om de främmande folkens gudar, som är verk av människohänder.
     ²⁰Under tiden bad kung Hiskia och profeten Jesaja, Amots son, och ropade till himlarna. ²¹Då sände Herren (Jahveh) en ängel som förgjorde hela hären och furstarna och befälhavarna i den assyriske kungens läger, så att han med skam vände tillbaka till sitt land. När han gick in i sin guds hus blev han där nerhuggen med svärd av sin egen avkomma. ²²Och Herren räddade Hiskia och Jerusalems invånare ur den assyriske kungen Sanheribs hand och ur alla andras hand, och han beskyddade dem på alla sidor. ²³Många förde gåvor till Herren i Jerusalem och dyrbara gåvor till Juda kung Hiskia, och efter detta växte Hiskias anseende hos alla hednafolk.

Hiskias sjukdom
²⁴Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk. Han bad då till Herren (Jahveh), och Herren svarade honom och gav honom ett tecken. ²⁵Men Hiskia återgäldade inte det goda som han hade fått, utan hans hjärta blev högmodigt, och därför drabbade vrede honom och Juda och Jerusalem. ²⁶Men när Hiskia ödmjukade sig mitt i sitt hjärtas högmod och Jerusalems invånare med honom, drabbade Herrens vrede dem inte i Hiskias dagar. ²⁷Hiskias rikedom och härlighet var mycket stor. Han byggde sig skattkamrar för silver och guld och ädla stenar, för väldoftande kryddor och för sköldar och alla slags dyrbara gåvor. ²⁸Han uppförde också förrådshus för säd, vin och olja samt stall för allt slags boskap, och han skaffade hjordar för sina fållor. ²⁹Dessutom byggde han städer och fick en mängd får och kor. Gud hade gett honom mycket stora rikedomar.

Hiskias tunnel (eller Siloamkanalen) är en drygt 530 meter lång tunnel som binder samman Gihonkällan med Siloamdammen. Tunneln byggdes av kung Hiskia när Israel angreps av assyrierna på 700-talet f.Kr. Tunneln skulle trygga Jerusalems vattenförsörjning och samtidigt blockera vattentillgången utanför och därmed försvåra en belägring.

³⁰Det var också Hiskia som täppte till Gichonvattnets övre källa och ledde vattnet neråt, väster om Davids stad [i en tunnel som mynnade ut i Siloamdammen]. Hiskia lyckades i allt han företog sig.
     ³¹Och när sändebuden kom från Babels furstar, de som var utsända till honom för att höra sig för om det under som hade hänt i landet, lämnade Gud honom för att pröva honom [och visa konsekvenserna av högmod] och få veta allt som var i hans hjärta. ³²Vad som mer finns att säga om Hiskia och om hans gudfruktiga gärningar, det är skrivet i "Profeten Jesajas, Amots sons, syner", i boken om Judas och Israels kungar. ³³Hiskia gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom på den plats där man går upp till Davids hus gravar. Hela Juda och Jerusalems invånare hedrade honom vid hans död. Hans son Manasse blev kung efter honom.

Sydrikets 14:e regent – Manasse
¹[Manasse regerade i Juda 55 år (698-643 f.Kr.). Han var den förste kungen i Juda som inte var samtida med det norra kungariket Israel, som assyrierna intog ca 720 f.Kr. och deporterat en stor del av befolkningen. Han återinförde polyteistisk dyrkan och återtog de religiösa förändringar som hans far Hiskia hade gjort. När Manasse regeringstid inleddes var Sanherib kung av Assyrien (han regerade fram till 681 f.Kr.). Manasse omnämns i assyriska skrifter som en samtida och lojal vasall till Sanheribs son och efterträdare Esarchaddon. I assyriska skrifter nämns Manasse bland de 22 kungar som var skyldiga att tillhandahålla material till Esarchaddons byggnadsprojekt. Esarchaddon dog 669 f.Kr. och efterträddes av sin son Ashurbanipal, som också nämner Manasse som en av ett antal vasaller som hjälpte till i hans kampanj mot Egypten]

Manasse (hebr. Menasheh) var 12 år när han blev kung, och han regerade 55 år i Jerusalem. ²Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, efter den avskyvärda seden hos de folk som Herren (Jahveh) hade fördrivit för Israels barn. ³Han byggde på nytt upp de offerhöjder som hans far Hiskia hade brutit ner. Och han reste altaren åt baalerna och gjorde asherapålar, och han tillbad och tjänade himlens hela härskara. ⁴Han byggde altaren i Herrens (Jahvehs) hus. Det var om detta hus som Herren (Jahveh) hade sagt: "I Jerusalem ska mitt namn vara för evig tid." ⁵Han byggde altaren åt himlens hela härskara på de båda förgårdarna till Herrens (Jahvehs) hus. ⁶Han lät sina barn gå genom eld i Hinnoms sons dal och utövade teckentyderi, svartkonst och trolldom, skaffade sig andebesvärjare och spåmän och gjorde mycket som var ont i Herrens ögon, så att han väckte hans vrede.
     ⁷Avgudabilden som han gjort ställde han in i Guds hus om vilket Gud hade sagt till David och hans son Salomo: "I detta hus och i Jerusalem som jag har utvalt bland alla Israels stammar, vill jag fästa mitt namn för evig tid. ⁸Jag ska inte mer låta Israel vandra bort från det land som jag har bestämt åt era fäder, om de bara håller fast vid och följer allt jag befallt dem efter den undervisning (hebr. Torah) och de förordningar (ordagrant: saker inristat) och påbud (bindande juridiska beslut), som de har fått genom Mose."
     ⁹Men Manasse förledde Juda och Jerusalems invånare, så att de gjorde mer ont än de folk som Herren (Jahveh) hade utrotat för Israels barn. ¹⁰Herren (Jahveh) talade till Manasse och hans folk, men de gav inte akt på hans ord.

Assyrien sänds mot honom
¹¹Då lät Herren (Jahveh) den assyriske kungens arméer komma över dem. De slog Manasse i bojor och fängslade honom med kopparbojor och förde honom till Babel.
     ¹²Men när han nu var i nöd, bönföll han inför Herren (Jahveh), sin Gud (Elohim), och ödmjukade sig djupt för sina fäders Gud (Elohim). ¹³Och när han bad så till honom, bönhörde Herren (Jahveh) honom och lyssnade till hans bön och lät honom komma tillbaka till Jerusalem som kung. Då insåg Manasse att det är Herren (Jahveh) som är Gud (Elohim).
     ¹⁴Han byggde en yttermur till Davids stad väster om Gichon i dalen[källan på östra sidan av Jerusalem], fram till ingången till Fiskporten och runt omkring Ofel och gjorde den mycket hög. Sedan tillsatte han befälhavare i alla befästa städer i Juda.
     ¹⁵Han avlägsnade de främmande gudarna och avgudabilden från Herrens (Jahvehs) hus, liksom alla de altaren som han hade byggt på det berg där Herrens (Jahvehs) hus stod, och i Jerusalem, och han kastade ut dem utanför staden. ¹⁶Sedan upprättade han Herrens (Jahvehs) altare och offrade shalomoffer (gemenskapsoffer) och tackoffer på det och uppmanade Juda att tjäna Herren (Jahveh), Israels Gud. ¹⁷Folket offrade ändå på höjderna, men bara åt Herren (Jahveh), sin Gud (Elohim).
     ¹⁸Vad som mer finns att säga om Manasse och om hans bön till sin Gud (Elohim) och om de ord som siarna (hebr. chozeh) talade till honom i Herrens (Jahvehs), Israels Guds (Elohims), namn, det står i Israels kungars krönika. [Syftar inte på Kungaböckerna i Bibeln utan på offentliga protokoll, från vilka uppgifter hämtades av profeterna och skrevs ned i de kanoniska böckerna.] ¹⁹Om hans bön och hur han blev bönhörd, om all hans synd och trolöshet och om de platser där han byggde offerhöjder och ställde upp asherapålar och gjutna bilder, innan han ödmjukade sig, är skrivet i siarnas (hebr. Chozajs) krönika. [Hebr. Chozaj används bara här. Det är troligen inte ett egennamn, utan anspelar på chozeh, se vers 18, som är siare.] ²⁰Manasse gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom där han bodde. Hans son Amon blev kung efter honom.

Sydrikets 15:e regent – Amon
²¹[Amon regerade Juda i 2 år (643-640 f.Kr.).]

Amon var 22 år när han blev kung, och han regerade 2 år i Jerusalem. ²²Han gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon, så som hans far Manasse hade gjort. Och Amon offrade åt alla de avgudabilder som hans far Manasse hade tillverkat, och han dyrkade dem. ²³Men han ödmjukade sig inte inför Herren (Jahveh), så som hans far Manasse hade gjort, utan han hopade skuld på skuld. ²⁴Och hans tjänare sammansvor sig mot honom och dödade honom hemma i hans hus. ²⁵Men folket i landet dödade alla som hade sammansvurit sig mot kung Amon. Därefter gjorde folket i landet hans son Josia (hebr. Joshijaho) till kung efter honom.

Tillbaka upp

---