Denna vers är den 5 708:e versen i Torah. En intressant detalj är att det judiska året 5 708 motsvarar år 1948, det år som Israel blev en stat på nytt, efter närmare 2 000 år i exil. De fem Moseböckerna består av 304 805 bokstäver, 79 847 ord och 5 845 verser.
4Om någon av er som är förskingrade, befinner sig i de bortersta delarna av himlarna, därifrån ska Herren (Jahve) din Gud (Elohim) samla dig och därifrån ska han hämta dig. 5Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska föra dig in i det land som dina fäder besuttit, och du ska besitta det, och han ska göra dig gott och föröka dig, mer än dina fäder. 6Och Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska omskära ditt hjärta, och din säds (dina barns) hjärta, till att älska Herren (Jahve) din Gud (Elohim) med hela ditt hjärta och med hela din själ, för att du ska leva.Jag är nu 120 år gammal, jag kan inte leda er längre. Herren har sagt till mig: "Du ska inte korsa denna Jordan." [4 Mos 20:12]7Sedan kallade Mose till sig Josua och sa till honom inför (framför ögonen på, inom synhåll för) hela Israel:
3Herren (Jahve), din Gud (Elohim), han ska gå (korsa över) framför dig. Han ska förgöra dessa folk för dig och du ska fördriva dem. Josua ska gå framför dig [Israel], som Herren (Jahve) har talat [5 Mos 1:37; 4 Mos 27:18-22; Jos 1]. 4Herren (Jahve) ska göra med dem [de sju folken i Kanaans land] som han gjorde med Shion och Og, amoréernas kungar, när han förgjorde dem och deras land [4 Mos 21:21-35]. 5Herren (Jahve) ska ge (överlämna) dem i er hand, och ni ska göra med dem enligt de befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) som jag har befallt (hebr. tsavah) er.
6[Mose uppmanar nu folket:]
Var starka (fasta, säkra, tappra)
och frimodiga (ståndaktiga, alerta, modiga)!
Var inte rädda [det hebreiska ordet jare kan även användas om att frukta Herren, dvs. att vörda och respektera honom]
eller förskräckta (rädda, uppskrämda) för dem [era fiender],
för Herren (Jahve), din Gud (Elohim),
går själv (han är den som går) med dig [Israel].
Han ska inte lämna dig (svika dig; låta dig sjunka)
eller överge (lämna; släppa taget om) dig [Heb 13:5].
Sabbatsår
På samma sätt som den sjunde dagen i veckan är en vilodag för människan, är det sjunde året ett viloår för marken. Under detta sabbatsår (shmita-året) låter man all odlingsmark ligga i träda. Detta är också året då skulder regleras så att man blir skuldfri, se 2 Mos 23:10-11; 5 Mos 15. Det är ett år då det finns mer tid och då ska hela Torah (de fem Moseböckerna) läsas under lövhyddohögtiden. Shmita efterlevs idag i Israel, men genom ett försäljningskontrakt (hebr. heter mechira), som rabbinerna upprättar mellan judiska landägare med en icke-jude, säljs marken för ett års tid. Denna teknikalitet gör att man rent tekniskt sett inte äger någon mark som behöver ligga i träda.
Jubelår
Det 49:e året är ett jubelår (hebr. jovel-år). Förutom att landet ligger i träda ska även slavar bli fria och marken ska återgå till sina ursprungliga familjer, se 3 Mos 25:8-34. Det är detta som anspelas i Jes 61:1-2 och som Jesus refererar till i Luk 4:16-22. Jubelåret är en radikal justering av ägandet av mark, som gör att även om någons föräldrar misslyckats ekonomiskt, så får nästa generation en ny chans. Jubelåret har inte firats och efterlevts de senaste 2 000 åren, och kanske inte någon gång. Eftersom det står "alla invånare" i 3 Mos 25:10 har rabbiner tolkat att det villkoret inte är uppfyllt då inte alla 12 stammarna lever i landet längre, och på så vis har man inte behövt följa detta bud som skulle få långtgående ekonomiska konsekvenser för hela samhället.