Parallell - tisdag 4/2

2 Mos 16-18

---

2 Mos 16-18

Gud förser dem med mat
¹När hela Israels folk vandrade ut från Elim och kom till Sinaiöknen, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra månaden [Ijar – april/maj] sedan de hade lämnat Egypten, ²klagade hela Israels folk på (lade hela skulden på, ropade högljutt mot) Mose och Aron i öknen. ³Israeliterna sa till dem: "Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egyptens land, när vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med bröd, men ni har fört oss ut till den här öknen för att låta hela folket dö av hunger."
     ⁴Då sa Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta det regna bröd från himlen åt er. Folket ska gå ut och samla ett dagsbehov för varje dag, så jag kan pröva dem, om de vill vandra efter min undervisning (hebr. Torah) eller inte. ⁵På den sjätte dagen ska de tillreda det de får in, och det ska vara dubbelt så mycket som det de samlar in de andra dagarna."
     ⁶Mose och Aron sa till israeliterna: "I kväll ska ni veta att det är Herren (Jahve) som har fört er ut från Egyptens land, ⁷och imorgon ska ni se Herrens (Jahves) härlighet (ära, glans), för Herren har hört er klagan mot (oförmåga att lita på) Honom. Vilka är vi [Mose och Aron], att ni klagar på oss [vi är bara budbärare, det är Gud ni klagat på]."
     ⁸Mose sa [ordföljden i denna mening är i grundtexten abrupt och repeterar vers 6 och 7, det kan vara så att det återspeglar att Mose inte var en god talare]: "Ni ska förstå detta när Herren (Jahve) ger er kött att äta på kvällen, och bröd på morgonen för att mätta er, eftersom Herren har hört er klagan, att ni klagar på honom. Vad gäller oss, vilka är vi? Er klagan är inte mot oss, utan mot Herren (Jahve)."
     ⁹Mose sa till Aron: "Säg till Israels folk, kom nära (samlas till gudstjänst inför) Herren (Jahve) för han har hört hur ni har klagat."
     ¹⁰Medan Aron sedan talade till israeliterna, tittade de alla mot öknen, och då syntes Herrens härlighet (ära, glans, påtagliga närvaro) i ett moln.
     ¹¹Herren (Jahve) talade till Mose och sa: ¹²"Jag har hört israeliternas klagan. Tala till dem: 'Vid skymningen (ordagrant: ´mellan de två kvällarna´) [2 Mos 12:6] ska ni få kött att äta, och på morgonen ska ni få bröd att äta så att ni blir mätta (får alla behov fyllda), så ska ni förstå att jag är Herren, er Gud.' "
     ¹³Den kvällen kom det vaktlar i sådan mängd att de täckte hela lägret, och nästa morgon var öknen runt lägerplatsen våt av dagg. [Vaktlar är en flyttfågel, vid ett annat tillfälle förde Herren dem till lägret med hjälp av en vind, se 4 Mos 11:31.] ¹⁴När daggen var borta låg det ute i öknen något kornliknande (frasigt), tunt som rimfrost på marken. ¹⁵När israeliterna såg det frågade de varandra: "Vad är det här?" eftersom de inte visste vad det var. ["Vad är det här" är på hebreiska man hu, och ordet som senare används för manna är man.]
    Mose sa till dem: "Det är den mat som Herren ger er att äta. ¹⁶Detta är vad Herren har befallt: 'Samla in det ni behöver för att bli mätta, en omer [ca 3 liter] per person. Ta till alla de som bor i ditt tält.' " [Per person är ordagrant "per skalle" (hebr. gul-golet) jämför ordet golgata, se Joh 19:13. Omer-måttet, som var dagsbehovet av manna för en person, definieras i vers 36 till en tiondels efa.]

¹⁷Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre. ¹⁸När de mätte upp det med ett omer-mått, hade den som samlat mycket ingenting över, och den som hade samlat lite inte för lite. Var och en hade samlat så mycket som han behövde till mat.
     ¹⁹Mose sa också till dem: Låt ingen spara någonting av detta till morgonen. ²⁰Likväl lyssnade (lydde) de inte på Mose. Några av dem sparade det till nästa morgon, men det växte maskar [i det] och det ruttnade. Och Mose blev vred (hebr. qatsaf) på dem. ²¹Så de samlade det morgon för morgon, var och en efter sitt eget behov, och när solen blev varm (steg högre på himlen) smälte det (bort).
     ²²På sjätte dagen samlade de dubbelt så mycket bröd, två omer [omkring 6 liter] till varje person. Och alla ledare för folket kom och berättade för Mose. ²³Men han sa till dem: "Detta är vad Herren (Jahve) har talat. Imorgon är det sabbatsvila, en helig sabbat för Herren (Jahve). Baka allt ni har lust till och koka det ni vill koka. Lägg undan åt er allt som blir över och spara (bevara) det till imorgon."
     ²⁴Så de sparade det till morgonen, precis som Mose instruerat och det ruttnade inte och det föddes inga maskar i det. ²⁵Sedan sa Mose: Ät detta idag, för idag är det Herrens sabbat. Idag hittar ni ingenting på marken. ²⁶Ni ska samla det under sex dagar men den sjunde dagen är sabbat, och då finns det ingenting.

²⁷Likväl, på den sjunde dagen gick några ut för att samla, men de fann ingenting. ²⁸Herren (Jahve) sa till Mose: Hur länge ska ni vägra att hålla mina budord och min undervisning (hebr. Torah)? ²⁹Se, Herren (Jahve) har gett er sabbaten, så på den sjätte dagen ger han er bröd för två dagar. Låt var och en stanna på sin plats och låt ingen gå ut på den sjunde dagen. ³⁰Då vilade folket på den sjunde dagen.

³¹Israels hus gav det namnet manna. Det var vitt som korianderfrön och smakade som rån gjorda med honung.

³²Sedan sa Mose: Detta är vad Herren (Jahve) har befallt. Låt en full omer [ca 3 liter] av det bevaras för kommande generationer, så att de ser brödet som jag mättade er med i öknen, när jag förde er ut ur Egyptens land.
     ³³Mose sa till Aron: Ta en kruka och fyll den med en full omer [ca 3 liter] av manna. Spara den inför Herren (Jahve) så att den bevaras för kommande generationer. ³⁴Precis som Herren (Jahve) befallde Mose, sparade Aron det framför vittnesbördet, så att det bevarades. ³⁵Israels barn (söner) åt manna i 40 år. De åt mannat till dess de kom för att bosätta sig i landet, när de kom till gränsen av Kanaans land. [Jos 5:11-12] ³⁶En omer [ca 3 liter – dagsbehovet av manna för en person, se vers 16] är en tiondels efa.

[Både omer och efa var volymmått. Citat från olika antika texter visar att efa-måttet var allt från 20 till 45 liter. En tiondels efa (en omer) motsvarar då omkring 3 liter. Måttet omer används bara i detta kapitel, hebreiska ordet omer kommer från amar som betyder "samla" och att "binda kärvar". Måttet var troligen unikt för ökenfärden och var inte i bruk på senare tid, eftersom Mose förklarar hur många efa det motsvarar i denna kommentar i slutet på detta stycke som är som en fotnot. Omer-måttet ska inte förväxlas med chomer-måttet som används i 3 Mos 27:16; 4 Mos 11:32; Hes 45:11, 13-14.]

Vatten från klippan
¹Hela Israels folk fortsatte sin vandring från Sinaiöknen och följde Herrens instruktioner [de följde molnstoden, se 4 Mos 9:18, 19]. De slog läger i Refidim, men där fanns inget vatten att dricka för folket. [Detta är ett mycket torrt område i södra Sinaiöknen utan några vattenkällor. Israeliterna beräknas vara omkring två miljoner människor, se 2 Mos 12:37.]
     ²Då började folket strida mot Mose (de ställde honom inför rätta och gjorde en rättslig tvist av denna fråga och ville avsätta honom).
    De sa: "Ge oss vatten att dricka."
    Mose svarade: "Varför strider ni med mig? Varför frestar (prövar) ni Herren?"
     ³Men folket var så uttorkade och i desperat behov av vatten att de fortsatte att klaga på Mose och muttrade: "Varför förde du oss ut ur Egypten? Var det för att vi, våra barn och vår boskap skulle dö av törst?"
     ⁴Då ropade Mose till Herren och sa: "Vad ska jag ta mig till med detta folk? De är nästan redo att stena mig [till döds]."
     ⁵Herren svarade Mose: "Gå framför folket och ta med dig några av de äldste i Israel. Ta den stav i din hand som du hade då du slog på Nilen, och börja gå. ⁶Jag ska stå framför dig på klippan vid Horeb (hebr. Chorev) [Sinai berg], och du ska slå på klippan, och då ska det komma vatten från den så att folket kan dricka." Mose gjorde så inför de äldste i Israel. ⁷Han gav platsen namnet "Massa" och "Meriva", eftersom israeliterna hade stridit [mot Mose och Gud] och eftersom de frestat (prövat) Herren, och sagt: "Är Herren med oss eller inte?" [Hebreiska ordet massa betyder fresta och pröva. Ordet meriva betyder strida, provocera.]

Seger över amalekiterna

Beduiner på kameler i Wadi Rum i Jordanien.

⁸Sedan kom amalekiterna och stred med Israel vid Refidim [betyder: "viloplats"].

[Amalekiterna var ättlingar till Abraham via Esau, se 1 Mos 36:15. De var ett nomadfolk som bodde i Negev och Sinai och levde på att plundra, se Dom 3:13. De hade tämjt kamelen och använde den i sina attacker. Kamelen kan springa 70 km/h (mycket snabbare än en häst) och var väl lämpad att användas för överraskningsattacker av de amalekitiska rövargängen, se Dom 6:3, 5. Ryktet om israeliternas vandring och de tillgångar de hade med sig hade säkert nått amalekiterna som nu rörde sig söderut för att få ett lätt byte. I 5 Mos 25:17-18 beskrivs hur de på ett fegt sätt attackerade och isolerade en del av de tröttaste israeliterna som var längst bak. De beskrivs också som gudlösa. I berättelsen som följer här indikeras också att de var bättre rustade militärt sett än israelerna, och hade inte Gud gripit in på ett övernaturligt sätt när Mose, Aron och Hur bett, skulle de lätt besegrat israeliterna, se vers 11.
    Exakta platsen för Refidim är okänd. Eftersom det inte fanns vatten, kanske det inte var en oas som oftast annars rastplatserna var. Ordet Refidim är plural och kommer från hebr. refida som betyder ryggstöd och har med att ligga ner och vila men även stöd. Ordet knyter dels an till att det var en "rastplats" men även att Aron och Hur "stöttade" Mose armar i bönen.]

⁹Mose sa till Josua: "Välj ut åt oss män, gå ut och strid med amalekiterna. I morgon ska jag stå på toppen av kullen med Guds (Elohims) stav i min hand."

Målning av Everett Millais med titeln: "Seger o Herre" (1871).

¹⁰Josua gjorde som Mose hade sagt och stred med amalekiterna, medan Mose, Aron [Mose bror] och Hur [en vän; konstnären Betsalels farfar, se 2 Mos 31:2] gick upp till toppen av kullen (höjden – hebr. giva). ¹¹När Mose höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät sin hand falla (lät den vila) hade amalekiterna övertaget. ¹²Moses hand blev tung, så de tog en sten och lade under honom och han satte sig på den. Aron och Hur höll upp hans händer, en på ena sidan och den andra på andra sidan. Och hans händer var stadiga (stabila; ordagrant "sanna" – hebr. emonah) till dess att solen gick ner.

[Detta är första gången hebreiska ordet emonah förekommer. Det är ett rikt ord som betyder stabilitet, trofasthet och även sanning. Det kommer från ordet för sanning (hebr. emet) som rent bokstavligt också står stadigt, se inledningen till Ps 12. Emonah används totalt 49 ggr och 22 av dem i Psaltaren.]

¹³Josua betvingade Amalek och hans folk med svärdseggen (bokstavligt "svärdets mun").
     ¹⁴Herren sa till Mose: "Skriv ner detta som ett minne i en skrift (bokrulle), och upprepa det i Josuas öron (läs/berätta det för honom), för jag ska utplåna [radera – som ett manuskript som görs rent från skrift] minnet av Amalek under himlarna (ordagrant: 'från under himlarna')."

[Detta är första gången som det antyds att Josua är den som kommer efterträda Mose. Skriftrullen kan syfta på Andra Mosebok, eller en annan separat bokrulle. I 5 Mos 25:17-19 upprepas denna uppmaning att inte glömma vad amalekiterna gjorde. Att Amaleks minne helt ska utplånas på jorden beskrivs utifrån Guds perspektiv – jag ska utplåna från himlarna. I Predikaren används perspektiven "under solen" (Pred 1:1) och "under himlarna" (Pred 3:1; 2 Kor 12:2) som är det högsta och utgår från Guds tronrum.]

¹⁵Då byggde Mose ett altare och gav det namnet Herren mitt segerbaner (Jahve Nissi). ¹⁶Han sa: "Handen på Herrens (Jahs) tron, Herren (Jahve) ska strida med Amalek från generation till generation (släkte till släkte)."

[Detta är den första fiende som Israel strider med efter uttåget. Orden här är profetiska, flera strider utkämpas med Amalek genom åren. Så småningom får kung Saul uppdraget att bekämpa amalekiterna och vid det tillfället säger profeten Samuel att allt ska tillspilloges, men Saul är olydig (1 Sam 15:1-3). Senare under drottning Esters tid heter fienden Haman, även han en amalekit (Est 3:1). Amalek är ursprunget till allt judehat och antisemitism.]

Jetro besöker Mose
¹Nu hörde Jetro (hebr. Jitro), prästen i Midjan och Moses svärfar [2 Mos 2:15], om allt som Gud (Elohim) hade gjort för Mose och för sitt folk Israel och hur Herren (Jahve) hade fört Israel ut ur Egypten (hebr. Mitsrajim – ´det inträngda landet´). ²Jetro, Moses svärfar, hade tagit [hand om] Moses hustru Sippora [2 Mos 2:21] efter att Mose sänt iväg henne ³med hennes två söner [2 Mos 4:24-26]. En [den förstfödde] hade namnet Gershom [på hebreiska låter det som "främling där", se 2 Mos 4:22], eftersom han sa: "jag är en främling i ett annat land", ⁴och namnet på den andra var Elieser [Eliezer, på hebreiska låter det som "Gud – min hjälp"], eftersom han sa: "Min faders Gud (Elohim) är min hjälp, och räddade mig från faraos svärd."
     ⁵Så Jetro, Mose svärfar, kom med hans söner och hans hustru till Mose i öknen där han slagit läger på Guds (Elohims) berg.
     ⁶Han sa till Mose [via en budbärare]: "Jag, din svärfar Jetro, kommer till dig, och din hustru och hennes två söner." [I vers 5 står det ordagrant "hans söner" och "hans fru", här är det "hennes barn", se även vers 3. För att det ska bli deras barn behövs båda föräldrarnas medverkan i uppfostran.]
     ⁷Då gick Mose ut för att möta sin svärfar och böjde sig ner och kysste honom. De frågade varandra om hur det stod till (varandras väl och ve) och de kom in i tältet. ⁸Mose återgav (räknade upp – hebr. safar) för sin svärfar om allt som Herren (Jahve) hade gjort mot farao och egyptierna för Israels skull, liksom om alla prövningar som kommit över dem under vägen och hur Herren (Jahve) hade hjälpt dem.
     ⁹Jetro gladdes (var mycket glad) över all den godhet som Herren (Jahve) hade visat mot Israel, eftersom Han hade befriat dem ur Egyptens hand. ¹⁰Och Jetro sa: "Välsignad är Herren (Jahve) som har befriat er ur egyptiernas hand och ur faraos hand och har befriat folket från Egyptens hand. ¹¹Nu vet jag att Herren (Jahve) är större än alla gudar, eftersom de har handlat övermodigt mot dem. ¹²Sedan bar Jetro, Moses svärfar, fram ett brännoffer och offrade det till Gud (Elohim). Aron kom också, tillsammans med alla äldste från Israel för att äta bröd med Moses svärfar inför Gud (Elohim).

Jetro undervisar Mose om delegering
¹³Nästa dag satt Mose och dömde folket och de stod runt Mose från morgonen till kvällen.

¹⁴När Mose svärfar [Jetro] såg allt han gjorde för folket, sa han: "Vad är det du gör för folket? Varför sitter du själv, ensam, med allt folket stående omkring dig från morgon till kväll?" ¹⁵Mose svarade sin svärfar: "Det är för att folket kommer till mig för att fråga Gud (Elohim). ¹⁶När de har ett bekymmer kommer de till mig och jag dömer mellan en man och hans granne. På det sättet får jag dem att förstå Guds (Elohims) stadgar och undervisning (hebr. Torah) [instruktionerna i de fem Moseböckerna]."
     ¹⁷Men Mose svärfar [Jetro] sa till honom: "Det du gör är inte bra. ¹⁸Du kommer att trötta ut dig själv, liksom folket som är med dig, för uppgiften är för stor för dig. Du kan inte göra allt själv, ensam. ¹⁹Lyssna till min röst (på det som jag säger), jag ska ge dig råd och Gud (Elohim) ska vara med dig. Du representerar folket inför Gud och tar deras angelägenheter till Gud (Elohim). ²⁰Upplys dem om stadgar och undervisning, och visa dem vilken väg de måste gå och vilket arbete de måste utföra. ²¹Men du ska leta upp kapabla män bland allt folket, män som fruktar (vördar, respektera) Gud (Elohim), sanningsenliga män (män som håller sig till sanningen), som hatar mutor. Utse dem till att råda över tusen, hundra, femtio och tio. ²²Låt dem döma folket under alla tider. Låt sedan alla stora (komplicerade) ärenden tas till dig men alla småärenden kan de döma själva, på det sättet delar de bördan med dig (avlastar dig). ²³Om du gör detta (på det sätt) som Gud (Elohim) har befallt dig, ska du kunna uthärda (klara av arbetsbördan) och alla dessa människor ska gå till sin plats i frid (shalom, tillfreds med lösningen på sina problem).

²⁴Mose lyssnade på sin svärfar och gjorde allt som han sagt. ²⁵Mose valde ut dugliga män från hela Israel och gjorde dem till ledare över folket, ledare för 1 000, 100, 50 och 10. ²⁶De dömde folket hela tiden. De svåra (komplicerade) ärendena tog de till Mose, men alla småsaker dömde de själva.

²⁷Sedan lät Mose sin svärfar lämna och han gick sin väg till sitt eget land.

Tillbaka upp

---