Jorden (materien) var ännu öde (formlös – hebr. toho) och tom (omätbar – hebr. boho), och det stora djupet var i mörker, men Guds Ande hovrade (var i rörelse, svävade) över vattnen (haven; vätemolnen – hebr. maim).
[Bibeln använder den vetenskapligt korrekta termen vattnen, utifrån de ord som fanns att tillgå, för att beskriva universum som vi nu vet består till 90% av väteatomer. När kemister på 1700-talet upptäckte vätet skapade forskarna nya ord i våra språk som beskriver ämnets vätande egenskaper. Svenska ordet väte härstammar från verbet att väta, engelska hydrogen betyder "vattengöraren" och tyska wasserstoff betyder "vattenämnet", osv. I modern hebreiska skapades ordet maimn (bibelhebreiskans ord för vatten majim, följt av bokstaven Nun), vilket ger den ordagranna betydelsen "vattengöraren".
Ordet hovra (hebr. rachaf) används bara här och i [5 Mos 32:11] där det beskriver en örn som svävar över sitt bo och lockar sina ungar till nästa steg i utvecklingen att börja flyga. Samma rot återfinns även i [Jer 23:9] där hans ben "darrar". Här i skapelseberättelsen beskriver ordet att Guds kreativa närvaro är i rörelse, manifesterad på ett dallrande, vibrerande sätt – redo för nästa sektion. Vers 1-2 ger en introduktion till det som ska komma. Den hebreiska grammatiken (i vers 3) förstärker att universum med alla stjärnor och planeter är på plats inför nästa sektion som handlar om skapelsedagarna.]
Vers 1 består av sju hebreiska ord. Det mittersta ordet är två bokstäver, alef-tav, den första och sista bokstaven i alfabetet. Detta lilla ord som uttalas "et" på hebreiska är en objektpartikel som indikerar att nästföljande ord, som är "himlarna", är objekt i satsen. Det är intressant att i [Upp 1:8] har Jesus motsvarande titel på grekiska, "alfa och omega", den första och den sista. Även om alef-tav bara är en språklig grammatisk detalj i hebreiskan antyds att Jesus finns representerad mitt i Bibelns första vers, likställd med Gud!
Sex skapelsedagar
Dag ett – ljuset
3Och Gud (Elohim) sa: "Låt det bli ljus", och det blev ljus. 4Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att ljuset var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt), och Gud skilde (separerade) ljuset från mörkret. 5Gud (Elohim) kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt.
Det blev kväll och det blev morgon – dag ett (hebr. jom echad).
[Frasen "det blev kväll och det blev morgon" återkommer de första sex dagarna, se vers 8, 13, 19, 23, 31. När den första dagen beskrivs används grundtalet "ett" (hebr. echad), inte ordningstalet "första" (hebr. rishon). Anledningen kan vara att indikera att det är här tiden startar. Inom judendomen räknas en dag från kvällen till nästa kväll. Rabbiner lär att anledningen är för att Gud vill att dagen ska börja med vila, inte arbete ([1 Mos 2:1-3]). En annan aspekt är att dagen börjar i mörker, men slutar i ljus! Ordet för dag (hebr. jom) kan också beskriva ett större tidsintervall, men eftersom uttrycket "kväll och morgon" används (som är ett s.k. polar-merismos) betonas troligtvis att tidsperioden verkligen är en dag, se även [2 Mos 20:11]. Det ska dock noteras att solen och månen, som har uppgiften att markera dagar och tid, först får den uppgiften den fjärde dagen, se vers 14. Inget tidsintervall anges heller från det att universum skapas i begynnelsen i vers 1 fram till den första dagen.]
Andra dagen – atmosfären
6Gud (Elohim) sa: "Låt det vara en utsträckning (någonting som expanderats, bretts ut och gjorts tunt – hebr. raqia) [dvs. atmosfären, se vers 8] mitt i vattnet, som skiljer (separerar) vatten från vatten." 7Gud (Elohim) gjorde (formade – hebr. asah) utsträckningen [atmosfären] och skilde vattnet som var under utsträckningen från vattnet som var ovan utsträckningen, och det skedde så. 8Gud (Elohim) kallade utsträckningen (det som gjorts tunt) himmel.
Det blev kväll och det blev morgon – andra dagen (hebr. jom sheni).
[Ordet "utsträckning" är hebr. raqia, se vers 6-8 och 14-17. Det kan också översättas valv, fäste eller expansion. Ordet används för att beskriva en tunn uthamrad plåt ([4 Mos 16:39]) eller en duk som spänns ut ([Jes 42:5]). Ordet beskriver det som sträckts ut och kan appliceras på den tunna expansionen som vi kallar atmosfär. Denna utsträckning, utvidgning och expansion förklarar det som fysikerna sett om hur galaxer så småningom kunde bildas. Utifrån den nära kopplingen mellan det hebreiska ordet för vatten maim och väte (se vers 2), kan vers 6 också tolkas som att vätemoln skiljs från vätemoln i rymden så att de olika galaxerna bildades. Det hebreiska ordet för himlar är shamaim. Den sista delen, maim, är vatten. Den första delen kan vara sham, en oanvänd rot som tros ha betydelsen upphöjd. Betydelsen blir då "vattnet där ovan". En annan förklaring är att det kommer från ordet för eld esh och då blir himlen "eld-vattnen", vilket också är en passande beskrivning på en eldröd himmel när solen går upp eller ner. Ordagrant är översättningen av shamajim (som står i dual i hela GT) "himlar". Betydelsen är vid och innefattar majestätisk plural, men visar också på hur himlen (skyn) kan skifta i många olika färger. Himlen används om stjärnhimlen och universum ([1 Mos 1:1; 15:5]), himlen där fåglarna flyger och vindarna blåser ([5 Mos 4:17]) och platsen där Gud bor ([1 Kung 8:30]). I grekiskan används både singular och plural, se [Matt 6:9-10].]
Tredje dagen – marken
9Gud (Elohim) sa: "Låt vattnet under himlen samlas till en plats, och låt torr mark bli synlig (framträda)", och det skedde så. 10Gud (Elohim) kallade det torra land och det samlade vattnet hav.
Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
11Gud (Elohim) sa: "Låt jorden (landytan) producera grönska [ordagrant: grönske jorden av grönska] – plantor som ger (sprider) frö, och fruktträd som bär (gör, formar – hebr. asah) frukt efter sitt slag (sin sort; klassificering)", och det skedde så. [Hebr. min kommer från en rot med betydelsen "dela upp, portionera ut", ordet används för den bibliska klassificeringen av växter och djur, begreppet är bredare än ordet art, se vers 12, 21, 24, 25.] 12Jorden producerade grönska (vegetation), plantor som ger (sprider) frön efter sitt slag (sin sort), och fruktträd som bär (kontinuerligt gör, formar) frukt efter sitt slag.
Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
13Det blev kväll och det blev morgon – tredje dagen (hebr. jom shlishi).
[Detta är den enda dagen då Gud säger "det var gott" två gånger, se vers 10 och 12. Inom judendomen anses just därför tisdagen, den tredje dagen, vara en extra bra dag att starta något nytt på. Judiska bröllop sker därför än i dag ofta på tisdagar. Jesus gick på ett bröllop i Kana, just på "tredje dagen", se [Joh 2:1].]
Fjärde dagen – himlakropparna
Det som skapas de första tre dagarna fylls sedan i tur och ordning de följande tre dagarna.
14[Det finns en fin parallell symmetri mellan de tre första och de följande tre dagarna. Det som har skapats fylls med innehåll i tur och ordning. Första dagen skapas ljuset (och tiden) som fjärde dagen "fylls med" solen, månen och stjärnorna som får sin funktion som ljusbärare och tecken för dagar, månader och år. Andra dagen avskiljs vatten och sky som femte dagen fylls med havsdjur och fåglar. Tredje dagen avskiljs marken från vattnet och jorden får vegetation som sjätte dagen fylls med djur och människan. Samtidigt finns det en parallellism (A B C – A´ B´ C´). Dag 4-6 ramas också in av de stora himlakropparna (vers 14) och de minsta fröna (vers 29).]
Gud (Elohim) sa: "Låt det bli ljusbärare på himlens (skyarnas) utsträckning (expansion – hebr. raqia) som skiljer (separerar) mellan dag och natt, låt dem bli tecken (signaler) för att indikera särskilda
tider (högtider – hebr. moadim) [[3 Mos 23]], dagar och år, 15och låt dem vara ljusbärare på himlens utsträckning (fäste, valv) för att ge ljus på jorden",
och det skedde så. 16Och Gud (Elohim) gjorde (satte; tillförordnade – hebr. asah) de två stora ljusbärarna, den större [solen] för att råda över dagen,
och den mindre [månen] för att råda över natten – liksom [även] stjärnorna [gör].
[Himlakropparna som tidigare skapats (vers 1) tillskrivs nu sina uppgifter. Två olika hebreiska ord (bara och asa) för att skapa/göra används i skapelseberättelsen ([1 Mos 1:1-2:3]). Hebr. bara används vid nya dramatiska skeden som när hela universum skapas (vers 1), när djurlivet börjar skapas (vers 21), när människan skapas (tre ggr i vers 26) och berättelsens sista sammanfattande vers ([1 Mos 2:3]) och ramar in hela den första enheten vars fokus är just skapandet. Hebr. asa är vanligt i GT och används om att göra, tillverka eller placera/sätta något på ett visst sätt eller till en viss funktion. Men även för att färdigställa, ordna eller arrangera något, att insätta eller tillförordna någon/något i en uppgift eller funktion, vilket är betydelsen här, se vers 7, 11, 12, 16, 25, 26, 31 och [1 Mos 2:2].]
17Gud (Elohim) satte (placerade) dem [solen, månen och stjärnorna] på himlens utsträckning (fäste, valv)
för att lysa på jorden,
18för att råda över dagen och natten,
och för att skilja (separera) ljuset från mörkret.
[Vers 14-18 formar en kiasm. Den ramas in av att Gud sa och Gud såg. Ordet skiljer/skilja (hebr. badal) används om dag/natt i vers 14b och om ljuset/mörkret i vers 18b. De görs till tecken i vers 14c och sätts att råda i vers 18a. De ska ge ljus på jorden (vers 15 och 17b). Gud formade (vers 16) solen och månen och satte (vers 17) dem på sina platser. Centralt i vers 16b får de sin funktion att råda över dagen och natten.]
Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Jorden och solen från en av NASA:s satelliter. Namnet på USA:s rymdprogram är en akronym för "National Aeronautics and Space Administration", men nasa är också ett hebreiskt ord som betyder "att lyfta upp" och det används t.ex. i [4 Mos 4:13].
©NASA
19Det blev kväll och det blev morgon – fjärde dagen (hebr. jom revii).
[Jorden snurrar i en bana kring solen.
• Ett år är den tid som det tar för jorden att fullborda ett helt varv runt solen.
• En månad är den tid det tar för månen att snurra ett varv kring jorden.
• Ett dygn är den tid det tar för jorden att snurra ett varv runt sin egen axel. Den rotationen gör att det blir dag och natt.
Det finns många intressanta frågeställningar i Bibelns första kapitel som utmanar läsaren att tänka:
• Det är först på fjärde dagen som solen, månen och stjärnorna formas och insätts i sin funktion. Hur långa var de tre första dagarna när inte solens funktion fanns?
• Att vi har en vecka på sju dagar är egentligen ologiskt, sju är inte delbart med vare sig antal dagar på en månad eller år. Trots detta har mänskligheten alltid använt sig av den bibliska sjudagarsveckan.
• Det hebreiska ordet för år (shana) består av tre bokstäver (Shin, Nun och He) vars numeriska värde är 355 (300+50+5). I vår gregorianska solbaserade kalender är ett år 365 och 1/4 dagar. Den hebreiska kalendern har däremot ofta 355 dagar – vilket exakt är det numeriska värdet för det hebreiska ordet för år. Kalendern har tolv månader (29 eller 30 dagar), men kompenserar för de drygt tio dagar som saknas från solåret genom att lägga till en extra 13:e månad vart annat eller tredje år. Se även [2 Mos 12:2].]
Femte dagen – fiskar och fåglar
Skyn fylls av fåglar den femte dagen.
©Hazze Sandström
20Gud (Elohim) sa: "Låt vattnet vimla (svärma) med vimlande (svärmande) levande varelser [låt det finnas en mångfald av fiskstim], och låt fåglar (flygande djur; insekter) flyga över jorden i himlens utsträckning (expansion, fäste, valv) [atmosfären]." 21Gud (Elohim) har skapat (hebr. bara) de stora havsdjuren (krokodiler, ordagrant "de stora långsträckta havsdjuren") och alla levande varelser som fyller vattnet, efter sitt slag (sin sort; klassificering – hebr. min), på samma sätt alla fåglar (flygande insekter; alla djur med vingar), efter sitt slag. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt). 22Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa) och sa: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll havets vatten, och låt fåglarna (insekterna, alla djur med vingar) föröka sig på jorden (landytan)."
23Det blev kväll och det blev morgon – femte dagen (hebr. jom chamishi).
Den sjätte dagen – landdjur och människan
Den sjätte dagen börjar jorden fyllas med djur och sist skapas människan till Guds avbild.
©Hazze Sandström
24Gud (Elohim) sa: "Låt jorden frambringa levande varelser efter sitt slag (sin sort) [tre klassificeringar]:
boskapsdjur,
krypande djur (insekter, kräldjur, osv)
och vilda djur enligt sitt slag."
Och det skedde så. 25Ja, Gud (Elohim) gjorde (tillförordnade – hebr. asah)
markens djur efter sitt slag
och boskapsdjuren efter sitt slag
och allt som kryper på marken efter sitt slag.
Och Gud (Elohim) såg att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
26Gud (Elohim) sa: "Låt oss göra (insätta – hebr. asah) människan (mänskligheten – hebr. adam) [man och kvinna] i (till) vår avbild (hebr. tselem), för att likna (hebr. demot) oss. De ska råda (ha auktoritet, ansvara) över
fiskarna i havet
och fåglarna i himlen
och över boskapsdjuren.
Ja, över hela jorden och över allt krypande som kryper (rör sig) på jorden."
[Här används både substantivet remes följt av verbet romes och innefattar kräldjur, groddjur, insekter och även små däggdjur, men kan även vara en sammanfattning av alla djur. Första person plural "låt oss" är ovanligt och förekommer bara dag sex då människan skapas, vilket visar att detta är en speciell händelse. Formen används bara två gånger till, och även då när något utöver det vanliga sker, se [1 Mos 3:22; 11:7]. Pluralformen kan tolkas självövervägande, dvs. att Gud talar till sig själv, han överväger med sig själv. Skrivsättet inrymmer också treenigheten – Fader, Son och helig Ande. Ordet avbild kan användas om fysisk likhet, men eftersom Gud är Ande ([Joh 4:24]), reflekterar likheten främst människans andliga sida. I sammanhanget nämns "råda" vilket ger betydelsen att människan är en representant för Gud.] 27Ja, Gud (Elohim) skapade (hebr. bara) människan i (till) sin avbild,
till Guds (Elohims) avbild skapade han henne. Man och kvinna
skapade han
dem.
[Denna vers har en poetisk struktur som gör att just skapandet av människan framhävs. Den parallella konstruktionen i de två första raderna förstärker att människan verkligen skapades till Guds avbild. Med ett avslutande kiastiskt mönster, där ordet skapa ramas in av "man och kvinna" och "dem", konstateras att Guds avbild, människan, skapades som man och kvinna. Detta att alla människor, män och kvinnor, skapas till Guds avbild är något helt unikt bland alla kända skapelseberättelser. Även den trefaldiga repetitionen av ordet skapa (hebr. bara) gör versen speciell.]
28Och Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa). Och Gud (Elohim) sa till dem: "Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor] och råd (ha auktoritet) över
fiskarna i havet
och fåglarna i himlen.
Ja, över allt levande (alla djur) som kryper (rör sig) på jorden."
29Gud (Elohim) sa: "Se [hebr. hinneh – ger betoning], jag ger er varje fröbärande ört på hela jorden och varje träd som har fröbärande frukt – åt er ska de bli som föda. 30Ja, även för alla jordens (markens) djur
och alla himlens fåglar
och alla som krälar (rör sig) på jorden – allt som har liv –
varje grön ört (växt) till föda (mat)." Och det skedde så.
31Gud (Elohim) såg allt som han hade gjort (hebr. asa) [undersökte allt noggrant], och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får betrakta skapelsen från Guds perspektiv]: Mycket gott (helt perfekt, färdigt, komplett och fullbordat)! [Ordagrant: gott mycket (hebr. tov meod), jfr vers 10, 12, 18, 21.]
Det blev kväll och det blev morgon – den sjätte dagen (hebr. jom ha-shlishi).
[De första fem dagarna står i obestämd form. Ordagrant står det: dag ett (vers 5), dag andra (vers 8), dag tredje (vers 13), osv. Den sjätte och sjunde dagen har däremot bestämd artikel på dagarna. Ordagrant står det "dag den sjätte" och "dag den sjunde" ([1 Mos 2:2, 3]). Detta skrivsätt betonar fulländning.]
Vila – skapelsen fullbordad
1[Vers 1-3 är fint strukturerade i flera kiasmer. Nyckelord som betonas är vila (hebr. shavat) och den sjunde dagen (hebr. jom ha-shevii).]
Så blev nu himlarna och jorden fullbordade (iordningställda, färdiga) och allt i dem [alla stjärnorna]. 2Och Gud (Elohim) slutförde på den sjunde dagen
det verk som han hade gjort (arbetat med; färdigställt – hebr. asah),
och han vilade ("hade sabbat"; ordagrant: "upphörde med sitt arbete" – hebr. shavat)
på den sjunde dagen.
3Gud (Elohim) välsignade (talade gott om)
den sjunde dagen
och helgade den (dedikerade den som sin egen dag; särskilde den från andra dagar till att bli en speciell dag)
eftersom han avslutade (vilade från – hebr. shavat) det han gjort, när han skapade (hebr. bara).
[Detta stycke avslutas inte som de andra dagarna med "Det blev kväll och det blev morgon, den sjunde dagen". Anledningen är antagligen att detta uttryck också inleder nästa dag, men skapelseveckan är en gång för alla slut. Den har ingen fortsättning i en åttonde dag. Istället nämns "den sjunde dagen" tre gånger och ramar in ordet vila i vers 2 och ramas in av välsigna/helga i vers 3. I judiska kalendrar är den första dagen söndagen. De första sex dagarna benämns jom rishon, jom sheni, jom shlishi, jom revii, jom chmishi och jom shishi. Den sjunde dagen (lördagen) bryter mönstret och kallas inte jom shevii (dag sju), istället används bara ordet shavat för att visa att den är speciell.]
Himlarnas och jordens fortsatta historia (2:4-4:26)
Edenberättelsen (2:4-3:27)
4[Här kommer en ny enhet. Det hebreiska ordet toledot används här och indikerar att något nytt kommer. Ordet används på ett liknande sätt 11 gånger i Första Moseboken, se [1 Mos 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2] (två gånger med inledande preposition i [1 Mos 10:32; 25:13]). Med den inledande Skapelseberättelsen i [1 Mos 1:1-2:3] blir det totalt tolv enheter i Första Mosebok som alla avgränsas av detta ord toledot. Det vanliga när ordet används är att det gäller en person, Adam ([1 Mos 5:1]), Noa ([1 Mos 6:9]) osv. Gemensamt är att huvudpersonen redan är introducerad, och det som följer är en detaljerad fortsättning av hans liv och hans barn. Här kommer alltså "himlarnas och jordens" fortsatta historia. Det är inte en andra skapelseberättelse utan en mer detaljerad beskrivning av skapelsen, och då speciellt hur människan skapades från jordens stoft. Versen har också en tydlig kiasm där frasen "himlar och jord" och "jord och himlar" är speglad för att rama in.]
Detta är den fortsatta historien (berättelsen; genealogin/släkttavlan – hebr. toledot) om
himlarna och jorden.
Vid skapandet (hebr. bara) av dem – när Herren Gud (Jahve Elohim) höll på att göra (insätta, färdigställa, organisera – hebr. asah)
jorden och himlarna,
5men innan alla fältets växter (buskar; träd; vild vegetation – hebr. siach) ännu fanns på marken
[det verkar finnas viss växtlighet],
och ingen gröda (gröna örter) hade börjat växa på fältet,
för Herren Gud (Jahve Elohim) hade ännu inte låtit det regna över (ovanifrån och ner på – hebr. al) jorden,
och det fanns ingen människa som kunde bruka marken (jordens mylla).
Det högsta nu levande trädet i Redwoodskogen är 115 meter högt.
6Men underjordiska vattenkällor höjde sig i marken (dimma steg upp från marken) och vattnade hela ytan (ansiktet) av marken (jordens mylla).
[Det första hebreiska ordet ed används bara här och i [Job 36:27] där det är dimma/moln. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter med källa/flöde. Det nämns inte att det regnar på jorden förrän i [1 Mos 7:12]. Klimatet var alltså annorlunda än nu på jorden vilket kan förklara varför människorna levde längre och förekomsten av stora djur som dinosaurier. Kanske kan det liknas vid ett stort växthus. Den närmsta klimatzonen som har några av dessa karaktärsdrag i vår tid är Redwoodskogen i norra Kalifornien. De tusenåriga träden där är över 100 meter höga. Anledningen till det gynnsamma klimatet är den ihållande dimman från Stilla havet som kyler träden under sommaren och minskar avdunstningen. Under ett ånghölje finns inte heller något direkt solljus och inga regnbågar bildas. Det förklarar varför regnbågen kunde bli ett tecken som först sågs efter syndafloden, se [1 Mos 9:13].
Det finns många likheter i introduktionen av Skapelseberättelsen ([1 Mos 1:1-2]) och inledningen till Edenberättelsen (vers 4-6). Först finns ett konstaterande vad gäller tid "i begynnelsen" ([1 Mos 1:1]) och "vid skapandet av dem" (vers 4b), alltså under den pågående processen. Sedan beskrivs situationen i något negativa termer "men jorden var öde och tom" ([1 Mos 1:2]a) och "men ännu var inte all vegetation där och det hade inte regnat" (vers 5). Sist kommer en positiv avslutning "Guds Ande hovrade över vattnen" ([1 Mos 1:2]b) och "ett flöde steg upp från jorden och vattnade den" (vers 6).]
Människorna skapas
7Herren Gud (Jahve Elohim) formade (designade, skulpterade – hebr. jatsar) människan (hebr. adam) av stoft (material) från jorden (hebr. adamah) och andades in livsande i hennes näsa [andligt liv], och människan blev en levande varelse (själ – hebr. nefesh).
[Det hebreiska ordet för människa adam, är snarlikt ordet för jordens mylla adamah. Människans kropp formades från redan skapat material och får också del av Guds livsande. Det är människans andliga sida som är lik Gud, se [1 Mos 1:27]. Det hebreiska ordet nefesh, här översatt "levande varelse", beskriver helheten med betoning på det inre livet och människans själ. Samma hebreiska ord används även om djur, se [1 Mos 1:20, 21, 24, 30]. Den hebreiska betydelsen av själ skiljer sig från den grekiska filosofiska tanken om en odödlig själ skild från kroppen, som beskrivs i Platon och Aristoteles antika skrifter.
Ordet för liv är chajim. Det är plural men böjs som singular, precis som orden för vatten, himmel och ansikte. Detta är ett sätt i hebreiskan att visa att allt som finns i ordet inte kan rymmas i singular. Vattnet kan vara stilla eller storma, varje solnedgång är unik och ansiktet är inte statiskt med bara en form. På samma sätt är det med livet, det har olika skiften och skeende. Ordet består av bokstäverna Chet, Jod, Jod och Mem.]
8Herren Gud (Jahve Elohim) planterade en trädgård (fruktträdgård) i Eden [betyder behaglig, lustfylld], åt öster [öster om Jordanfloden – i Mesopotamien], och där satte han människan som han hade format (designat, skulpterat). 9Herren Gud (Jahve Elohim) lät alla slags träd, ljuvliga (tilltalande) att se på och goda (perfekt anpassade) som mat växa upp ur marken, också livets träd [[Upp 2:7; 22:2, 14, 19]] mitt (centralt) i trädgården och kunskapens träd på gott (välsignelse, överflöd) och ont (misär, lidande).
[Bland alla träd nämns speciellt två träd, kunskapens träd och livets träd. Kunskapens träd nämns bara här och i vers 17 där funktionen primärt verkar vara att ge Adam och Eva ett sätt att visa sin lydnad mot Gud. Livets träd däremot nämns här och [1 Mos 3:22, 24]. I Ordspråksboken används det bildligt för något som ger liv ([Ords 3:18; 11:30; 13:12; 15:4]) medan referenserna i Uppenbarelseboken handlar om ett nyskapat Eden ([Upp 2:7; 22:2, 14, 19]). Mitt i behöver inte betyda exakt "mitten" rent fysiskt utan kan också ha betydelsen att Guds liv är det "centrala" i skapelsen.]
10En flod flödade från Eden för att vattna trädgården, sedan delade den sig i fyra grenar. 11Den första heter Pishon [betyder: tillväxt],
det är den som flyter runt (meandrar, slingar sig omkring – hebr. savav) hela landet Havia, där det finns guld, 12och landets guld är gott (vackert, av hög kvalité). Där finns också bdelliumharts [antagligen en sorts vitaktig pärla] och onyxsten [ädelsten].
[Guld är den första metallen som nämns i Bibeln. Här även tillsammans med ordet för gott (hebr. tov). Detta är det första som kallas "gott" sedan skapelsen ([1 Mos 1:4, 10, 12, 18, 21, 25, 31]). Genom alla tider har just guld ansetts vara den mest värdefulla metallen. Färgen på mannat, som troligtvis var vitaktigt, jämfördes med Bdelliumharts, se [4 Mos 11:7].]
13Den andra floden heter Gichon [betyder: bryta, välla fram],
det är den som flyter runt (meandrar) hela landet Kush [Nubia; nuvarande Etiopien/Sudan].
14Den tredje floden heter Chideqel [betyder: snabb; det grekiska namnet är "Tigris"],
det är den som har sitt lopp öster om Assyrien (Ashor).
Den fjärde floden är Eufrat [betyder: fruktsam, flöda över, ge i överflöd].
15Herren Gud (Jahve Elohim) tog mannen och placerade honom (satte honom på en permanent boningsplats) i Edens trädgård, för att bruka (arbeta) den och bevara (underhålla, skydda) den. 16Herren Gud (Jahve Elohim) gav denna befallning [den första föreskriften] till mannen, och sa: "Av alla träd ska du ätandes äta (fritt få äta), 17men ät inte av kunskapens träd på gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande), för den dag du äter av det ska du med all säkerhet döden dö (döende ska du dö)."
[I vers 16 finns det positiva budet att äta från alla andra träd – som är en förutsättning för att "leva livet levande". I vers 17 finns undantaget. Gud tvingar ingen till gemenskap med honom, därför måste kunskapens träd (vers 9) finnas där så att människan kan göra ett aktivt val för eller emot livet, se även [5 Mos 30:15, 19]. I hebreiskan dubbleras verben äta och dö. Ordagrant står det "att äta du ska äta" och "dö ska du dö". Konstruktionen förstärker att människan verkligen fritt får äta, men även det dubbla behovet av både andlig och fysisk mat, jfr [Matt 6:11; Joh 4:32]. Även döden har en andlig och fysisk aspekt. Den dagen då Adam äter av kunskapens träd dör han en andlig död, som även får konsekvenser för hans fysiska kropp som blir dödlig, se [Rom 8:20].]
Kvinnan skapas
18[Fram tills nu har allting varit gott eller mycket gott. För första gången är nu något "inte bra", och det är Adams brist på en kompanjon.]
Herren Gud (Jahve Elohim) sa: "Det är inte gott [ändamålsenligt, optimalt, som sig bör] att mannen ska vara ensam, jag vill göra (hebr. asa) en hjälpare (hebr. ezer) anpassad för honom."
[Sista frasen (hebr. ezer kenegdo) är ordagrant översatt "hjälpare enligt motsatt honom". Betydelsen av neged med prefixet k och suffixet o är någon som står framför och mitt emot honom, någon som är lik honom och jämställd med honom. Hebr. ezer har innebörden att komma till någons hjälp och att assistera. Det beskriver dock ingen hierarki, Gud själv kallas Israels hjälpare i [Hos 13:9], se även [5 Mos 33:7]. Här beskrivs ett partnerskap mellan en man och en kvinna. Samma fras återkommer i vers 20.]
19Från jord formade (skulpterade, designade – hebr. jatsar) Herren Gud (Jahve Elohim) alla djuren på fälten, och alla fåglar [insekterna och alla djur som kan flyga] i himlen, och förde dem till Adam [egennamnet används här och i [1 Mos 3:17]] för att se vad han skulle ge dem för namn. Det namn Adam gav varje levande varelse blev dess namn. 20Adam gav namn åt alla boskapsdjur, alla fåglarna (insekterna och alla djur som kan flyga) i luften, och alla [vilda] djur på fältet. Men för Adam fanns ingen hjälpare anpassad för honom.
21Herren Gud (Jahve Elohim) lät en tung sömn falla över Adam, och medan han sov tog han ett av hans revben (en av hans sidor – hebr. echad tsela) och fyllde platsen med kött.
[Ordet tsela betyder sida och används om sidan av en byggnad eller struktur ([2 Mos 26:11-12, 25, 35; 38:7; Hes 41:5, 6]). Ofta är det något med plankor som är ihåligt. Enligt den grekiska filosofen Platon (428-348 f.Kr.), och även senare judisk tradition, sägs att människan skapades androgyn, och sedan delades upp i man och kvinna. Men det är inte vad denna vers lär. Det är även tydligt i [1 Mos 1:27] där det står: "Man och kvinna skapade han dem". Ordet sida här syftar på en ospecificerad del på mannens sida. Utifrån vers 23, där Adam säger "ben av mina ben" och "kött från mitt kött", så kan vi anta att det är ett revben, men inte bara benet utan också "kött", som åsyftas.]
22Och Herren Gud (Jahve Elohim) byggde upp (modellerade skickligt – hebr. bana) sidan (revbenet) som han tagit från mannen till en kvinna, och han förde henne till mannen.
[Fyra olika hebreiska ord används kring skapandet av människan: asa ([1 Mos 1:26]), bara ([1 Mos 1:27]), jatsar ([1 Mos 2:7, 19]) och bana här. Både man och kvinna är Guds avbild, se [1 Mos 1:27].] 23Då sa mannen (hebr. ha-Adam): "Denna (hon) – äntligen (till sist)!
Ben av mina ben,
kött (kropp) från mitt kött (min kropp).
Hon (denna) ska kallas kvinna (hebr. ishah) [det hebreiska ordet för man/make är ish],
för av man (hebr. ish) är hon (denna) tagen."
[För första gången beskrivs vad en människa säger i Bibeln, och det är ett utrop i glädje över gemenskapen mellan en man och en kvinna! Det hebreiska ordet för man/make beskriver med sin maskulina form en individ av mankön, medan ishah beskriver en individ av honkön och då också kan avse en hustru. Själva ordet ish avser en individ.]
24Därför ska en man lämna sin far och mor ["lösa upp" sitt känslomässiga (och även ekonomiska) beroende till dem] och hålla sig till (ansluta sig till, bli sammanförd med) sin hustru (kvinna), och de ska bli ett kött [en förenad kropp – en ny familjeenhet].
[Jesus citerar denna vers när han talar om Guds plan för äktenskapet, se [Matt 19:4-5]. Äktenskapet är av Gud ämnat för en man och en kvinna – från två olika familjer – för hela livet. Texten beskriver något som upplöses, förenas och får publikt erkännande. Att lämna (hebr. azab) och att hålla fast (hebr. dabaq) är termer som ofta används vid förbund, se [5 Mos 28:20; Hos 4:10]. Äktenskapet är inte bara en privat angelägenhet utan en institution som också involverar omgivningen. Ceremonier, ringar och löften inför vittnen är viktiga beståndsdelar i ett bröllop.
I denna kultur var det, liksom i de flesta andra genom historien, kvinnan som lämnade sin familj och rent fysiskt flyttade till mannens hus (ofta i anslutning till hans familj och hans släktingar). Denna bibeltext visar på Guds sätt att se på ansvarstagande. Mannen, som historiskt sett ofta haft fördelar och privilegier i samhället, uppmanas här därför att lämna det som varit bakom – hans fru ska bli hans närmaste släkting och de ska bilda en helt ny familj.]
25De var båda nakna, men skämdes (blygdes) inte inför varandra. [Det hebreiska ordet för naken är arummim. Det är nära besläktat med ordet "listig" (hebr. arum) som beskriver ormens natur i nästa vers, se [1 Mos 3:1]. Ordvalet binder samman detta stycke med det följande.]
Ormen
1Ormen var listigare (ordagrant "naknare", se [1 Mos 2:25]) än alla markens djur som Herren Gud (Jahve Elohim) hade gjort (hebr. asa). Han [Satan genom ormen, se [Upp 20:2]] sa till kvinnan: "Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träden i trädgården?"
2Kvinnan sa till ormen: "Vi får äta frukterna från träden i trädgården, 3men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud (Elohim) sagt: Ni ska inte äta av det, inte heller ska ni röra det, då dör ni."
[Gud hade sagt att de fick äta fritt av alla träd utom ett träd, se [1 Mos 2:16-17]. Eva lägger till att de inte ens får röra trädet. Den död som talas om här är en andlig död – kontakten med Gud bryts. Denna andliga död får även konsekvenser för den fysiska kroppen som blir dödlig. I [1 Mos 2:17] står det ordagrant "döende ska du dö" vilket indikerar att om de äter av den förbjudna frukten påbörjas döden som är en process.]
4Då sa ormen till kvinnan: "Inte ska ni dö, 5för Gud vet (hebr. jada) att den dagen ni äter av den öppnas era ögon, och ni blir som Gud (gudomliga varelser) som förstår (hebr. jada) skillnaden mellan gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande)."
Synden
6När kvinnan såg att trädet [hade frukt som] var gott (väl lämpat för) att äta och det var behagligt (attraktivt, en lust) för ögonen, och att det var ett begärligt (önskvärt, lockande) träd eftersom man skulle få förstånd (insikt), tog hon av dess frukt och åt. Hon gav också till sin man [som var alldeles intill] och han åt också.
[I denna vers finns fyra verb: såg, tog, åt och gav. Synintrycken (såg ut att vara gott och den yttre attraktionen) tillsammans med de inre känslorna (löftet om att ge högre förstånd) ledde till ett ödesdigert beslut, se [Jak 1:15; 1 Joh 2:16]. Sökandet av vishet utan Gud har också att göra med stolthet, se [Ords 11:2]. Ordet för begärligt är samma som används i förbudet mot begär, se [2 Mos 20:17].]
7Då öppnades båda deras ögon, och de förstod (insåg – hebr. jada) att de var nakna, och de band ihop (flätade, sydde) löv (grenar) från fikonträd som gördlar [för att täcka livet].
[Människans försök att i egen kraft täcka sin egen nakenhet räcker inte i längden, löven vissnar, så Gud ger dem kläder att bära, se vers 21.]
8De hörde Herren Gud (Jahve Elohim) röra sig i trädgården när det började bli kväll (vid kvällsbrisen). Adam och hans hustru gömde sig för Herren Guds (Jahve Elohims) närvaro (ansikte) bland träden i lustgården.
9Herren Gud (Jahve Elohim) kallade på Adam (människan) och sa till honom: "Var är du?" [Gud som är allvetande, vet mycket väl var människan gömmer sig. I denna berättelse blir det tydligt att Gud söker en relation och dialog med människan.]
10Han svarade: "Jag hörde din röst (vinden; hörde ljudet när du rörde dig) i lustgården, men jag blev rädd eftersom jag var naken, så jag gömde mig."
11Då sa han: "Vem har berättat (upplyst er om) att ni är nakna? [Ordet naken har samma hebreiska rot som ordet för listig, se [1 Mos 3:1].] Åt ni från trädet som jag förbjöd er att äta från?" [[1 Mos 2:16-17]]
12Mannen svarade: "Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig [frukt] från trädet, och jag åt."
13Då sa Herren Gud (Jahve Elohim) till kvinnan: "Vad är det du har gjort?"
Kvinnan svarade: "Ormen lurade (bedrog, förledde) mig, och jag åt."
[Namnet Adam betyder människa och Eva betyder liv. Översätter man betydelsen av namnen blir Guds fråga i vers 9: "Människa, var är du?" och människornas sammanfattade svar i de följande verserna: "Livet bedrog mig".]
Ormens dom
14Herren Gud (Jahve Elohim) sa till ormen: "Eftersom du har gjort detta är du fördömd (ständigt förbannad) mer än alla boskapsdjur, och alla [vilda] djur på fältet. På din buk ska du kräla (gå), och du ska äta stoft [det som finns på marken] så länge du lever. 15Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma (säd, barn, släkte) och hennes avkomma (säd, barn, släkte), han [Jesus] ska attackera (trampa, krossa) ditt huvud och du ska [ligga på lur och] attackera hans häl [orsaka Jesu lidande]."
[Innan Gud fortsätter med domen till Adam och Eva ger Gud hopp om att ondskan ska krossas. Att det står kvinnans säd, och inte mannens säd, antyder också Jesu jungfrufödsel.]
Kvinnans dom
16Han sa till kvinnan: "Jag ska öka din (fysiska och emotionella) möda när du är havande, i smärta ska du föda dina barn. Och till din man är din åtrå (längtan; den du sträcker dig efter), men han ska råda över dig."
[Det hebreiska ordet för åtrå/längtan teshoqa används bara tre gånger i GT, se [1 Mos 4:7] och [Höga V 7:10]. Ordet betyder "att sträcka sig efter något", och kan dels ha sexuell art, vilket är betydelsen i Höga Visan, medan ordets mer generella och sensuella innebörd finns i [1 Mos 4:7].]
Adams dom
17Och till Adam sa han: "Därför att du lydde din hustrus ord och åt av trädet, som jag hade befallt dig inte äta av, därför är marken fördömd (förbannad) på grund av dig. I (fysisk och emotionell) möda ska du äta [av dess frukt] så länge du lever. 18Törne och tistel ska den producera åt dig, och du ska äta markens plantor (säd). 19Med svettig panna (efter hårt arbete) ska du äta ditt bröd tills du återvänder till jorden (hebr. adamah), för från den var du tagen. Du är stoft, och till stoft ska du åter gå."
Adam och Eva förvisas från lustgården
20Adam kallade sin hustru Eva [betyder livskälla, den som lever] för hon var moder till allt levande. 21Och Herren Gud (Jahve Elohim) gjorde kläder (tunikor, heltäckande kläder, långa kappor) av skinn åt Adam och hans hustru (hebr. ishah) och klädde dem. [[1 Mos 3:7]]
[Det är oklart exakt hur kläderna såg ut, men ordet "kläder" beskriver något som är heltäckande. Samma ord används nästa gång i [1 Mos 37:3] om Josefs speciella "fotsida dräkt" som han fick av sin far Jakob. Denna klädnad av skinn som Gud ger Adam och Eva, där ett djur blivit offrat, ger också en föraning om offertanken där djur kommer att täcka människors synd och skuld. Det pekar också fram på Jesu offer som fullständigt täcker människans synd.]
22Herren Gud (Jahve Elohim) sa: "Människan har blivit som en av oss, så hon förstår (kan skilja mellan) gott och ont (välsignelse och förbannelse). Låt henne inte räcka ut sin hand och äta från livets träd och leva i evighet ..."
[Meningen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis som visar på Guds djupa känslomässiga engagemang. Vad skulle hända om människan nu fick leva i evighet i synd och sjukdom? Detta går inte att uttrycka i ord.]
23Så Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden från vilken hon var tagen. 24När han drev ut människan, satte han keruberna [änglar] och det flammande svärdet [ett svärd som rörde sig från sida till sida] på den östra sidan om Edens trädgård för att vakta vägen (hebr. derech) till livets träd.
[Här är första gången ordet derech används. Det beskriver en fysisk väg/vandringsväg, men används även som en metafor om den personliga vägen genom livet, inklusive alla livsval och sätt vi gör saker på. Här "stänger" Gud vägen till livets träd. Det är intressant att Jesus kallar sig "vägen och sanningen och livet" ([Joh 14:6]). Han är den som öppnar upp vägen tillbaka till Gud. De första kristna kallades också "vägen", se [Apg 9:2].]