Flera hebreiska manuskript sätter ihop Psalm 70 och 71 till en psalm. Båda är böner om hjälp, men de har också olikheter. Psalm 70 är kortfattad och rakt på sak medan Psalm 71 är mer reflekterande. Vers 9, 17 och 18 talar om ålderdomen. Det är inte en desperat bön utan snarare en eftertänksam bön av någon som levt ett helt liv och förtröstat på Guds trofasthet.
Ett nyckelord är Guds rättfärdighet som nämns i vers 2, 15, 16, 19 och 24. Ett annat tema är tid. Psalmen berör alla livets stadier – ungdom, medelålder och ålderdom. Vers 18 indikerar att psalmisten är mitt i livet och förtröstar på Gud även när han blir gammal och grå. Redan i första versen, med ordet "aldrig" (hebr. olam) finns tidsbegreppet med. I vers 17-19 används ordet "ända till" (hebr. ad) fyra gånger och mynnar ut i att Guds rättfärdighet når ända till den högsta himlen. Psalmens slutsats är att Guds rättfärdighet kan proklameras i livets alla åldrar och skeenden.
Flera tidigare psalmer citeras:
Vers 1-3 nästan exakt från [Ps 31:2-4]
Vers 5-6 innehållsmässigt från [Ps 22:10-11]
Vers 11 från [Ps 22:2]
Vers 12-13 liknar [Ps 35:22; 38:22; 40:14-15]
Vers 18 har tankar från [Ps 22:22, 30-31]
Vers 24 från [Ps 35:4, 26; 40:15]
Författare: inte angiven, men mycket av materialet är hämtat från psalmer som har David som författare, se [Ps 22:1; 31:1; 35:1; 38:1; 40:1]. Den grekiska översättningen Septuaginta anger David som författare, men även att Jonadav har varit med och sammanställt psalmen.
Struktur:
1. Du har alltid varit mitt hopp, vers 1-8
2. Oro för framtiden, vers 9-11
3. Bön, vers 12-18
4. Lovprisning, vers 19-24
1[Av David. Av Jonadav och de första som togs tillfånga.]
[Ovan är ett tillägg i den grekiska översättningen Septuaginta som inte finns i den hebreiska texten. Psalm 71 är den första psalmen sedan Psalm 33 som inte har en inledning i den hebreiska texten. Psalm 43 saknar också inledning, men hör tydligt ihop med Psalm 42 med gemensam refräng som återkommer i båda psalmerna. Liknande strukturella samband finns mellan Psalm 9 och 10. Psalm 71 och 70 hör ihop, men inte lika tätt som 9-10 och 42-43. Eftersom flera hebreiska manuskript kombinerar dessa två psalmer är det naturligt att det inte finns en inledning. Det är också förståeligt hur de grekiska översättarna lade till David som författare, eftersom mycket av materialet kommer från andra psalmer som David författat. Hänvisningen till Jonadav pekar på att psalmen sammanställdes efter exilen i Babylon.]
Du har alltid varit mitt hopp
I dig, Herre (Jahve), har jag min tillflykt (finner jag vila och trygghet),
låt mig aldrig komma på skam (skämmas). [[Ps 31:2]]
2Rädda (ryck bort; lyft upp) mig genom din rättfärdighet, befria (bered en flyktväg för) mig;
vänd ditt öra (lyssna noga) till mig och rädda (fräls) mig. [[Ps 31:3]]
3Var min beskyddare och tillflykt,
en stark befäst borg där jag kan bo (komma gång på gång och vara trygg).
Du har befallt (har bestämt dig för) att rädda mig,
för du är min klippa [höga och ointagliga bergskam] och min borg (fästning). [[Ps 31:4]]
4Min Gud, befria mig från den orättfärdiges hand (den ondes grepp),
rädda mig undan den grymma förtryckaren genomsyrad av ondska.
[Ordagrant "den syrade mannen". Det är jästen som gör att hela degen jäser och blir syrad. Ordet målar upp en bild av en rakt igenom grym man som är helt genomsyrad av ondska. Genom hela Bibeln är jäst en bild på ondska, se t.ex. [1 Kor 5:8].]
5För du är mitt hopp (den som gett och ger mig framtidstro),
Herre (Adonaj, fokus på Guds storhet och makt), Herre (Jahve, Guds namn),
min förtröstan (trygghet) ända från min ungdom.
[Vers 5 är fint strukturerad. Den ramas in av två substantiv som är synonymer och centralt finns Herren Gud – Adonaj JHVH. Hopp (hebr. tikvah) handlar om det som vi ser fram emot. Förtröstan (hebr. mibtach) om personen vi ser till för vårt hopp.]
6Du har varit mitt stöd (du har upprätthållit mig) från moderlivet [redan innan jag föddes ända fram tills nu],
ja, du förlöste mig från moderlivet.
Min lovsång (tillbedjan, tacksägelse, glädje) är ständigt i dig.
7Jag är som ett tecken för många [något människor förundras över, en varning, något olycksbådande],
men du är mitt starka beskydd.
8Min mun är fylld med ditt lov
och med din ära hela dagen.
Oro för framtiden
9Kasta inte bort mig när jag blir gammal,
när min styrka veknar (på grund av hög ålder),
överge mig inte.
10För mina fiender talar emot mig,
de som söker efter mitt liv (min själ) smider konspiratoriska planer
11och säger: "Gud har övergett honom,
jaga honom och ta fatt honom för ingen kommer att rädda honom."
Bön
12Gud (Elohim), var inte långt borta,
min Gud (Elohim), kom snabbt (fort) till min räddning.
13Låt dem skämmas och förtäras,
de som är ute efter mitt liv (min själ).
Låt dem övertäckas med förakt och förvirring,
de som söker min ofärd (undergång).
[Vers 12-13 är tematiskt och rent fysiskt psalmens centrum. Ordet "skämmas" (hebr. bosh) återfinns i första och sista versen, och här i vers 13.]
Förtröstan och lovprisning
14[Bönen övergår nu till lovprisning:]
Men jag (för min del), jag vill vänta (ivrigt hoppas) oavbrutet
och prisa dig mer och mer.
15Min mun ska förkunna (räkna upp, skriva om – hebr. safar)
din rättfärdighet (rättvisa, trofasthet)
– hela dagen [alltid, ständigt] –
din frälsning,
för jag vet inte antalet (numren; kan inte skriva – hebr. sefora).
[Sista frasen kan översättas "jag vet inte numren" (av alla dagar, se [Ps 40:6]) eller "jag kan inte skriva". Det kan syfta på det som sagts och syftar då på storheten i Guds rättfärdighet och frälsning, eller framåt på vers 16 och alla Guds gärningar och rättfärdighet.]
16Jag ska komma med dina mäktiga gärningar, Herre (Adonaj), Gud (Jahve).
Jag ska komma ihåg din rättfärdighet, din ensam (exklusiva rättfärdighet).
17Gud (Elohim) du har undervisat mig från min ungdom
och ända tills nu [till denna dag som idag är] berättar jag om dina underbara gärningar.
18Så även när jag blir gammal och grå [ska jag fortsätta att göra det].
Gud (Elohim), överge mig inte,
ända tills dess att jag berättat om din starka arm för nästa generation,
om din makt till alla (generationer) som kommer
19och din rättfärdighet, Gud (Elohim), som når ända till [högsta] himlen [singular].
[Vers 17-19 kopplas ihop med hebr. ad som används fyra gånger och översätts "ända till/tills/när".]
Du har gjort stora ting Gud (Elohim),
vem är som du (vem kan jämföras med dig)?
20Du lät mig se (få uppleva) många bekymmer (trånga passager, känslomässigt pressade situationer) [plural]
och mycket ondska (lidande) [plural],
du ska återuppliva oss igen,
från jordens djup ska du låta mig komma upp igen.
21Låt min storhet öka (upprätta mig igen, ära mig stort)
och vänd dig om (omslut mig) och trösta mig (känn min smärta, agera och vänd min sorg till hopp).
[Ordet "storhet" används ofta om Guds storhet, se [Ps 145:3]. Det kan vara anledningen till att den grekiska översättningen Septuaginta skriver "Låt din storhet öka" och förtydliga att det inte är en högmodig bön om egen storhet utan syftar på "de stora ting Gud gjort", se vers 19. Storhet och stor har samma hebreiska rot. Denna bön om återupprättelse hör också ihop med psalmens genomgående bön att inte komma på skam, se vers 1, 13 och 24. De två sista verben är rika på innebörd. Hebreiska savav betyder att återvända, cirkla runt och omsluta. Det sista ordet nicham, som ibland översätts "ångra" betyder både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Psalmisten ber att Gud ska känna med honom, men också komma och ge hopp, tröst och räddning, se [1 Mos 6:6; Ps 23:4].]
22Jag ska tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] dig med nevel-lyra [bärbart instrument med vanligtvis tolv strängar]
för din sanning, min Gud (Elohim).
Jag ska sjunga ditt lov med kinnor-harpa (kithara – hebr. kinnor) [mindre harpa med ljusare toner, se [Ps 33:2]]
Israels Helige.
23Mina läppar ska jubla (triumfera, ropa i glädje), när jag sjunger ditt lov,
hela min varelse (min själ), som du har återlöst (befriat).
24Ja, min tunga ska dagen lång tala om (lågmält begrunda) [[Jos 1:8]] din rättfärdighet,
eftersom de fick skämmas (de bleknade; de blev konfunderade),
eftersom de blev förödmjukade (de rodnade; de blev generade)
[de hamnade i förvirring och skam dessa] som försökte skada mig.
Ords 12:5-7
Tankar och planer
5Tankarna (planerna) hos de rättfärdiga är ärliga (pålitliga),
men råden från de ogudaktiga (syndarna, kriminella) är bara svek (bedrägeri).
6Orden från de ogudaktiga är som ett dödligt bakhåll,
men de rättfärdiga räddas (rycks bort) [från överfallet] genom sina ord.
7De ogudaktiga blir omkullkastade (störtade, fällda), det är slutet för dem,
men de rättfärdigas hus (boning, familj) består.
Luk 8:40-9:6
Jesus uppväcker Jairus dotter och botar en sjuk kvinna
40När Jesus kom tillbaka [till Kapernaum i Galileen] välkomnade folket honom med glädje, för alla väntade på honom. 41Då kom det fram en man som hette Jairus och som var föreståndare för synagogan. Han föll ned inför Jesu fötter och bad honom komma till hans hus, 42för han hade en enda dotter på tolv år, och hon låg för döden.
Medan Jesus var på väg dit trängde folket på från alla håll. [Ordet översätts också "kväva" i [Luk 8:14]. Det beskriver hur folket pressade mot honom längs med gatorna i Kapernaum.] 43Där [bland folket] fanns en kvinna som haft blödningar under tolv år [och hon hade spenderat alla sina pengar på läkare] och inte kunnat bli botad av någon. [Lika länge som flickan levt har den här kvinnan lidit av dessa kroniska blödningar. Frasen om att hon spenderat alla sina pengar på läkare saknas i de tidigaste manuskripten, troligen tillagt av en skrivare för att harmonisera med [Mark 5:26].]Bild på en man som ber vid Västra muren i Jerusalem iklädd en bönesjal, tallit, med fyra hörntofsar.
44Hon närmade sig honom bakifrån och rörde vid hörntofsen [hebr. tsitsit] på hans mantel, och i samma ögonblick stannade blodflödet.
[Både den döda flickan och kvinnan var ceremoniellt orena enligt de judiska lagarna. För kvinnan var detta ett nog så stort problem som sjukdomen i sig, eftersom allt hon rörde vid blev orent, se [3 Mos 15:19-33]. Hon blev exkluderad från samhället och det är inte otroligt att hennes man också skilt sig från henne på grund av hennes sjukdom.
Som alla judar bar Jesus tofsar i de fyra hörnen på sin yttermantel. Tofsarna, hebreiska tsitsit, var alltid synliga för att påminna om de 613 buden i Torah, se [4 Mos 15:38-39]. Som många andra föreskrifter hade tofsarna ibland bara blivit en religiös statussymbol, vilket Jesus fördömde, se [Matt 23:5]. Än i dag bär judar tsitsit. Dagens tofsar består av 8 trådar med 5 knutar. Anledningen är att talvärdet för ordet tsitsit är 600, vilket adderat med 8 och 5 blir just 613. Arkeologiska fynd från grottor vid Döda havet bekräftar att traditionen är tillförlitlig. De 2 000 år gamla tofsarna som bevarats i ökenklimatet, ser likadana ut som de tofsar som judar bär än i dag.
Orsaken till att kvinnan ville röra vid tofsen kan vara bibelordet i [Mal 4:2] där det står att "rättfärdighetens sol", som syftar på den kommande Messias, "ska gå upp med läkedom under sina vingar". Ordet som ofta översätts "vinge" är samma ord som används för "hörn" i [4 Mos 15:38] där budet om att bära fyra tofsar på "hörnen" av sin klädnad instiftas. Hörntofsen är också en symbol på makt och auktoritet. När David skar av hörntofsen på Sauls mantel hade han tagit kungens auktoritet, se [1 Sam 24:1-7]. Ett annat exempel är Rut som bad Boas breda ut sin manteltofs över henne, se [Rut 3:9]. När kvinnan med blödningar rörde vid Jesu manteltofs rörde hon vid Jesu makt och auktoritet. Normalt sett skulle den som kvinnan rörde vid bli oren, i stället är det kvinnan som blir helad och ren.]
I trängseln kring Jesus rör kvinnan vid Jesu manteltofs. Målningen som kallas "Encounter" (möte) finns i ett kapell i Magdala. Kapellet är utformat som en synagoga och finns i undervåningen på den stora kyrkan "Duc In Altum" (latin för "lägg ut på djupet", från [Luk 5:4]), byggd 2014. Golvet i kapellet är den stenbeläggning som grävts fram från den flera tusen år gamla stadens fiskmarknad.
45Jesus [stannade och] frågade: "Vem var det som rörde vid mig?"
[Flera av dem omkring honom svarade förmodligen: "Det var inte jag."] När alla förnekade det, sa Petrus: "Mästare (gr. epistates), [vem rörde inte vid dig,] folkmassan är omkring dig och trycker på från alla sidor."
46Men Jesus sa: "Någon rörde vid mig [på ett speciellt sätt], för jag kände att [helande] kraft gick ut från mig." 47När kvinnan förstod att hon inte kunde undkomma obemärkt, kom hon darrande fram och föll ner för honom. Inför allt folket förklarade hon varför hon hade rört vid honom och att hon i samma ögonblick hade blivit helad.
48Jesus sa till henne: "Min dotter, din tro har frälst (räddat, befriat) dig. Gå i frid." [Detta är enda tillfället i evangelierna där Jesus tilltalar någon "dotter". De kärleksfulla orden lugnar kvinnans rädsla som beskrivs mer i detalj i [Mark 5:33].]
49Medan Jesus fortfarande talade kom några från synagogföreståndarens hus och sa: "Din dotter har dött. Varför fortsätter du besvära Läraren (gr. didaskalos)?" [Petrus använder det starkare ordet Mästare, se vers 45.]
50Jesus hörde detta och svarade honom [synagogföreståndaren, se [Mark 5:36]]: "Var inte rädd (sluta att känna fruktan och oro), fortsätt att tro (tro bara), så får hon liv igen." [Jesus var på väg till synagogföreståndaren Jairus hus. På vägen dit blir de försenade av folkskaran och av att en kvinna helas. Jesus uppmanar Jairus att ha kvar samma tro som han hade från början när han kom till Jesus, se vers 41.] 51När han kom fram till huset lät han ingen följa med honom in utom Petrus, Johannes och Jakob och flickans far [Jairus] och mor. 52Alla grät och sörjde henne.
Men Jesus sa: "Gråt inte, för hon är inte död, hon sover."
53Då hånskrattade de [flöjtspelarna och folkskaran som höll dödsklagan, se [Matt 9:23]] åt honom, de visste ju att hon var död.
54Men han tog hennes hand och ropade med hög röst: "Flicka, stå upp." 55Hennes ande återvände, och omedelbart reste hon sig upp. Sedan sa han till dem att ge henne något att äta. 56Hennes föräldrar tappade helt fattningen (var helt utom sig, "i extas" – existemi). Men Jesus befallde dem att inte tala om för någon vad som hade hänt.
Jesus sänder ut de tolv
1Jesus kallade samman de tolv [apostlarna] och gav dem makt (auktoritet) över alla onda andar och kraft att bota sjukdomar (kroniska, obotliga sjukdomar). 2Han sände ut dem (gr. apostello) för att förkunna Guds rike och hela de sjuka. [Jesu tjänst innehöll både ord och handling, se [Luk 4:16-44]. Jesus hade tidigare kallat de tolv lärjungarna till att bli apostlar, se [Luk 6:13]. Ordet apostel betyder sändebud, och verbformen av samma grekiska ord används här för "sände ut". De är fortfarande lärjungar som följer och lär från Jesus, se t.ex. [Luk 9:14]. Nu sänds de ut två och två för att göra samma sak som de sett Jesus göra, se [Mark 6:7].]
3Han sa till dem: "Ta inte med er något på vägen, varken stav eller lädersäck [med proviant och packning], bröd eller pengar eller två livklädnader (tunikor, långt skjortliknande underklädesplagg). 4När ni kommer in i ett hus, så stanna där tills ni lämnar platsen [till skillnad från andra kringvandrande som gick runt och tiggde från varje hus]. 5Om man inte tar emot er, lämna den staden och skaka av dammet från era fötter. Det blir ett vittnesbörd mot dem."
[Enligt judisk sed skakade man dammet av sina fötter efter att ha gått igenom ett hedniskt område för att visa att man inte ville ha något med dem att göra. Här blir symboliken att den judiska stad som inte ville veta av lärjungarna inte är bättre än en hednisk stad. Denna uppmaning från Jesus praktiseras även senare, se [Apg 13:51; 18:6].]
6De gick ut och vandrade från by till by, och överallt förkunnade de evangeliet och helade de sjuka.