Från början var första och andra Kungaboken en bok. I denna volym (som nu är två böcker) återberättas Israels historia från Salomos tid fram till exilen till Babylon. Skriven under exilen berörs den brännande teologiska frågan om Gud hade misslyckats. Nej, Gud har inte misslyckats, det är Israel som har lämnat Gud och gått sin egen väg.

I Juda och Israel nämns sammanlagt 43 regenter (42 kungar och en drottning).

Saul var den förste kungen i det enade riket och han regerade över alla de tolv stammarna. Efter hans död blev riket tillfälligt splittrat och Sauls yngste son Ish-Boshet regerade över 11 stammar under 2 år, medan David regerade i Juda. När Ish-Boshet dödades blev David kung över alla 12 stammarna. Davids son, Salomo, blev den tredje kungen över hela riket. Alla dessa tre första kungar regerade i 40 år vardera.

Efter Salomos död delades riket i ett nordligt och ett sydligt rike:

Nordriket bestod av de 10 nordliga stammarna och kallas Israel. Det föll till assyrierna 731 f.Kr. Nordriket hade totalt 19 kungar och enligt Bibelns beskrivning var alla onda.

Sydriket bestod av Juda och Benjamins stam, och kallas ofta Juda. Sydriket fanns kvar som en egen nation fram till 586 f.Kr. då de besegrades av det babyloniska riket. Sydriket hade totalt 20 regenter (19 kungar och en drottning). Av dem beskrivs 12 som onda och 8 som goda (Asa, Jehoshafat, Joash, Amatsjaho, Asarja, Jotham, Hiskia och Joshijaho).

Enade riket
1. Saul – 40 år (Apg 13:21)
     Ish-Boshet (2 år)
2. David – 40 år (2 Sam 5:4-5)
3. Salomo – 40 år
4. Rechavam – riket splittras, han blir kung i Sydriket

Nordriket (Israel, de tio nordliga stammarna)
1. Jarovam I – 22 år (1 Kung 11:26; 14:20)
2. Nadav – 2 år (1 Kung 15:25-28)
3. Baasha – 24 år (1 Kung 15:27-16:7)
4. Elah – 2 år (1 Kung 16:6-14)
5. Zimri – 7 dagar (1 Kung 16:9-20)
6. Omri – 12 år (1 Kung 16:15-28)
7. Ahab – 22 år (1 Kung 16:28-22:40)
8. Ahasja – 2 år (1 Kung 22:40-54; 2 Kung 1:1-18)
9. Jehoram/Joram – 12 år (2 Kung 3:1-9:25)
10. Jehu – 28 år (2 Kung 9:1-10:36)
11. Jehoachaz – 17 år (2 Kung 13:1-9)
12. Joash – 16 år (2 Kung 13:10-14:16)
13. Jarovam II – 41 år (2 Kung 14:23-29)
14. Zecharjaho/Sakarja – 6 månader (2 Kung 14:29-15:12)
15. Shallum – 1 månad (2 Kung 15:10-15)
16. Menachem – 10 år (2 Kung 15:14-22)
17. Peqachjah – 2 år (2 Kung 15:22-26)
18. Peqach – 20 år (2 Kung 15:27-31)
19. Hoshea – 9 år (2 Kung 15:30-17:6)

Sydriket (Juda och Benjamin)
1. Rechavam – 17 år (1 Kung 11:26-14:20)
2. Avijam – 3 år (1 Kung 14:31-15:8)
3. Asa (god) – 41 år (1 Kung 15:8-24)
4. Jehoshafat (god) – 25 år (1 Kung 22:41-50)
5. Jehoram – 8 år (2 Kung 8:16-24)
6. Achazjaho – 1 år (2 Kung 8:24-9:29)
7. Ataljah (drottning) – 6 år (2 Kung 11:1-20)
8. Joash (börjar god, men avfaller) – 40 år (2 Kung 11:1-12:21)
9. Amatsjaho (god)– 29 år (2 Kung 14:1-20)
10. Ussia/Asarja (god) – 52 år (2 Kung 15:1-7)
11. Jotam (god) – 16 år (2 Kung 15:32-38)
12. Achas – 16 år (2 Kung 16:1-20)
13. Hiskia (god) – 29 år (2 Kung 18:1-20:21)
14. Manasse – 55 år (2 Kung 21:1-18)
15. Amon – 2 år (2 Kung 21:19-26)
16. Joshijaho (god) – 31 år (2 Kung 22:1-23:30)
17. Jochanan – 3 månader (2 Kung 23:31-33)
18. Jehojaqim – 11 år (2 Kung 23:34-24:5)
19. Jehojachin– 3 månader (2 Kung 24:6-16)
20. Tsidqijaho/Mattanja– 11 år (2 Kung 24:17-25:30)



Skrivet: ca 561-539 f.Kr.

Berör tidsperioden: ca 970-560 f.Kr.

Författare: enligt judisk tradition Jeremia eller hans sekreterare Baruk (Jer 36:4).

¹Kung David var nu gammal, och i hög ålder (kommen till dagar) och de täckte honom med filtar men han kunde inte bli varm. [David var i 70-årsåldern, se 2 Sam 5:4-5] ²Därför sa hans tjänare till honom. "Låt det sökas upp en ung jungfru åt min herre kungen, och låt henne vara inför kungen och vara en uppasserska åt honom, och låt henne ligga i din famn så att min herre kungen kan bli varm."
     ³Så de sökte efter en ung dam genom hela Israel och fann Avishag, shunnamitiskan, och förde henne till kungen. [Avishag var från staden Shunem i Jezereldalen nära berget Gilboa, kvinnan i Höga Visan är också från Shunem, se Höga V 6:13.] ⁴Och den unga damen var mycket vacker, och hon blev uppasserska åt kungen och betjänade honom, men kungen hade ingen intim relation med henne.

Adonijas försök att bli kung
⁵Och Adonija, Chagits son, upphöjde sig själv och sa: "Jag ska bli kung". Och han gjorde i ordning vagnar (flera hästekipage – hebr. rechev) och ryttare och 50 män till att springa [som livvakter/soldater] framför honom. [Han förberedde en kunglig procession genom staden för sin kröning som kung. Han äldre bror Avshalom hade gjort på liknande sätt när han tog över makten, se 2 Sam 15:1. Då var det en vagn, Adonija har flera hästekipage. Adonija bryter mot traditionen att låta Gud få välja Israels kung, och sedan bekräfta detta val genom den profetiska tjänsten. Varken Saul eller David hade själva sökt tronen, se 1 Sam 10:9-27; 16:1-13. Nu följer tre anledningar till hans arrogans:]

⁶Hans far [David] hade aldrig sårat honom [genom att tillrättavisa honom] under alla hans dagar och frågat: "Varför gör du så här?"
Han hade även ett gott utseende
och han var född efter Avshalom [2 Sam 3:3, 13-18].

[David hade varit en frånvarande far, se Ords 3:11-12; 22:6; Heb 12:6-7. Adonija var mer fokuserad på det yttre, än på karaktär, se 1 Sam 16:7. Adonija var den äldste sonen vid liv, så han förutsatte att han skulle ha rätt till tronen.]
     ⁷Så han överlade med [Davids general för armén] Joav, Tserojahs son, och med prästen Avijatar, och de ställde sig bakom Adonija [tog hans parti]. ⁸Men prästen Tsadoq [Davids andra överstepräst, se 2 Sam 8:17; 20:25] och [chefen för Davids livvakter] Benajaho, Jehojadas son, och profeten Natan och Shimi och Rei och de mäktiga stridsmännen (hebr. gever) som hörde till David var inte med Adonija.
     ⁹Och Adonija slaktade får och oxar och göddjur vid Zochelets sten, som ligger bredvid Ein-Rogel [en källa strax söder om Gichonkällan i Kidrondalen, vid gränsen mellan Benjamin och Juda], och han kallade på alla sina bröder, kungens söner, och alla Juda män, kungens tjänare. [Adonija följer samma mönster som hans bror Avshalom följt vid sin statskupp, se 2 Sam 15:2.] ¹⁰Men profeten Natan och Benajaho och de mäktiga stridsmännen ["Davids veteraner" som stöttat honom innan hans tid som kung] och sin [yngre] bror Salomo, kallade han inte på.

Salomo blir kung
¹¹Då talade [profeten] Natan till [Davids hustru] Batsheva (Batseba), Salomos mor, och sa: "Har du inte hört att Adonija, Chagits son, regerar (har gjort sig till kung), och David, vår herre (hebr. adonaj), vet det inte? ¹²Och nu låt mig ge dig råd, jag ber dig (vädjar), så att du kan rädda ditt eget liv och din son Salomos liv. ¹³Gå in till kung David och säg till honom: Har inte du, min herre kung, svurit (avlagt ed) till din tjänstekvinna och sagt: Med säkerhet ska din son Salomo regera efter mig och han ska sitta på min tron? Varför regerar Adonija nu? ¹⁴Se, medan du fortfarande talar där med kungen ska även jag komma in efter dig och bekräfta dina ord."
     ¹⁵Så Batsheva gick in till kungen, in i kammaren [där David var sängliggande]. Nu var kungen mycket gammal och Avishag, shunnamitiskan, betjänade kungen. ¹⁶Batsheva böjde sig själv inför kungen.
    Kungen [David] frågade: "Vad vill du?"
     ¹⁷Hon sa till honom: "Min herre, du svor (gav din ed) vid Herren din Gud (Jahve Elohim) till din tjänstekvinna: 'Med säkerhet ska din son Salomo regera efter mig och han ska sitta på min tron.' ¹⁸Och nu, se Adonija regerar, och du, min herre kungen, vet det inte. ¹⁹Och han har slaktat oxar och göddjur och får i mängd, och har kallat på alla kungens söner och prästen Avjatar och Joav, arméns general, men Salomo, din tjänare, har han inte kallat.
     ²⁰Och du, min herre kung, hela Israel har sina ögon på dig, att du ska berätta för dem vem som ska sitta på min herres tron, kungen efter honom. ²¹Annars kommer det att ske när min herre sover med sina fäder att jag och min son kommer att räknas som lagöverträdare."
     ²²Och se, medan hon ännu talade med kungen kom profeten Natan. ²³Och de berättade för kungen och sa: "Se, Natan, profeten." Och när han kom framför kungen böjde han sig ner inför kungen med ansiktet mot marken.
     ²⁴Och Natan sa: "Min herre kungen, har du sagt: Adonija ska regera efter mig och han ska sitta på min tron? ²⁵För han har gått ner idag och har slaktat oxar och göddjur och får i mängd, och har kallat på alla kungens söner och arméns härförare och Avjatar, prästen, och se, de äter och dricker inför honom och säger: Länge leve kung Adonija. ²⁶Men till mig, jag din tjänare och till Tsadoq, prästen, och till Benajaho, Jehojadas son, och din tjänare Salomo har han inte kallat. ²⁷Har verkligen min herre kungen gjort denna sak utan att låta din tjänare veta vem som ska sitta på min herres tron, kungen efter dig?"
     ²⁸Och kung David svarade och sa: "Kalla Batsheva till mig." Och hon kom inför kungens ansikte och stod framför kungen.
     ²⁹Och kungen gav sin ed och sa: "Så sant Herren (Jahve) lever, som har räddat min själ ur alla trångmål, ³⁰jag har verkligen (sannerligen) gett dig min ed i Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) och sagt: Med säkerhet ska din son Salomo regera efter mig och han ska sitta på min tron i mitt ställe, jag ska verkställa (göra) detta redan idag."
     ³¹Och Batsheva böjde sig ner med ansiktet mot marken och ödmjukade sig själv till kungen och sa: "Låt min herre kung David leva för evigt."
     ³²Och kung David sa [i en rad tydliga anvisningar får den gamle David tillbaka energin för att göra de nödvändiga förberedelserna så Salomo kan smörjas till kung]: "Kalla till mig Tsadoq, prästen [som kan smörja en ny kung], och Natan, profeten, och Benajaho, Jehojadas son." Och de kom inför kungens ansikte. ³³Och kungen sa till dem: "Ta med er herres tjänare och låt min son Salomo rida på min egen mula och för ner honom till Gichon. ³⁴Och låt Tsadoq, prästen, och Natan, profeten, smörja honom där till kung över Israel och blås i shofaren och säg: 'Länge leve kung Salomo.' ³⁵Sedan ska ni komma upp efter honom och han ska komma och sitta på min tron, för han ska vara kung i mitt ställe och jag har utsett honom till att vara furste över Israel och över Juda."
     ³⁶Och Benajaho, Jehojadas son, svarade kungen och sa: "Amen, så säger Herren (Jahve) Gud (Elohim), min konungs Herre (Adonaj). ³⁷Som Herren (Jahve) har varit med min herre kungen, så ska han vara med Salomo och göra hans tron större än min herre kung Davids tron."
     ³⁸Och Tsadoq, prästen, och Natan, profeten, och Benajaho, Jehojadas son, och keretiterna och peletiterna gick ner och lät Salomo rida på kung Davids mula och förde honom till Gichon. ³⁹Och Tsadoq, prästen, tog hornet med olja från tältet och smorde Salomo. Och de blåste i shofaren och hela folket sa: "Länge leve kung Salomo." ⁴⁰Och hela folket kom upp efter honom och folket blåste i flöjter och gladde sig storligen så att marken sprack (rämnade, gick sönder) av ljudet från dem.
     ⁴¹Och Adonija och alla hans gäster som var med honom hörde det när de hade slutat att äta. Och när Joav hörde ljudet av shofaren sa han: "Varför hörs det som att staden är i uppror?"
     ⁴²Medan han fortfarande talade se, då kom Jonatan, prästen Avjatars son, och Adonija sa: "Kom, för du är en ärlig man, och ge oss glada nyheter."
     ⁴³Och Jonatan svarade och sa: "Sannerligen, vår herre kung David har gjort Salomo till kung. ⁴⁴Och kungen har sänt med honom Tsadoq, prästen, och Natan, profeten, och Benajaho, Jehojadas son, och keretiterna och peletiterna och de har låtit honom rida på kungens mula. ⁴⁵Och Tsadoq, prästen, och Natan, profeten, har smort honom till kung i Gichon [källan på östra sidan av Jerusalem], och de kommer upp därifrån med så stor glädje att staden är i uppror. Detta är ljudet som ni hör. ⁴⁶Och Salomo sitter även på kungarikets tron. ⁴⁷Och dessutom kom kungens tjänare och välsignade vår herre kung David och sa: 'Gud (Elohim) ska göra Salomos namn ännu större (bättre) än ditt namn och göra hans tron mäktigare än din tron,' och kungen böjde sig ner på sängen. ⁴⁸Och kungen [David] sa även: 'Välsignad är Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim), som har gett en att sitta på min tron idag och mina ögon får se det.' " [Jonatans rapport här i vers 43-48 är skrivet utifrån någon som var med var med och såg och hörde vad som hände.]

⁴⁹Och alla Adonijas gäster blev rädda och steg upp och gick var och en sin väg. ⁵⁰Och Adonija fruktade för Salomo och steg upp och gick och tog ett stadigt (fast, säkert) grepp i altarets horn. ⁵¹Och det berättades för Salomo och man sa: "Se, Adonija fruktar kung Salomo för han har greppat altarets horn och säger: 'Låt kung Salomo ge mig sin ed att han inte ska slakta sin tjänare med svärdet.' "
     ⁵²Och Salomo sa: "Om han visar sig vara en ärbar (rättskaffens, ärlig) man ska inte ett hårstrå falla från honom till marken, men om ondska blir funnen hos honom ska han dö." ⁵³Och kung Salomo sände och de tog ner honom från altaret och han kom och ödmjukade sig själv inför kung Salomo. Och Salomo sa till honom: "Gå till ditt hus."

Tillbaka upp

---

Ps 124:1-8

Psalm 124 – Herren på vår sida

Detta är den femte av de femton pilgrimspsalmerna – "de stigande sångerna" (Ps 120-134). Dessa psalmer sjöngs under vandringen upp till de tre stora högtiderna som varje år firades i Jerusalem. Det är en av de tre stigande sångerna som tillskrivs David, se även Ps 122 och Ps 131

Författare: David

Struktur:
1. Tidigare segrar, vers 1-5
2. Lovprisning för vad Gud gjort, vers 6-7
3. Förtröstan, vers 8

¹En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.]

Av (för) David.

Om inte Herren (Jahve) hade varit med oss (på vår sida)
    låt Israel nu säga:
²"Om inte Herren (Jahve) hade varit med oss,
    på vår sida, när människor reste sig mot oss,
³då hade vi blivit slukade levande,
    när deras vrede (hat) brann (glödde) mot oss,
⁴då hade vattenmassor dränkt oss,
    strömmarna hade överväldigat oss (våra själar),
     ⁵de stolta vattnen hade översköljt våra själar."

[Genom hela Bibeln används hav och vatten som symboler på folk, människomassor, länder och språk, se Jes 8:7; Upp 17:15.]

⁶Välsignad är Herren (Jahve)
    som inte har utlämnat oss som byten till deras tänder.
⁷Vi (vår själ) har flytt som en fågel
    ut ur fågelfångarens snara,
    snaran har gått sönder
och vi har flytt.

⁸Vår hjälp är i Herrens (Jahves) namn
    som gjort (format, skapat) himlar och jord. [1 Mos 1:1]

Tillbaka upp

---

Ords 16:24

²⁴Vänliga (nåderika, milda, vackra) ord är som en [rinnande och klibbig] honungskaka [Ords 15:26; Ps 19:11] –
    sött (en sötma) för själen och hälsosamt (en läkedom) för kroppen [benen i kroppen].

[Honung står för något gott och hälsobringande och utgör (tillsammans med mjölk) ett kännetecken på det välsignade löfteslandet, se 5 Mos 6:3.]

Tillbaka upp

---

Apg 4:1-37

Petrus och Johannes fängslas
¹Medan Petrus och Johannes talade till folket, konfronterade plötsligt översteprästerna, tempelvaktens befälhavare och saddukéerna dem. ²De var upprörda (irriterade) över att de undervisade folket och genom Jesus predikade (med övertygelse berättade om) uppståndelsen från de döda. [Saddukéerna trodde inte på ett liv efter döden, se Apg 23:8.] ³Så de arresterade dem (lade sina händer på dem) och höll dem fängslade till nästa dag, för det var redan kväll. ⁴Men många av dem som hade hört budskapet (ordet) kom till tro, och antalet män var nu omkring 5 000.

[Från att ha varit en grupp på 120 män och kvinnor, se Apg 1:15, ökade de troende med ungefär 3 000 på pingstdagen, se Apg 2:41. Bland dessa var en del besökare, se Apg 2:9-10. Beroende på hur lång tid som har förflutit mellan pingstdagen och denna händelse, kan några ha rest hem. Samtidigt kom dagligen människor till tro, se Apg 2:47.
    Troligtvis syftar siffran 5 000 här i vers 4 på det totala antalet troende män i Jerusalem vid den här tidpunkten. Under några få timmar denna eftermiddag (mellan mannens helande klockan tre och sextiden då Petrus och Johannes blev arresterade) kom troligtvis tusentals till tro. Skaran fortsätter att öka, se Apg 5:14. Även många präster kommer till tro, se Apg 6:7. Omkring 25 år senare refererar Lukas till hur tusentals judar kommit till tro i Jerusalem, se Apg 21:20. Totalt antal invånare i Jerusalem vid den här tiden på 30-talet e.Kr. är svårt att uppskatta men rör sig om ca 40 000-100 000. Under högtiderna ökar det till mer än det dubbla eller tredubbla.]

Försvarstalet inför Sanhedrin
⁵Nästa dag samlades deras ledare och äldste och skriftlärda i Jerusalem. ⁶Översteprästen Hannas var där liksom Kaifas [hans svärson], Johannes och Alexander, och alla andra från översteprästernas släkt.

[Sanhedrin var det högsta juridiska beslutsfattande organet bland judarna med 71 medlemmar. I rådet fanns två grupperingar – fariséer och saddukéer. Saddukéerna, som ofta var i majoritet och hade initierat gripandet av Petrus och Johannes, trodde bara på de fem Moseböckerna. Fariséerna bejakade hela den muntliga traditionen och trodde på änglar och ett liv efter döden.
     Hannas var överstepräst och rådets ordförande 6-15 e.Kr. Vid den här tiden, i början på 30-talet e.Kr., hade hans svärson Kaifas den titeln. Kaifas var överstepräst 18-36 e.Kr. Att Hannas ändå nämns först reflekterade antagligen den verkliga politiska situationen där han fortfarande hade stort inflytande. Fem av hans söner och en svärson blev överstepräster. Det är inte känt vilka Johannes och Alexander är, förutom att de tillhörde översteprästernas släkt.]

⁷När de hade ställt dem [Petrus och Johannes] framför sig (mitt i samlingen) begärde de svar (började de förhöra dem på ett föraktfullt sätt): "Genom vilken kraft (övernaturlig styrka) eller i vilket namn (auktoritet) har ni [simpla människor] gjort detta?" ⁸Då sa Petrus fylld av den helige Ande till dem:

"Ni folkets rådsherrar och äldste i Israel. ⁹Om vi i dag förhörs om en god gärning mot en sjuk (kraftlös, handikappad) man, och hur han blev helad (frälst, upprättad, befriad), ¹⁰så ska ni alla och hela Israels folk veta, att denne man nu står frisk framför er genom Jesu den Smorde (Kristi), nasaréns namn. Ni korsfäste honom, men Gud har uppväckt honom från de döda. ¹¹Han [Messias] är:

'Stenen som föraktades av er, ni byggnadsarbetare,
    men som nu har blivit hörnstenen.'

[Citat från Ps 118:22 där Petrus lägger till 'av er, ni' och applicerar versen på sina åhörare. Hörnstenen är den första stenen i bygget som alla andra stenar riktas efter. Jesus är hörnstenen som församlingen, det nya templet, är byggd på!]

¹²Och hos ingen annan [än Jesus, se vers 10] finns frälsningen (räddningen, befrielsen), för under himlen finns inget annat namn som människor har fått [givet bland sig] genom vilket vi blir frälsta (räddade, befriade, helade, bevarade)."

[I grekiskan avslutas meningen ordagrant: "i vilket vi måste bli frälsta" eller "i vilket det är nödvändigt att vi blir räddade", se även Joh 3:18, 36; 14:6; 1 Tim 2:5; 1 Joh 2:23; 5:12.]

De varnas
¹³De blev helt förundrade när de såg Petrus och Johannes frimodighet (deras tydlighet och säkerhet i talet). Samtidigt började det faktum att de var olärda män sjunka in i deras medvetande. [Petrus och Johannes hade inte gått under någon rabbin och fått en formell teologisk utbildning.] Men så klarnade det för dem att de varit med Jesus. ¹⁴När de också såg mannen som [tidigare varit lam men nu] blivit botad stå där tillsammans med dem, hade de inget de kunde säga mot dem. ¹⁵De befallde dem att lämna rådssalen och överlade sedan med varandra.
     ¹⁶De sa: "Vad ska vi göra med dessa människor? Att det har hänt ett märkligt tecken genom dem är uppenbart för alla som bor i Jerusalem, och det kan vi inte förneka. ¹⁷Men för att det inte ska sprida sig ännu mer bland folket bör vi varna dem så att de aldrig mer talar till någon människa i det namnet."
     ¹⁸De [det religiösa ledarskapet i Jerusalem] kallade in dem igen [till Stora rådet] och befallde dem att under inga omständigheter tala eller undervisa i Jesu namn. ¹⁹Men Petrus och Johannes svarade dem: "Om det är rätt inför Gud att lyda er mer än Gud, det får ni själva avgöra (döma), ²⁰men för oss är det omöjligt att inte berätta om det vi sett och hört."
     ²¹När de ytterligare hade hotat (varnat) dem, lät de dem gå. De kom inte på något sätt att straffa dem så länge hela folket prisade (ärade) Gud för det som hade hänt. ²²Mannen som genom detta tecken (mirakel) hade blivit helad var över 40 år gammal. [Han hade varit lam sedan födseln, se Apg 3:2. Mannens situation var välkänd bland invånarna i Jerusalem.]

Bön om frimodighet
²³När man hade släppt dem [Petrus och Johannes, de hade blivit fängslade dagen innan, se vers 3], kom de till sina egna och berättade allt som översteprästerna och de äldste hade sagt. ²⁴När de hörde det, ropade de enat (i harmoni, med samma sinne) till Gud och sa:

"Härskare (Allsmäktige Herre – gr. despotes), du som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem. ²⁵Du som har låtit den helige Ande tala genom vår fader David, din tjänare (son) [Ps 2:1-2]:

'Varför larmar (stormar, härjar) hedningarna,
    varför tänker folken ut meningslösa planer (uppfyller sin tanke med meningslöshet, fåfänglighet, det som är fruktlöst)?
²⁶Jordens konungar trädde fram på rad [för att attackera],
    och härskarna samlade sig mot Herren
    och mot hans Smorde (Messias, Kristus).'

²⁷Ja, det är verkligen vad som har hänt mitt ibland oss [Davids profetia har gått i uppfyllelse], här i denna stad [Jerusalem]. Både Herodes [Antipas] och Pontius Pilatus, tillsammans med hedningarna och Israels folk, förenade sig mot din helige tjänare (son) Jesus som du har smort ²⁸till att utföra så mycket som din hand och din vilja redan hade bestämt skulle ske.

²⁹Herre, se nu på deras hot och ge dina tjänare all frimodighet, så att de kan förkunna ditt ord, ³⁰medan du fortsätter att sträcka ut din hand för att bota de sjuka (vidröra, hela både andligt och fysiskt), och låta tecken (mirakler som bevisar) och under (som väcker förundran) ske genom din helige tjänare (son) Jesu namn."

³¹När de slutat be (bönfallit) skakade platsen där de var samlade, och alla uppfylldes av den helige Ande, och de talade (predikade, förkunnade) Guds ord med frimodighet.

[Ordet för be är deomai som uttrycker en bön för ett stort behov. Grundordet deo betyder att binda och klistra ihop någonting. Det ligger en antydan i ordet att den som ber kopplar ihop sig med bönesvaret för att få se det förverkligat. De fortsatte tala Guds ord med frimodighet. Det dröjer lite innan den sista delen av bönen om under och tecken blir besvarad, se Apg 5:12. Det sker intressant nog först efter att Ananias och Safiras hyckleri har avslöjats, se Apg 5:1-11.]

Hur de första troende levde
³²Alla de många som trodde var ett hjärta och en själ (sinne). Ingen av dem kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt. ³³Med stor kraft (styrka) frambar apostlarna ständigt vittnesbördet att Herren Jesus hade uppstått, och stor nåd (favör, tacksamhet, glädje) vilade över dem alla. ³⁴Ingen av dem led någon nöd [5 Mos 15:4], för de som ägde åkrar eller hus, sålde dem (vid behov) och bar fram det belopp de fått, ³⁵och lade ner betalningen vid apostlarnas fötter. Sedan delades tillgångarna ut efter vars och ens behov.

[Givandet var helt frivilligt och skedde efter behov. Man samlas t.ex. i "Marias hus" för att be, se Apg 12:12. Maria var släkt med Barnabas och var Johannes-Markus mor, se Kol 4:10. Nu följer två specifika exempel på personer som sålde egendomar, Barnabas och ett gift par – Ananias och Safira.]

Barnabas ger en gåva
³⁶Josef, som apostlarna kallade Barnabas – vilket översatt betyder Uppmuntrans (Förmaningens) son – var en levit [Levi stam är en av Israels tolv stammar] född på Cypern. ³⁷Han sålde en åker som han ägde och bar (sedan) fram pengarna och lade dem vid apostlarnas fötter.

[Personers namn, och särskilt smeknamn, speglar en persons karaktär. Josef var en man som uppmuntrade, förmanade och hjälpte andra människor. Att han fick ett nytt namn av apostlarna, visar på hur de offentligt erkände honom och hans tjänst. Jesus gav t.ex. Simon namnet Petrus, vilket betyder klippa. Etymologin kring namnet Barnabas är osäker, men kan ha sitt ursprung i Bar-navi (Profetens son). Ett annat av förslagen är Bar-menachem (Tröstens son), och därifrån kommer i sådana fall kopplingen till tröst. Lukas förklarar dock att ordet betyder uppmuntran och förmaning. Samma koppling mellan profetia och uppmuntran görs av Paulus i 1 Kor 14:3. Som profet förmedlade Barnabas uppmuntran och tröst. Han tar hand om Paulus, se Apg 9:27, blir en av ledarna i den första församlingen och reser senare tillsammans med Paulus, se Apg 13:1-3. Barnabas var en god man, fylld av den helige Ande och full av tro, se Apg 11:24.]

Tillbaka upp